Mid90s Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Allting har gått käpprätt åt helvete i denna katastrofala uppföljare. Ett narrativt kaos som helt och hållet indikerar att J.K Rowling tappat greppet om sin egen berättelse. 

Jag har faktiskt svårt att finna orden för det här… I somras fick vi möjligheten att närvara då 

rockbandet Pearl Jam skrev in sig i historieböckerna, det var en spelning som kommer minnas  som en av de bästa någonsin. Det var en så magnifik upplevelse att jag – nästan ett halvår senare, inte känner att jag gjort den rättvisa rent skriftligt. I och med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald står jag mållös, men av helt fel skäl.  

Spider-Man 3 var – och är, den enda filmen som krossat mitt hjärta… Och ja, det där är en ganska fånig formulering då man faktiskt talar om en spelfilm, men när de första recensionerna började publiceras, så framträdde någon sorts minimal klump i halsen. Efter tre års väntetid och en hypemaskin utan dess like, så var det en grym verklighet att Spider-Man 3 inte bara var medioker, den var rentav genomusel…

Det är 16 år sedan J.K Rowlings magiska värld trollband mig i och med den första filmen i Harry Potter-serien, även om få idag – inklusive mig själv, inte ser tillbaka på Chris Columbus två första två filmer med någon större entusiasm, så är minnet av själva bioupplevelsen odödlig. Efter att ha sett De Vises Sten – genom en förhandsvisning, så stapplade jag in genom ytterdörren och var helt oförmögen att sluta tala om filmen.

Men efter Hemligheternas Kammare så började Potter-filmerna sluta komma ut regelbundet. Då Fången Från Azkaban slutligen fick premiär, så lämnades jag förvånansvärt oberörd. Rowlings böcker fortsatte dock att vara lika spännande och underhållande, men mitt riktigt fanatiska intresse för serien hade avtagit många år innan den sista filmen utkom 2011. 

Harry Potter – eller The Wizarding World, som det nu kategoriseras som, har fortfarande en arme av följare som är religiöst hängivna till Rowlings författarskap. Samtliga av dem har nog bevakat uppföljaren till Fantastic Beasts med samma intensitet som en vakande moder över sitt nyfödda barn. Och drygt elva år efter Spider-Man 3 så får jag ta på mig den osmickrande uppgiften att  komma bärandes med hundhuvudet. Det är inte filmens antagonist Grindelwald som begått det största brottet denna gång… Den skyldige är istället J.K Rowling och regissören David Yates. 

För att göra processen kort… Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är gräslig… 

Den där meningen svider nog lika mycket som salt i öppna sår för alla fans därute, även om jag själv inte längre är den påtänkta målgruppen, så vet jag hur exalterande och spännande det är att slutligen få se sin mest efterlängtade film. Men även för mig – som är vänligt inställd till Rowlings arbete, så finns det verkligen ingenting att tycka om här. 

Uselt mellanspel 

Warner Brothers låg på sina knän och bad om en möjlighet att få fortsätta göra filmer som relaterade till Harry Potter-universumet. Rowling uppfyllde önskningarna då hon tillkännagav att hon personligen skulle vara involverad i denna nya filmserie, då den utspelade sig flera årtionden innan De Vises Sten så hade man – enligt Rowling och Warner, fria narrativa tyglar.

Det första alstret var kanske inte så magiskt som teamet utlovat, återigen så bad man David Yates regissera – bara det ett oinspirerat val. Fantastic Beasts And Where To Find Them var medioker, men den såg åtminstone fantastisk ut. Eddie Redmayne hade också sina stunder, men därefter fanns det inte mycket att bli glad över. Katherine Waterston fortsatte med sitt döda skådespel och hela finalen var en axelryckning. 

När man nu har etablerat denna värld i hela åtta Harry Potter-filmer, plus den första Fantastic Beasts, så borde man kunna trampa gasen i bottnen och ge oss en explosiv film med fantastiska effekter och karaktärer som vi verkligen kan komma att älska… Men ingen av de förhoppningarna har uppfyllts, istället så har Yates och Rowling bestämt sig för att skapa ett horribelt mellanspel där absolut ingenting händer. 

Trots att det flyger båda besvärjelser och begivande kreatur, så står själva berättelsen helt stilla. Ett – av tusentals, problem är att Rowling valt att injiciera hela filmen med oändligt många sidospår och nya karaktärer, varav ingen av dem är det minsta intressanta.

Om man enbart hade hållit sig till etablerade karaktärer, som Redmayne och Waterston ,så hade vi haft en dödstrist film, men inte en plågsam. Detaljer som i föregångaren borde föra med sig stora konsekvenser, avhandlas här så slarvigt att jag nästan får en allergisk reaktion i ögonen. 

Konsten att döda en åsna

Rowling verkar mest intresserad av att pröva om man kan lasta en packåsna tills den stupar och dör. Efter att ha sett The Crimes Of Grindelwald så är svaret ja, efter att det stackars kreaturet stupat så fortsätter Yates och Rowling att – helt oberört, fortsätta binda fast bråte på den sedan länge döda åsnan. 

Denna barlast är i sin tur lika onödig som internet mobbing och allmän oförskämdhet. Vem har tex inte drömt om femton minuters lång lyteskomik där Dan Fogler gör sig till åtlöje ? Och då vi ändå håller på med att förstöra filmkonsten, så får vi specialeffekter som jag trodde hade begravts tillsammans med mammutar. 

Trots en skyhög budget så är allt det som skall verka magiskt mer som en sunkig trollerilåda från Tobbe Trollkarl. Men den där lådan har i alla fall magiska tricks som fungerar. Harry Potter har alltid tagit det fantastiska till en extrem, med flygande kvastar och jättelika hundar med tre huvuden, till och med för 17 år sedan detta genomfört med stor sofistikation, framförallt så var det påkostat.

Tekniken befinner sig numera ljusår förbi tidigare filmer, men The Crimes Of Grindelwald ser förkastlig ut. De magiska odjuren skulle inte ens kunna få göra ett inhopp i ett bannlyst avsnitt utav barnprogrammet Bolibompa. Designen är i sin tur gräslig, innovationsnivån är katastrofal, synen av katter med kycklingben är fulare än stryk. 

Med tanke på att ordet fantastisk är med i titeln så överväger jag att gå till konsumentombudsmannen och klaga, det finns inte ens en mikroskopisk fiber av detta som kan beskrivas som fantastiskt eller ens måttligt roande. 

Viva Las Vegas !

Alla trollformler och magiska uppfinningar har spetsats men någon hemsk drog som får allting att framstå som en förvriden parodi. Där det tidigare räckte med lite enkla färger och ljuseffekter, så vräker Yates nu på med en ljusshow som måste vara stulen från en av Celine Dions Las Vegas shower. Allting överdrivs och förlöjligas i denna totalt tondöva hantering. 

Förra gången fick vi åtminstone besöka ett vackert New York, med snygg art deco design. Nu så får vi istället packa resväskan och åka tills Paris, men förutom Eiffeltornet så ser den europeiska pärlan identisk ut med Manhattan. Den franska huvudstaden verkar också bara bestå utav en gatukorsning. 

Sedan har vi ’’berättelsen’’ och skådespelarna som tvingas medverka i den. Att filmen är fylld av referenser och påskägg är fullt acceptabelt, problemet är att de tryckts in utan någon större eftertanke. Precis som när George Lucas ödelade Star Wars med sin ökända prequel-trilogi, så begår man misstag på misstag då man desperat försöker länka The Crimes Of Grindelwald med de – kronologiskt, framtida Potter-filmerna. 

Trafikvakt 

Detta bidrar också till känslan av att filmen verkar vara på väg att brisera. Så fort det finns möjlighet så trycker man in lite till. Filmens tempo borde också fängslas på livstid, varenda sekvens är utdragen och innehåller vedervärdiga inslag då man klumpigt försöker förklara vad som händer. Inte ett enda av dessa tusentals klargörande ger oss någonting av värde, det är som att titta på en aggressiv trafikvakt som hurtigt dirigerar trafiken. 

Filmens mest effektiva scen – då vi återigen får så den magnifika trollkarlsskolan Hogwarts, förtas av det hemska manuset, i en scen som borde vara ren och skär magi, så passar man istället på att fördunkla och krångla till sin – redan genomusla, berättelse ytterligare. Rowling binder ett knut runt sina egna ben. författarinnan är den som borde ha svar på alla frågor, men hon framstår här vilsen och skogstokig när hon demolerar sitt egna noggrant uppbyggda arbete. 

Att idéerna är slut och inspirationen bortblåst sedan årtionden tillbaka, är plågsamt uppenbart. Enligt uppgift så kvarstår hela tre filmer i denna serie, det känns redan nu som att det är dags att börja samla på sig sandsäckar och konservmat för att överleva den epidemin. Det måste också tilläggas att detta är en rent groteskt mörk och otäck film, Rowling verkar vilja leka George R.R Martin och klämmer in ett par helt onödigt grymma sekvenser som inte har någon anledning att existera i en familjefilm.  

Eddie Redmayne och Katherine Waterston må stå som huvudrollsinnehavare, men deras tid på duken är minimal, istället för att utveckla dessa två, så stirrar mig sig istället blind på allt som inte har någon relevans. Det tillkommer en drös med nya och anonyma karaktärer, tillslut orsakar det huvudbry då jag förtvivlat försöker sortera dem i sinnet. Redmayne fick utstå en hel del kritik för sitt porträtt som den excentriske Newt Scamander, nog för att det var spretigt, men Redmayne är en karaktärsaktör som ändå försökte stabilisera föregående film. Denna gång så verkar Oscarsvinnaren vara nedbruten till ett miserabelt tillstånd där han stirrar ned i golvet och mest verkar vilja att eländet skall ta slut. Waterston som aldrig inspirerar till några glädjeskutt, är lika trist som alltid. 

Johnny Depp(ar) och dippar  

Allt det här är mer än tillräckligt för att helt och hållet underkänna filmen, men bottnen än inte nådd än. Mitt i denna totala gröt så finner vi Johnny Depp. Att ens beskriva Depps historiska nedgång i droger och anklagelser om våld mot – både, sin exfru Amber Heard och medlemmar av ett inspelningsteam, är en uppgift för betydligt bättre och mer erfarna skribenter och författare. J.K Rowling är inte rädd för att säga vad hon tycker på socialmedia, hennes progressiva och liberala agenda är något jag personligen kan relatera till och uppskatta. Därför är det så bisarrt då Rowling talade att försvara Depp i denna skandalcirkus. 

I all denna misär kunde Rowling inte ens ta det kloka beslutet att åtminstone vänta med att uttala sig tills dammet lagt sig kring skådespelaren. En redan grotesk film blir således än värre då denna kontrovers ligger som en tjock dimma över filmen. Depps insats är lika inspirerad som då han leker sjörövare, denna gång verkar han vilja efterlikna David Bowie, med en fruktansvärd frisyr och en kontaktlins som är otäckt likt sångarens skadade iris. 

Vart detta befinner sig på uselhetens botten är svårt att avgöra, Depp har på konststycket lyckats medverka i allt som kan kallas fruktansvärt de senaste åren, rockbandet’’ Hollywood Vampires som värsta exempel. 

Om det gör saker och ting enklare så är ni välkomna att kalla oss demoner för vårt låga betyg, om det på något sätt hjälper till i den läkande processen efter filmen så är det ett litet pris att betala vad det anbelangar oss. Men ingenting kan ändra det faktum att Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är rent och skärt skräp, och för det är jag genuint ledsen för alla er hängivna fans där ute, ni förtjänar bättre…

Betyg 1/10 

Logan Lucky Recension 

012

En av Hollywoods största struntpratare återvänder med en flera gånger förkastlig upplevelse som bara räddas genom sin kupp. 

Steven Soderbergh har sedan länge förbränt sitt kapital hos mig. Förutom en och annan ljusglimt i tex Side Effects, så har Soderbergh levererat filmer på nästan årlig där kvalitén överlag har varit katastrofal. Ocean’s Twelve måste klassas som en av historiens värsta uppföljare där uttråkade och överbetalda Hollywood stjärnor driver runt och pratar nonsens i två timmar. Contagion och Magic Mike kunde inte heller hängas särskilt högt i julgranen.

En tramspelle 

För fyra år sedan annonserade Soderbergh att han var färdig med biofilm. Han beklagade sig högljutt över att han inte fick regissera Moneyball eller The Man From UNCLE som ett par anledningar till varför han ville pensionera sig. Permissionen skulle vara för alltid, sade han…

Det uttalandet känns idag lika patetiskt och falskt som då Kiss annonserade sin sista turné i början av 2000-talet eller Status Quos avskedsturné år 1984 som istället lett till att bandet fortfarande är aktivt trettio år senare.

Kiss och Status Quo delar en sak gemensamt med Soderbergh, något enstaka bra album, låt och live framträdande. Allt därefter bör inte visas upp i allt för starkt ljus.

Soderberghs rena barnsligheter som manifesterar sig i att arbeta med alternativa identiteter – Peter Andrews och Mary Ann Bernard är båda två arbetsnamn som nyttjats ständigt, och intervjuer fyllda med komplett nonsens, är faktorer som får mig att sucka djupt, men när han nu bryter sin ’’heliga’’ pension för en ny film som distribueras på biografer, borde det vara för något bättre än Logan Lucky.

Soderbergh – trots sin utlovade pension, har egentligen inte slutat jobba överhuvudtaget, både Behind the Candelabra och TV-serien The Knick har båda två åkt jorden för diverse filmfestivaler. Varför Logan Lucky förtjänar att upphöjas till biostatus är därefter helt obegripligt. Det är inte direkt någon filmisk ouvertyr som serveras. Det är ett scenario där vi får katastrofalt skådespel från en majoritet av de inblandade skådespelarna och där stereotyper och klichéer ramar in allt från berättelsen till utförandet.

006

’’You hear me hillbilly boy !?’’ 

Hillbilly jargongen är till en början helt outhärdlig, Soderbergh regisserar den lika stelt som en robotdans. Channing Tatum är som en bronsstaty som engagerar lika mycket som att bevittna en gräsmatta växa. Att se Adam Driver och Daniel Craig vimsa runt som två gryningsfyllon och smutsa ned sina karriärer är inget annat än förfärligt.

Den största boven i dramat blir dock Katie Holmes, på jakt efter nya sätt att tortera allmänheten gör Holmes en av årtiondets sämsta prestationer. Till och med den där rysliga intervjun med David Letterman för ett årtionde sedan känns riktigt trevlig i jämförelse med detta plågsamma utspel. Hilary Swank bevisar ännu en gång varför hon kom såg och försvann lika snabbt som dot-com bolagen under IT-bubblan.

När den mördande tråkiga Katherine Waterston gör filmens bästa insats vet man att något är allvarligt fel.

011

Charles Ingvar ? 

Så med detta underlag är det väl inte så konstigt att dramatiken som skall handleda filmens inledning exploderar som en överfylld vattenballong. Den påstådda humorn är lika klumpig som en elefant som desperat försöker ta sig upp för en brandstege. Soderbergh får samtliga Jönssonligan-filmer att framstå som djupa och realistiska karaktärsstudier.

Logan Lucky är fram tills sitt heist-moment gräslig. Men så slutligen får man igång lite underhållning då man helt skamlöst stjäl från Soderberghs egen Ocean’s Eleven. Kuppen är inte på något sätt djärv eller innovativ, men i jämförelse med föregående smörja så är detta en lättnad.

Tyvärr så kan inte Soderbergh låta filmen ta slut utan förlänger och kränger en sektion som borde vara tio minuter till att bli cirka en halvtimme.

Det är sannerligen ingen chockerande stark återkomst till biofilmen för Soderbergh, snarare ett skrattretande platt försök som framstår som ett desillusionerat vansinne som någon borde satt stop för.

Om det inte var för filmens mitt hade detta behövt låsas in på Fort Knox.

Betyg 4/10      

Bäst: Stöten mot racingbanan.

Sämst: Katie Holmes som cementerar sig i skammenskorridorer.

Fråga: Kan någon ta Soderbergh på allvar efter detta ?

Alien Covenant Recension 

alien-covenant-trailer-breakdown-59

Copyright 20th Century Fox

Gamer over man, game over ! Ridley Scott lyckas inte vända på den bedrövliga riktningen som sattes efter Prometheus. Istället blir Alien Covenant ett praktexempel på att serien som en gång skrev om regelboken, är redo för nedmontering och begravning djupt ute i den kalla rymden. 

Om man är riktigt fräck, så kan man enkelt rekommendera att ignorera allt som hör till Alien-serien efter 1986. James Camerons mästerverk Aliens: Återkomsten slutar ytterst ambivalent. Och om något som helst engagemang hade delgetts seriens efterkommande episoder, hade serien kanske kunnat bli relevant bortom en nu över trettio år gammal film i Aliens. Glansdagarna är sedan länge borta. Det bästa har redan visats upp.  Den goodwill som finns gentemot tex. Star Wars är inte densamma då man diskuterar Alien.

När inte ens David Fincher, fick arbeta efter eget huvud, under den tredje delens svåra produktion, är det svårt att ha några ljusa förhoppningar. Det skulle få ett kraschlandnings ’’avslut” när den fyndige franska regissören Jean-Pierre Jeunet, trampade i klaveret med basketbollar och snormonster (eller vad det nu var) i Alien Resurrection från 1997.

Sedan skedde avrättningen i Alien Vs. Predator från 2004. Efter mycket om och men, återvände Ridley Scott till serien, i vad många trodde skulle bli en grandios återkomst. Själv stod jag skeptisk då Scotts historik som regissör under 2000-talet minst sagt varit skakig. Vem vill egentligen minnas A Good Year med Russell Crowe som förvirrat ränner runt på en fransk vingård, eller för den delen sömnpillret American Gangster ?

Flera satte Prometheus som filmen alla borde se år 2012. Förväntningarna var gigantiska. Den gick till och med före The Avengers och The Dark Knight Rises. Med facit i hand är Prometheus enklast beskrivet som en nitlott. Ungefär som att välja Leif GW. Persson över Stefan Holm i höjdhopp.

Prometheus visade sig vara en uppblåst, tråkig och helt håglös historia, som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Den som väntade på ett stort återtåg, fick istället en kallsup. Ekonomiskt presterade den dugligt, men serien fick återigen skickas ut till hundkojan. Och så började en lika förvirrande ström av information komma – kring vad nästa steg skulle bli.

Alien 5 låg på bordet lika länge som en flaska Ramlösa i öknen. Men efter att District 9 regissören Neil Blomkamp fått avslag för sin potentiella uppföljaren, skulle Ridley Scott återigen få förtroendet att göra ännu ett försök. Och nu höll man inte inne med vad som skulle vänta. Titeln blev Alien Covenant och allting såg ut att vara en karbonkopia av filmen från 1979 – i det promotionmaterial som visades upp i form av bilder och trailers – varav det sistnämnda jag undvikit helt i vanlig ordning.

Det var minst sagt oroväckande….

Alien Covenant är tack och lov inte en ruta för ruta adaption av sin klassiska förlaga, men samtidigt saknar den all form av spänning, mysterium eller engagemang.

Håglös och meningslös 

Det vilar en trött och uppgiven stämning över allt, inte bara för filmens karaktärer utan från Ridley Scott själv. Intrigen går på autopilot, de nya huvudpersonerna i form av bland andra Katherine Waterston och Billy Crudup är platta som pannkakor. En akut energibrist råder genom dessa två sömniga timmar. Scott regisserar med handen i fickan. Momenten som borde ge nostalgiska rysningar blir bara erbarmliga. Inte ens Jerry Goldsmiths musik framkallar någon energi.

Mañana

Och i andra akten tror jag bestämt att berättelsen tar en siesta. Där får vi utstå ännu mer av det filosofiska trams som Prometheus piskade tittaren med. När det gått två minuter är det odrägligt. Efter ytterligare två, behöver publiken bäras ut på bår från salongen för att få blodet att cirkulera.

När väl H.R. Gigers klassiska monster visar upp sig, är det med samma sterila och slappa handlag. Precis som i fallet med kalkonstunden i Alien Vs. Predator, ser de digitala effekterna sämre ut, än den obeskrivligt otäcka gestalt som såg dagens ljus för snart fyrtio år sedan, monstret rör sig med onaturliga rörelser och mycket tveksam rendering.

Skräcken är också helt borta, eller snarare förstörd. Scotts första Alien byggde till stor del på det okända. Ett hot som designmässigt kunde kamouflera sig i rymdskeppet Nostromos skrala och mörkt färgade inredning. Inledningen är långsam men laddad. Pulsen gick i topp då Tom Skerritts Kapten Dallas krälade runt i ventilationssystemet, svettig, smutsig och livrädd.

Men efter alla uppföljare samt seriens – per automatik mer kommersiella framtoning, är den så kallade Xenomorph-figuren, allt annat än obekant. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Scott skall ha en viss eloge för att han inte nyttjar rena ’’hoppa ur stolen’’- effekter, men det här är en Alien-film helt utan obehag, vilket bara kan klassas som ett kapitalt misslyckande.

Ingen glad entusiasm 

Istället satte jag hoppet till att Scott skulle gå samma väg som J.J Abrams gjorde med The Force Awakens. Där man med stor glädje och entusiasm hyllar och expanderar de karaktärer och händelser som blivit förevigade sedan långt tillbaka. Men Ridley Scott verkar snarare mest förvirrat och bittert trampa vatten. Hans eget engagemang finns inte att bevittna en enda gång. Karaktärerna känns mer som kugghjul som krampaktigt forcerar den ointressanta berättelsen framåt.

I och med att insistera på att placera sig före Alien (1979) skapas också svårigheter, då man inte tillåts expandera eller ändra riktning. Man kan absolut ge samma känga till Rogue One: A Star Wars Story, men där nyttjar Gareth Edwards formatet så väl och navigerar det med finess. I Alien Covenant blir det snarare instängt och icke flexibelt.

Ett kyligt antiklimax 

Samtliga skådespelare, vissa av dem mycket kompetenta – Michael Fassbender, är alla reserverade och utan djup. Där Ellen Ripley blev en galjonsfigur för den kvinnliga actionhjälten, som inte behövde räddas eller reduceras till ett våp i nöd, är det helt makabert, att filmen tar beslutet att reducera alla sina kvinnliga karaktärer till skrikande nervvrak. Och när det i ett fall blir slapstick komedi – av en av de mer obekväma scenerna, känns det obehagligt, fast då på helt fel sätt.

Där ett riktigt starkt avslut borde ta vid, är själva upplösningen och dess avslöjanden, så slarviga och nonchalanta, att Covenant blir till ett av de värsta antiklimaxen jag sett på länge. Vi får ingen adrenalin fylld stund som i Aliens eller spänning som gör nerverna till pianotrådar. Nej, Scott slår snarare publiken huvudet med en gummi klubba, och låter oss ligga kvar med ont i huvudet. Så befriat från finess är det.

Emotionellt försöker man engagera, men eftersom filmen är iskall och distanserad är det svårt att få någon som helst empati för någonting. Och de filosofiska funderingarna som får ta över andra akten, är lika dåliga som den kontroversiella avslutningen till remaken av TV-serien Battlestar Galactica.

Hyfsat snyggt 

Det enda positiva är att hantverket är av bästa sort. Med digitala Alexa-kameror och rakbladsvass skärpa, är Covenant en mycket kompetent film visuellt. Skogsmiljön hjälper också till att bryta av mot de uttjatade kål täckta ödelandskapen. Men även här finns det brister, vid ett tillfälle ser det ut som om medeltidsveckan i Visby råkat springa in på en Paintball-bana.

Så; en Alien film utan – skräck, action eller ens pulshöjning. Det förtjänar inte ens en begravning i rymden, där jag slipper höra mig själv skrika av tristessen.

Betyg 2/10 

Bäst: Det är delvis snyggt

Sämst: Att Scott regisserar filmen med sådant ointresse för allting.

Fråga: Vill någon se mer av detta ?

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension 

049

En förvirrad och ointressant första film lyckas bara skapa oro för vad som väntar i många år framöver. 

Visuellt är det både mörkare och mer finslipat än någonsin tidigare. Fantastic Beasts är som bäst då den släcker alla ljus och går in i ett farligt och hotfullt mörker.  Det som omger dessa intressanta punkter är dock en röra av obekväm humor, risigt skådespel samt forcerad story.

Det skall sägas, jag tappade mitt mest fanatiska intresse för Harry Potter-serien redan efter Hemligheternas Kammare år 2002. De resterande sex filmerna kan bara beskrivas som meningslösa för min egen del. Alfonso Cuarons trea står sig som en obehagligt kylig och stel upplevelse. Del fyra är ett bottennapp och David Yates resterande delar kan jag bara beskriva med total indifferens.

Bedårande snyggt och stämningsfullt 

Fantastic Beasts har på förhand lovat något bedårande vackert. Och design samt scenografi är spektakulär. Bortsett från ett par riktigt usla CGI-skapelser – som i sina värsta ögonblick ger rysliga påminnelser om Joe Wrights hemska,hemska Pan från förra året, så är inramningen med ett 20-tals New York helt strålande. Det finns genuin känsla av närvaro, och designen på det mesta är suveränt uppfinningsrik, det är bitvis otroligt stämningsfullt. Tragiskt nog förblir det mer yta än substans.

Inkonsekvent och förvirrad 

Vad Fantastic Beast misslyckas med är att vara konsekvent i sitt syfte. Är det en prequel i samma anda som The Hobbit-trilogin eller en spinoff i Rise Of The Planet Of The Apes kostym ?  Osäkerheten och velandet genomsyrar varenda aspekt av filmen. Eddie Redmayne är det enda som prickar helt rätt, hans Newt Scamander är udda, besynnerlig och excentrisk. Redmayne jonglerar med humor, trams och allvar i en mycket lyckad kombination. Men här slutar det solida och blir istället en röra av frustration och otillräcklighet.

Rowling må kunna skriva effektiva och medryckande noveller för alla åldrar, men saknar vana som manusförfattare. Tonen i Fantastic Beasts är katastrofal. Humorn är ansträngd och i värsta fall helt snedvriden. Förutom Redmayne så misslyckas hela ensemblen med att sälja illusionen. Katherine Waterston är rent ut förskräcklig, hennes strikta byråkrat är distanserad, stel och mördande tråkig.

Vägrar lyfta 

Berättelsen vägrar att fokusera och spretar åt alla håll. Intrigen till resan är banalt långsökt, och även om en film med såhär många övernaturliga inslag såklart är tillåten till både en och annan logisk lucka, famlar Rowling och Yates bort flera skeenden som blir så extrema att det tangerar pinsamhet.

De sekvenser då Rowling försöker skriva projektet som en mer rättfram actionfilm är bedrövliga, med undermålig koreografi och ännu sämre upplösning. Den tredje akten är provocerande meningslös och otillfredsställande, där en attack av plastig och tröttsam CGI får dirigera hela skutan.

Fantastic Beasts lider också av sjukan att vara fast i ett universumbyggande som enbart Marvel lyckats med. De referenser och spår som leder enda vägen tillbaka till den nu över femton år gamla sagan om pojken som överlevde, känns tillkrånglade och pliktskyldiga för mig som inte läst böckerna på över fem år.

Men hur klumpiga referenserna än må vara så kommer Potter-fans stora som små och främst kalenderbitarna njuta av varenda varsam vinkning. Ur den aspekten är det som ett julbord för alla som helt förlorat sig i Rowlings djupa och ändlösa värld.

Som helhet är Fantastic Beasts en misslyckad och fattig film som inte lyckas med varken underhållning eller spektakel. Såvida det inte sker en rejäl renovering för de resterande delarna kan vi mycket väl behöva se ännu en filmserie urholkas till ingenting.

Betyg 4/10

Bäst: Eddie Redmayne, scenografin och fotot.

Sämst: Den förskräckliga tonen och velandet.

Fråga: Hur kan detta hålla i hela fyra filmer till ?