All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär. 

Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.

Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.

Jägermeister

Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.

Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.

World Wide Suicide 

John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.

Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…

Betyg 1/10