Hotel Artemis Recension 

0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel. 

Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra. 

I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa. 

007

Egoistisk enfald

Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand. 

Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande. 

En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver. 

0061

Raka motsatsen mot smart eller bra 

Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och  tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…    

Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener. 

Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga. 

0031

’’Här kommer Pippi…’’

Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus… 

Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan. 

009

Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala. 

http---com.ft.imagepublish.upp-prod-eu.s3.amazonaws.com-27ab5ad4-8a93-11e8-affd-da9960227309

Charlie Day slår tillbaka… 

Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day  är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.

Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf. 

Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik. 

Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.  

Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm. 

Betyg 1/10 

Pacific Rim Uprising Recension

023

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär. 

Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.

Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.

021

Jägermeister

Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.

Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.

0151

World Wide Suicide 

John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.

Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…

Betyg 1/10