Aladdin Recension

Publicerad den 22 maj, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte…

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River…

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas.

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword.

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två.

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva…

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja…

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig.

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.

Gräsligt skådespel

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet.

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble.

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner.

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera.

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen.

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor.

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta…

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet – Blockers eller ilska – Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen…

Betyg 1/10

Robin Hood Recension

Publicerad den 29 november, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Lösskägg, plastsvärd och estetik hämtat ur en dödsmetall video, detta är så uselt att det tangerar komik.

Det bästa som kan sägas om Robin Hood är att det inte är en ny King Arthur: Legend Of The Sword. Men om så hade varit fallet så hade det varit historiskt, Guy Ritchie uppfann en helt ny sorts bottennivå med den monumentala kalkonen.

Vid det här laget finns det fler versioner av banditen med smak för ekonomisk jämställdhet, än det finns gula taxibilar i New York City. Kevin Costner och Errol Flynn är bara en handfull aktörer som åtagit sig rollen. Det krävs en hel del för att rättfärdiga ännu en filmatisering. Den senaste filmversionen som regisserades av Ridley Scott, hade åtminstone en väl tilltagen budget, det var snyggt och välgjort men som med de flesta av Scotts filmer under 00-talet, så var det en konceptuellt urtråkigfilm utan större inspiration.

Scott kan – tillskillnad mot den nuvarande regissören Otto Bathurst, stoltsera med att faktiskt ha jobbat inom filmindustrin i över 40 år. Bathursts CV är närmast icke existerande, förutom ett par inhopp som regissör för bla ’’oförglömliga’’ TV-serier som Urban Gothic och Hysteria, så ekar det tomt i erfarenhetsspalten. Vad en regissör med så lite rutin, skulle kunna tillföra något så slitet som Robin Hood, förblir en fråga som vi aldrig kommer att få svar på.

Att hitta ett primärt problem med Robin Hood är i det närmsta omöjligt, det är som att gå in i ett fördömt hus och försöka gräva fram något av värde. Scotts film må har varit en trist axelryckning, men det visuella kunde man inte ifrågasätta. Att Bathurst saknar vana att regissera långfilmer blir tydligt från första bildrutan, Robin Hood fullkomligt osar av billig – riktigt billig, TV-film. Detta får nyårsplågan Ivanhoe att framstå som en produktion i världsklass.

’’It’s only a model…’’

Det skamlöst billiga samt fula utseendet, tillsammans med en katastrofal berättarröst från huvudrollsinnehavaren Taron Egerton, gör parallellerna med Monty Python And The Holy Grail oundvikliga. Där man i den klassikern skämtade om att Camelot enbart var en modell, så gnisslar Bathurst istället tänder och försöker ilsket övertyga publiken med kulisser och dekor som verkar vara hämtade från Richard Hoberts superfiasko Tre Solar med Lena Endre i huvudrollen.

Nottingham är – i verkligheten, en pittoresk stad som upplevt industrialisering, men i denna version av Storbritannien har staden förvandlats till något som ser ut som en billigare version av Tolkiens mardrömslika landskap Mordor. I sina bästa stunder ser Robin Hood ut som en vedervärdig musikvideo för något namnlöst dödsmetall band, där man kastar in eld och mörker i kombination med bedrövlig musik.

Filmens budget sägs ligga runt 100 miljoner dollar, vart de pengarna har tagit vägen kan också läggas till i frågeformuläret kring varför denna film ens existerar ? Ett redan gräsligt utseende förvärras av ett närmast skogstokigt användande av slow motion.

Flaxande slow motion

Detta påfund bör användas selektivt och då man har förmåga att faktiskt hantera det. Om någon nu har drömt om att se hur Taron Egerton, LÅNGSAMT, grimaserar då han förbereder sig på att avlossa sin plastiga pilbåge, så har drömmen blivit sann.

Varenda actionsekvens följer samma mönster – skådepelare springer i cirklar och flaxar med armarna. Koreografin och själva kompositionen är så överarbetad och stel att vartenda slagsmål snarare känns som en steril dans. Om man nu skulle klippa bort de delar som involverade slow motion eller den genomusla koreografin, så skulle speltiden förmodligen kunna reduceras ned till en halvtimme, även då så är det trettio minuter för mycket.

Engagemanget från någon av de inblandande står inte heller rakryggat, Taron Egerton ser lika bekväm ut som den gången vår egen kungafamilj skulle visa det svenska folket hur man utförde ett klassiskt julbak.

Ben Mendelsohn är vanligtvis en formidabel aktör, australiensaren har alltid gett sina rolltolkningar närvaro och intensitet. Denna gång har Mendelsohn reducerats till att uppfylla varenda antagonistisk klyscha som finns till hands, antalet ondskefulla skratt och urfåniga monologer är oräkneliga.

Jamie Foxx medverkar också på ett hörn som Lille John. Efter insatsen som Ray Charles, borde Foxxs karriär tillägnas någon sorts doktorsavhandling i hur man sumpar allt… Med ’’fantastiska’’ karriärsval som The Amazing Spider-Man 2 och Valentine’s Day, så kan man undra om Foxx lyckats ordna någon försäkring i bästa The Producers-anda, där kalkonerna förr eller senare skall ge avkastning via försäkringspengar. Denna gång är Foxx återigen ute på hal is med en insats som pendlar mellan apati och avsmak. Övriga skådespelare bör inte ens analyseras i närmare detalj, detta utav respekt för deras fortsatta karriärer.

Disaster Artist

Tafatthet och meningslöshet är själva kontentan av hela Robin Hood, försöket att vara en fräck och modern matiné misslyckas då man saknar all form av nödvändig kompetens. Berättelsen har så dålig puls att man kan dödförklara den omedelbart. Tillråge på det så är flera partier närmast stulna från Ridley Scotts film, varför man berättar en snarlik historia ännu en gång är inget annat än fullkomligt vansinne.

Det går tillslut så långt att man inte kan undvika att skratta åt hela travestin. Precis som scenen ifrån förra årets The Disaster Artist – då den katastrofala filmen slutligen har premiär, så viker man sig nästan dubbel av skratt utav uselheten som utspelar sig på duken, det går inte att se det här som något annat än ett gigantiskt skämt.

Betyg 1/10

Årets Sämsta Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales.

Observera att listan ej är i nummerordning.

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad. Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

King Arthur: Legend Of The Sword

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

American Assassin

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

Becker- Kungen av Tingsryd

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

The Dark Tower

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

Valerian and the City Of A Thousand Planets

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

The Mummy

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

Villebråd

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

Resident Evil: The Final Chapter

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension

Publicerad den 1 november, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Of 20th Century Fox

Martin McDonagh rustar upp och levererar ett Fargo doftande drama som vägrar att släppa taget. Frances McDormand är i sin tur strålande i huvudrollen och sällan har vi sett ett mer distinkt porträtt av en småstad.

I den här världen kan tydligen allt hända, även att lära en ’’gammal’’ hund att sitta. Martin McDonagh skrotar allt från sin – enligt mig, värdelösa debut In Bruges och tar inspiration från moderna klassiker som Fargo och skapar en film som helt och hållet fokuserar på sina karaktärer utan pretentioner eller omvägar.

Det är ganska obegripligt att inse att Martin McDonagh – mannen som blev känd och Oscarsnominerad för en av 2000-talets absolut löjligaste filmer, nu har gjort en stämningsfull och fokuserad dramathriller med komiska inslag.

Mina personliga problem med In Bruges kan fylla flera pärmar, men det primära felet var McDonaghs försöka att skapa humor, allt kändes gapigt och jobbigt, det kan jämföras med när Guy Ritchie försökte kliva in i samma finrum som Martin Scorsese med katastrofen Revolver. Hela In Bruges är ett löjligt och otroligt plågsamt försök till att göra intelligent och rolig gangsterfars.

McDonaghs sista film – Seven Psychopaths, torde jag inte ens se. Och förväntningarna för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har varit låga, mycket låga. Den oändligt långa titeln och att man valt att klassa filmen som en komedi signalerade att något hemskt -återigen, var i görningen.

006

Har växt upp på vägen

Men någonstans på vägen till småstaden Sylva i North Carolina – där filmen spelats in, så verkar McDonagh har gett sig själv en örfil och bestämt sig för att växa upp. Istället för att på klumpigt vis implementera galghumor och frustrerande fånig dialog, så kommer ’’humorn’’ denna gång från olika bisarra situationer, som inte på något sätt känns forcerade eller konstruerade.

Om man får ta till ett så fint ord som organiskt – så funkar humorn här som en liten andningspaus i en film som annars är mörk och tjock som tjära som just skall impregnera en gammal träbåt.

Själva miljön är lik True Detective och Fargos ödsliga och hotfulla landskap, men här är allt lummigt, grönt och omgett av skog som agerar som murar där karaktärerna känns isolerade. Detta trots att flera scener tar sin plats i öppna landskap.

001

Något mörkt och hemskt

I den här lilla småstaden ruvar något mörkt, trots det idylliska landskapet så verkar någonting ta luften ur den lilla staden, händelserna centrar sig till stor del kring en gata med hus som är hämtade från HBO serien Deadwood. Den här platsen är avskuren från allt och alla, lagar är till för att tolkas inte följas, saker och ting som strider mot normen är en fara som bör försvinna.

Personerna vi möter är lika förstörda och slitna som de förfallna husen och de nedbrutna idéerna om den amerikanska kärnfamiljen. Frances McDormand gör ett otroligt kraftfullt porträtt av en numera ensamstående mor som kämpar med både jobb och sitt förhållande till sin son, hon bär med sig en tydlig men personlig moral som hon låter alla i staden få se prov på.

Den katastrofala Villebråd försökte med en liknande premiss, där en ensam äldre kvinna tvingas slåss mot ett etablissemang, där var striden ensidig och ointressant, mycket till följd av ett uselt manus och en av årets jobbigaste skådespelarinsatser från Agnieszka Mandat-Grabka.

McDormands porträtt är långt ifrån sympatiskt, tvärtom, men hennes inre konflikt som pendlar mellan att stilla sörja eller aggressiva slå tillbaka är helt otrolig att beskåda. Hon spelar aldrig över eller verkar besatt av att ta hem en Oscarsnominering, hon förmedlar allt genom ett kroppsspråk och ansikte som uttrycker allt.

Lägger ett pussel

Martin McDonagh lägger ett pussel genom hela filmen, karaktärer som till en början verkar ensidiga och platta förvandlas till sargade och förstörda personer som behövt ge upp sina minimala aspirationer för att kunna leva vidare. Mordgåtan som presenteras tidigt i filmen är aldrig relevant, det är katalysatorerna på vägen som är centralt.

Ingen här vill se in i den mörka gränden där ett rop på hjälp kommer ifrån.

Livet har redan tagit slut för de här människorna, även de yngsta är enabrt snarlika kopior av sina äldre. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ger en bild av småstaden då den är som värst. Klaustrofobisk, intolerant för förändring och helt cementerad i fördomar och rasism.

Att leka med förväntningar kan vara bland det mest effektiva en regissör kan göra, och det är verkligen påtagligt här. Ingeting följer någon utstuderad väg, alla detaljer spelar roll, vändningarna är inte stora eller dramatiska.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE OF EBBING, MISSOURI

Besvärlig rollbesättning

Det är därför lite besynnerligt varför rollbesättningen inte går emot den typiska normen, John Hawkes och Woody Harrelson har gjort dessa roller och filmer ett flertal gånger i sina karriärer. Deras närvaro är faktiskt det som får mig att inse att detta är ett fiktivt Hollywood verk. Prestationerna de levererar är sannerligen inte dåliga men de känns aningen distraherande i en film som annars förför hela publiken.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en effektiv, kraftfull och medryckande berättelse som ger mig hopp om att hopplösa filmskapare kan vända på sin skutan Det är utan tvekan en av årets mest minnesvärda filmer.

Betyg 8/10

Mother Recension

Publicerad den 28 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott.

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna.

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10

Baywatch Recension

Publicerad den 31 maj, 2017 av bosstime55

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ?

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och… Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?

King Arthur: Legend Of The Sword Recension

Publicerad den 9 maj, 2017 av bosstime55

Guy Ritchie, du har gjort det ! Efter den horribla The Man From U.N.C.L.E, lyckas nu den brittiska regissören förnedra sig själv och publiken, på ett så förfärligt vis att jag faktiskt får cellskräck i salongen.

Att Ritchie i sin ungdom gjorde barnsliga men ibland underhållande filmer, utan någon som helst förmåga att stanna kvar i minnet, är väl en sak. Sedan har denna barnslighet bara fortsatt. Sherlock Holmes (2009) med Robert Downey Jr. i huvudrollen, är förmodligen det enda som kan klassas som godkänt av Ritchie efter Snatch.

Förväntningarna på King Arthur var allt annat än höga därefter. Med lite tur kunde kanske publiken få en eller två sekvenser som fyllde kvotan för lite enkelspårig matinéunderhållning ?

Glöm det…

Det finns inte en mikrosekund, eller ens elektron i det här hånet till film, som kan ses som positivt.

Så dålig att det inte går att recensera

Att komma på sluga och syrliga kommentarer kring en usel film – är för en del, kutym i yrket som filmkritiker. King Arthur: Legend Of The Sword tillåter inte denna elaka arbetsprincip. Precis som i fallet med xXx: Return Of Xander Cage, så står man helt stum inför den tortyr som tar sin plats på vita duken.

I ärlighetens namn går det inte ens att recensera Legend Of The Sword. Guy Ritchie begår så många filmiska förbrytelser att inte ens fem livstider räcker som straff.

Berättelse eller story ? Det finns inte. Minnesvärda karaktärer ? Ritchie kan inte ens bekymra sig med att namnge ett par av filmens ”viktigaste” karaktärer. Bra foto ? Det är så mörkt att inget går att se. Och så fortskrider det.

En vidrig gröt

Efter ett par minuter är allting en gröt. Inte en enda gång är King Arthur: Legend Of The Sword begriplig. Klippningen orsakar illamående och något fokus finns inte så långt ögat kan nå.

Och sämre blir det, i två groteska timmar tvingas publiken genomlida en film som aldrig tar slut. Scenerna tävlar mer eller mindre om vem som kan nå botten snabbast. Det är som att se en berusad pärldykare som hetsigt simmar rakt ned i havets eviga djup, och därmed en säker död. Klockorna stannar och smälter ned till att likna något från Salvador Dali målning, och då är man generös när man kallar filmen urtråkig.

Allt suger

Hur oprofessionellt det än må låta, så är precis allt värdelöst. Charlie Hunnam är mer anonym än färgen grå i en grusgång i huvudrollen. Inte blir det roligare av att karaktären Arthur förblir en patetisk gnällspik som inte har några problem att häckla och förnedra andra i sin omgivning, medan han själv högt beklagar sig om de mest irrelevanta svårigheterna.

Det enklaste vore att enbart lista alla felen. Men då får vi dela upp recensionen i minst tio delar.

Jag nöjer mig med att säga följande…

King Arthur: Legend Of The Sword är en av de sämsta filmerna jag någonsin haft missnöjet att behöva se.

Betyg 1/10

Bäst: Suck

Sämst: Precis allting

Fråga: Är detta inte kriminellt uselt ?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Guy Ritchie

Aladdin Recension

Robin Hood Recension

Årets Sämsta Filmer 2017

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension

Mother Recension

Baywatch Recension

King Arthur: Legend Of The Sword Recension