All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
Värmeböljan vägrar att ge med sig, så vi svarar med ännu en tävling. Denna gång tävlar vi ut Oscarsvinnaren The Shape Of Water på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 27 juli 2018.
Lycka till !
All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018
Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär.
Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.
Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.
Jägermeister
Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.
Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.
World Wide Suicide
John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.
Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…
Betyg 1/10
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox
Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.
Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.
Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.
I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.
Beast Of Burden
Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.
The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.
Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.
Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.
Silence Is Golden
Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.
Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.
Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.
Some Kind Of Monster
Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.
Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.
Sea Of Monsters
Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.
Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.
The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.
Betyg 7/10
Tiger Film 