Scary Stories To Tell In The Dark Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obehagliga monster och en genial producent räddar inte en förutsägbar och mediokert agerad film. 

Man kan fråga sig hur tacksamt det är att faktiskt regissera en renodlad skräckfilm då Guillermo Del Toro står som producent. Nog för att den norske regissören André Øvredal inte är helt utan meriter – Trollhunter, men alla inblandade blir aningen mindre betydelsefulla då Del Toro sätter sitt namn på en skräckhistoria, som dessutom baseras på ett omtalat och kontroversiellt litterärt material. 

Vad som gör Del Toros kunskaper som filmmakare så lämpade för just skräckgenren, är dennes förmåga att förvandla sin publik till häpna små barn, som då de för första gången fick höra storslagna sagor om monster, drakar och hjältedåd. Del Toro transporterar tittaren till fantasirika världar, som framstår helt trovärdiga med hjälp av fantastisk design, utsökt foto och hundraprocentig övertygelse från Del Toro själv.  

Därför kan man förstå varför CBS Films valt att sätta Del Toros namn på filmaffischen. Det är helt enkelt för inbjudande att inte marknadsföra Scary Stories som en renodlad Del Toro-produktion. Och flera inslag känns igen från den mexikanska regissörens största stunder, en stor del av Scary Stories handlar om mytbildning, mardrömmar och monster som gör den mest härdade tittaren svettig av obehag. 

Men nu är det inte den Del Toro som regisserar projektet utan André Øvredal. Och detta märks av – och det inte positivt menat. Där Del Toro är en mästare på att trollbinda, så känns det som att Øvredal kämpar för att hålla jämna steg med sin visionära producent. 

Stranger Stories 

Utan att ha läst de diverse berättelserna från novellerna med samma namn, så är Øvredal mer intresserad av att leka Matt – och Ross Duffer – Stranger Things skaparna, än att berätta en modern barnsaga. Inledningsvis så känns hela filmen som ett första utkast till ett alternativt avsnitt av den populära Netflix-serien. De sedvanliga arketyperna är på sin plats; den stöddige och vågade, översittaren och såklart en aspirerande och hoppfull drömmare. 

Om Netflix succén inte hade funnits så hade dessa pinsamma likheter varit aningen mer överskådliga, men då vi nyligen också fått se Stephen Kings IT i långfilmsformat, så känns hela det narrativa fundamentet aningen tjatigt och fantasilöst. 

Dessutom så visar sig ingen av huvudrollsinnehavarna  vara minnesvärda. Att kritisera unga och oerfarna skådepelare är aldrig lätt, men tyvärr så är hela den samlade ensemblen en anonym och – många gånger, osympatisk skara. Austin Zajur – som får stå för filmens mest uppkäftiga och skruvade person, blir på rekordtid odräglig, utan någon som helst charm eller förmildrande kvalitéer. Øvredal gör inte heller något galant arbete med själva personregin, de få ögonblick där karaktärerna kunde givits mer djup eller identitet, blir klyschiga och plågsamma av bevittna. 

Vackra skräckskapelser utan vettigt användningsområde 

Känslan av att hela projektet är gjort utan någon genuin entusiasm eller passion, blir bara mer och mer uppenbar ju längre filmen pågår. Skräcken är likaså torftig och repetitiv. Ett antal av filmens mest fasansfulla skräckskapelser borde nyttjas mer frikostigt, men istället så faller man in på det trista spåret att bada i ”hoppa till effekter” – kontra psykologisk terror. 

Detta är ett massivt svinn då Scary Stories To Tell In The Dark innehåller ett par av de mest effektiva exemplen på så kallad ”Body Horror”. Att filmen kunnat släppas igenom som ”barntillåten” i USA är fullkomligt absurdt, här finns ett antal ohyggliga stunder där kroppar förvrids och utsätts för chockerande våld. 

Skrämmande dåligt manuskript 

Men inte ens detta uppväger att filmen sammantaget känns splittrad. Allting summeras enklast med ett jättelikt – ”jaha…” Där man kunde djupdykt i sin egen mytologi, så begås misstaget att stöpa hela filmen i den mest tråkiga av mallar. Finalen som borde skaka om, blir till en total travesti där uruselt skådespel och lika oacceptabelt manuskript skrämmer mer än något annat i filmen. 

Betyg 4/10

Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt höra hemma i helvetet. 

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

Dumbo Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

Roma Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Årets mest hyllade produktion griper varken tag eller fascinerar. Det är enbart en fråga om preferens, men denna maträtt kan jag inte äta upp med någon vidare god min. 

Jag hoppas att denna sortens recension aldrig mer behöver återupprepas i framtiden, chanserna på det är nog lika låga som att vi har hittat en lösning på världens energiproblem vid årskiftet… 

Att Roma inte har uppnått den nästintill omöjliga medaljen – att tilldelas ett 100% perfekt betyg på Rotten Tomatoes, är något förvånande. Vart man än tittar så verkar ett maxbetyg vara elementärt. Redan innan sin premiär på årets upplaga av Venedigs filmfestival, så var Roma favorittippad till att bli huvudkandidaten för att vinna en Oscar för 2018 års bästa film. 

Skälet till förvarningen om recensionstypen, är att den åsikt som går i polemik med ett så stort och gemensamt konsensus, ofta kan ses som ett enkelt sätt att provocera och därefter attrahera uppmärksamhet. Man kan också döpa om det till det nya ordlaget troll. Därför kommer denna text förmodligen påminna mer om en bekännelse inför öppen ridå, inte en analys som skall vara något sånär  informativ och underhållande. Detta känns som att sitta och skriva in en ny grundlag, allt måste förklaras och det mycket noggrant.   

Inte kompatibel 

Alfonso Cuarón är den där regissören som förmodligen aldrig kan komma att bli kompatibel med mina egna preferenser. Det handlar inte om att kasta sten i glashus eller att ropa varg, vad Cuarón än har gjort så har jag lämnats oberörd och rentav uttråkad. 

Harry Potter och Fången Från Azkaban blev för många ett uppvaknade då det kom till att acceptera J.K Rowlings trollkarlsvärld som något mer än triviala lekar för barn. Att ens våga påstå att den föregående regissören Chris Coloumbus, gjorde någonting bättre är som att anmäla sig till en frivillig arkebusering. 

Azkaban innebar en klart mer slipad estetik och stilismen gick från gemytlig familjefilm till något mer hårdhudat och hotfullt. Cuarón är utan tvekan tekniskt kunnig, vare sig det gäller 

Children Of Men eller Gravity, så har saker som foto och specialeffekter, alltid hållit högsta klass. Cuaróns filmer kan liknas med att beskåda skyskrapor i Manhattans Midtown område, de ståtliga kolosserna är gjorda av putsat glas och borstat stål, det är höga ståtliga och – ofta, inte särskilt  inbjudande. En promenad i New Yorks kärna må vara en spektakulär upplevelse för ögat, men övertiden, nattjobben och stressen – som sker innanför den mäktiga fasaden, blundar man gärna för. 

Den känslan är identisk för mitt eget omdöme kring Cuaróns hela filmkatalog. Till och med något så tillgängligt som Harry Potter, kändes nu lika kyligt som en kyss från filmens skräckvarelse Dementor. Children Of Men stoltserade med flera tekniska framsteg, som ett fotorealistisk spädbarn, helt bestående av ettor och nollor, men resan som Clive Owen gjorde tillsammans med Clare-Hope Ashitey, greppade aldrig tag i mina hjärtsträngar, istället var det som en vacker isskulptur, vacker att se på men hemsk att beröra med sin bara hand. 

Gravity blev även den bejublad. Återigen så fick jag ställa mig i opposition, där jag verkade vara den enda som inte blev hänförd. Bara tanken på att behöva spendera tid med 

Sandra Bullock i isolerad miljö, gav mig allvarlig huvudbry. Bullocks insats var ännu ett försöka att roffa åt sig oförtjänta branschpriser – som den gången hon medverkade i The Blind Side. Och återigen så drog Cuarón med sig kyla och en lövtunn berättelse som lämnade mig både frustrerad och likgiltig. 

Jakten på upprättelse 

Tillsammans med Guillermo Del Toro och Alejandro González Iñárritu, så sades Cuarón -skämtsamt, ingå i en så kallad treenighet vid namn ’’The Three Amigos’’. Flertalet av Iñárritus tidiga filmer föll på att vara pretentiösa och överdramatiserade. Men så plötsligt så tog sig Iñárritu i kragen och levererade Birdman, en helt fantastisk film som rådde bot på alla problem som tidigare plågat hans filmer. Och därefter följde The Revenant, en tung, dramatisk och synnerligen krävande upplevelse i och med sitt makliga tempo. 

Då Iñárritu lyckades ändra på sig – och faktiskt leva upp till sitt rykte, så fanns det en del av mig som hoppades på att Cuarón skulle göra detsamma med Roma. Det är ett mer personligt projekt för regissören och denna gång handlar det inte om något dystopiskt London eller en rymdstation i kris, bara – ett delvis, självbiografiskt drama om en medelklass familj i Mexico City. 

Kanske var det för mycket att hoppas på, att Roma skulle bli Cuarons motsvarighet till Federico Fellinis Amacord, en hysteriskt rolig skildring av uppväxten. Men Roma fortsätter tyvärr att gå i de fotspår som gjort det mer eller mindre omöjligt för mig att uppskatta Cuaróns arbete. 

Som vanligt så är det visuella av högsta kvalitet. Det svartvita fotot är sylvasst och gör kullerstenar och trånga boenden för tjänstefolk slående. Därefter är själva iscensättningen oklanderlig, Mexico City blir mer än bara trafikstockning och mariachi band, ett minst sagt osmickrande ljus som amerikanska motparter alltid verkar framställa staden i. Detta är en plats i ständig rörelse där det finns utrymme för kärlek, sorg och förlust.   

Vatten, stan är full av vatten 

Att man har ambitioner att hålla det intimt, blir övertydligt när Cuarón – likt Sergio Leone, fascinerar sig för att filma obönhörligt långa scenen med bla rinnande vatten. Där Once Upon A Time In The West i alla fall håller intresset uppe med musik eller distinkta ljud, så är Roma helt knäpptyst, detta skapar en stark provokation, i diverse intervjuer talar Cuarón varmt om sin symbolism, nog för att tanken kan vara god, men själva resultatet är en film som från första bildrutan känns distanserad och totalt obekymrad om att faktiskt ge publiken en väg in i berättelsen. 

Karaktärernas trassliga vardag är filmens emotionella kärna, men de mest tragiska och traumatiska scenerna resonerar aldrig. Personerna som drabbas blir aldrig till något mer än brickor på ett bräde. Helt fasansfulla livsöden blir bara korta små stunder av ångest, som i sin tur har förmedlats bättre och med mer intensitet i en handfull andra filmer, varav några aldrig fåt samma mediala uppmärksamhet. 

Ingen slutkläm eller gastkramande final 

Att Roma inte kör med gaspedalen i bottnen – då det gäller tempo, skulle inte vara ett problem om det fanns något som förtrollade eller fascinerade. Martin Scorsese gjorde en prövande men otäckt effektiv film med Silence, ett stycke film som definitivt inte tog någon hänsyn gentemot sin publik. Däremot var filmens klimax så pass kraftfullt och förkrossande, att hela den plågsamma färden kändes väl värd besväret. 

Cuarón får aldrig till någon sådan slutkläm eller gastkramande final, det slutar istället som det började livlöst och utdraget. Utöver det kastar man in ett ex antal sekvenser som inte kan klassas som något annat än utfyllnad, det är allting ifrån högljudda nyårsfester till kampsports uppvisningar, varav inget skapar variation, insyn eller intresse. 

Den som lämnades kvar.. 

Jag känner mig som den som lämnades kvar i kön, in till nattklubben som alla talade om, eller den enda anställda som inte fick löneförhöjning. Hur jag än vrider och vänder på detta så står jag helt oberörd av Roma, och hur trevligt det än hade varit att sitta på insidan och titta ut, så kan jag åtminstone – med gott samvete, stå kvar i kylan och erkänna att Roma inte var menad för mig eller jag för den. 

Betyg 4/10  

Mortal Engines Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter. 

Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig. 

Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget. 

Bluffprodukt 

Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv. 

Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad  – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn. 

Skrotnisse 

Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse

Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.  

Underkänt karaktärsarbete 

Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2

Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt. 

För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar. 

Ett enda långt plagiat 

Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det. 

Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger  just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’   

Betyg 2/10 

Tävling: The Shape Of Water Blu Ray

N083301SBP01-BD-ps

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Värmeböljan vägrar att ge med sig, så vi svarar med ännu en tävling. Denna gång tävlar vi ut Oscarsvinnaren The Shape Of Water på Blu Ray.  

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 27 juli 2018. 

Lycka till !  

Pacific Rim Uprising Recension

023

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär. 

Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.

Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.

021

Jägermeister

Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.

Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.

0151

World Wide Suicide 

John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.

Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…

Betyg 1/10 

The Shape Of Water Recension 

0061

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.  

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden 

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster 

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters 

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10 

A Monster Calls Recension

006

En underbar resa i eskapism och stor fantasi.

Och där satt den…..

Regissören J.A Bayona lever äntligen upp till ryktet om att kunna axla Guillermo Del Toros fackla. Mixen av fantasy och  drama i A Monster Calls är än mer lyckad än i Del Toros mörka saga om borttappad oskyldighet i en hård och död värld.

A Monster Calls är sentimental, sorgsen och helt förkrossande bra.

Hårdare och tyngre 

Patrick Ness ursprungliga novell får sig både en och annan ändring.

Eskapismen tonas ned och nihilismen får större utrymme. Huvudpersonen Conor O’Malley isoleras och fängslas i mer ensamhet och utanförskap än sin litterära förlaga.

Lewis MacDougall är för det mesta helt strålande i huvudrollen, även om han faller i fällan att emulera Asa Butterfield mallen – lite överemotionell och skrikig.

Felicity Jones är intim, tillbakadragen och skör i rollen som en borttynande moder.

Sigourney Weavers morförälder är full av tyngd och erfarenhet. Jag hade dock föredragit en brittisk aktör. Weavers brittiska accent känns något forcerad.

Toby Kebbels ruffiga fadersporträtt är också något för trubbigt och grovt. Här saknas bokens fingertoppskänsla.

Stora känslor 

Filmen må vara rejält emotionellt och svepande, det kunde ha blivit fånigt och sentimentalt. Men Bayona låter publiken andas genom en helt makalös visuell profil som skiftar mellan fantastiska animationer och mörka miljöer som berövats från färg och hopp.

Mixen mellan absurd fantasi och engelsk diskbänksrealism gifter sig som sylt och jordnötssmör. Berättelsen faller inte i fällan att kännas överdrivet naiv eller svävande. Fokuset på dramat förblir tydligt.

Ett oförlåtligt slut 

Det kanske är simpelt och rättframt presenterat, men samtidigt drabbande och medryckande. Den största invändningen är att Bayona har lite svårt att sätta punkt. Där filmen kunde borde tagit slut väljer man att fortsätta i en onödig slutsekvens som inte kan göra någon glad. Tre minuter mindre så kunde vi haft en klassiker. Så pass destruktivt är den absoluta finalen för helhetsintrycket.

Trots invändningarna så är det en andlöst magisk resa på under två timmar.

Betyg 8/10 

Bäst: Visuellt underbar, samtliga huvudrolls innehavare samt ömheten i regin.

Sämst: Den helt onödiga förlängningen av slutet.

Fråga: Hur och varför detta slut ?