Boy Erased Recension 

0081

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ett starkt slut får publiken att glömma ett menlöst mittparti. 

Måhända är kanske inte Joel Edgerton redo att axla det stora ansvaret som en film som Boy Erased innebär. Men skådespelaren – som allt mer börjat intressera sig för regi, är en bra bit på vägen att bli genuint solid inom arbetsrollen. 

Det filmiska ekot slår till igen… För ett tag sedan var det Christopher Robin Och Nalle Puh, den kom som ett brev på posten efter Goodbye Christopher Robin. Tidigare i år såg vi The Miseducation Of Cameron Post gå upp på svenska biografer, där spelade Chloë Grace Moretz en tonårsflicka som – mot sin vilja, skickas till en tvångsinstitution där hon förväntas avprogrammeras sin homosexualitet. Premissen för Boy Erased känns som en enäggstvilling, förutom att huvudpersonen är av maskulint kön denna gång så kan man utan problem förlåtas om man skulle blanda ihop de två filmerna. 

Men då vi dyker djupare i de två filmerna, så är skillnaderna markanta.  The Miseducation Of Cameron Post kändes som en ofärdig skiss, för min personliga räkning hade jag svårt att relatera till någon av karaktärerna, filmen presenterades med en sorts självgod nonchalans. Istället för att belysa det fruktansvärda i att institutionaliseras för sin sexualitet, så var man mer bekymrad med att uppvisa den uppkäftiga revolt, man försökte vara lustig för sakens skull, något som fick filmen att verka fånig. 

007

I Want To Break Free 

Boy Erased gör genast ett mer personligt intryck. Edgerton har fortfarande svårt med att verkligen lyfta det tunga dramat, armstyrkan har inte hunnit byggas upp än, men övertygelsen och viljan att flytta berg är uppenbar. Filmens introduktion är utan tvekan väl menande, men den griper inte tag och ruskar om tittaren. I centrum står den religösa och till ytan perfekta förortsfamiljen Eamons, där Russel Crowe spelar familjens orubbliga frontfigur. 

Både Crowe och hans fru – som spelas av Nicole Kidman, känns under flera sträckor som otydliga och ofärdiga karaktärer. Edgerton väljer att porträttera dem som anpassningsextremister, inte ett hårstrå står på sniskan i Kidmans Dolly Parton frisyr. Att de dessutom lever strikta liv efter katolska principer, gör det en smula ensidigt, framförallt då filmen inte skapar några riktiga dimensioner åt någon av sina karaktärer. 

Att låta två extremer kollidera är ett klassikt berättarknep för att skapa spänning och friktion i sin berättelse. Boy Erased har åtminstone ett frikort för denna kliché – den är baserad på en självbiografisk roman, men oavsett så känns en berättelse som detta predestinerat att fungera i filmad form. Och ett flertal scener är både kraftfulla och oväntat mörka, även om starten inte fullt anammar denna svärta så kommer den krypande som ett rovdjur desto längre filmen löper. 

003

Håglöshet 

Tyvärr så kämpar Joel Edgerton med lite av samma håglöshet som återfanns i Cameron Post, man väljer – precis som ovannämnd film, att hacka upp storyn och presentera scenerna i icke kronologisk ordning. Detta skapar en viss mystik kring händelserna som lett ’’tvångsinläggningen’’, men samtidigt så berövar man publiken på ett visst emotionellt engagemang, det tar avsevärd tid innan vi faktiskt börjar förstå hur pusselbitarna skall ligga. 

Själva mitten är också en tröttsam svacka, hela historien går runt i cirklar, Edgerton medverkar själv som den inbitna tyranniske reformatorn. Tyvärr verkar han ha lite svårt att både agera och regissera, karaktären bör vara diabolisk utan att bli en karikatyr, men det blir bara ett slag i luften då Edgerton inte förmedlar något obehag.  

Lucas Hedges är i sin tur lättare att finna tycke för här än i Manchester By The Sea, detta är återigen en fåordig och strulig person som har svårt att uttrycka sig verbalt. Hedges förblir dock något onåbar i flera viktiga scener, karaktären han spelar är också onödigt avslagen, både i sitt känsloliv och beslutsamhet, resan från passiv till aktivist känns för hastig och det skapar viss irritation att Hedges agerar med sådan överdriven apati. En tystlåten karaktär behöver inte vara otillgänglig, det har vi sett prov på i flertalet andra filmer med grymma premisser där personerna marginaliseras pga externa krafter.  

0101

Superb slutspurt 

Det är filmens final och epilog som det verkligen lossnar… Då slås ögonen upp hos både Edgerton och publiken. Alla vredeskänslor och orättvisor får äntligen stå i centrum, hur man väljer att visa revolten mot förtrycket är simpelt men oerhört starkt. Där Kidman och Crowe har gått på energisparläge genom hela filmen, så tar de sats i den tredje akten. Tillslut så får de skina i två mycket emotionella och minnesvärda roller, de är också helt befriade från pretentioner eller förhoppningar om hedersceremonier.    

Joel Edgerton har en bit kvar innan han verkligen kan stoltsera med att båda kunna agera och regissera, men med Boy Erased visar han prov på en god förmåga att hantera konflikt och upplösning. När man väl lämnar salongen så har man förträngt mittendelens mediokra innehåll. Istället är det besinningslöst starka slutet omöjligt att sluta fundera kring, och det är en rejäl bedrift.

Betyg 6/10  

Christopher Robin Recension 

0051

All images courtesy and copyright of Disney 2018

Summering: Platt och tröttsamt patos förtar nöjet att se några av världens mysigaste karaktärer komma till liv.  

Hur mysiga och fantastiska regissören Marc Forsters versioner av A.A Milnes skapelser är, så dras resten av filmen ned utav ett sötsliskigt patos som undervärderar publikens intelligens allt för ofta. 

Att det på så kort tid har kommit ut två filmer som berör författaren A.A Milnes och hans världskända författarskap, är något sorts märkligt filmiskt eko som då och då uppstår. Infamous och Capote är ett skolexempel på när två snarlika filmer utkom med litet mellanrum. Nästa år dyker Mowgli upp – ännu en Djungelboken adaption, denna gång regisserad av Performace Capture mästaren Andy Serkis. Goodbye Christopher Robin och den nu aktuella Disney versionen delar enbart huvudpersonens namn, den förstnämnda utforskar Milnes privata liv medan detta är en fullfjädrad Disney film. Det innebär fantastiska produktionsvärden och tillgång till de bästa specialeffekterna på denna jord. 

Man talar ofta om en så kallad ’’Disneyfiering’’, med det åsyftas att allting blir mjukare och mer barnvänligt. Disneys version av Puh är idag mer lik Hello Kitty, med sina rundade former – som är som gjorda för att massproducera mjukisdjur. 

Men Christopher Robins utseende kan inte kritiseras, man försöker inte att adoptera Disneys retuscherade version av Puh, utan Milnes ursprungliga teckningar.

023

’’When we were young’’

De diverse djuren är helt makalösa att beskåda, och även om jag växt upp med dubbade versioner av samtliga karaktärer, så fångar man det bästa av två världar. Vare sig det är Puhs utbuktande mage eller Iors klagan, så går det inte att värja sig för hur otäckt gemytligt det är att se dessa enkla blyertsteckningar förvandlas till fotorealistiska mjukisdjur. Samtliga av dessa plyschdockor är mer uttrycksfulla än ett flertal överbetalda Hollywood aktörer. Det är också en väldigt snygg produktion med fantastiska kostymer och än snyggare miljöer. 

Och då det bara handlar om den lilla grisen Nasses oro eller Tigers studsande, så är det en ren fröjd att se på. Men när vi lämnar Sjumilaskogen och istället måste bekanta oss med en vuxen Christopher Robin spelad av Ewan McGregor, så blir filmen lika grå och tråkig som det krigshärjade London som håller på att byggas upp efter andra världskriget. Att delarna med talande kängurus och ugglor är lättare att omfamna, än någon av filmens mänskliga karaktärer är någon sorts grym ironi. 

021

Teddybjörnen Puh 

Christopher Robin är nu en medelålders familjefar som upplevt andra världskrigets fasor, och nu återvänt till en grym och orättvis arbetsplats, där nedskärningar och ständiga kompromisser är en självklarhet. Puh och hans vänner blir en slags väckarklocka för en numera hård och bitter människa. 

En annan sagofigur genomgick en liknande process i en av Steven Spielbergs mest pinsamma stunder – Hook, med Robin Williams i rollen som pojken som aldrig ville bli vuxen – Peter Pan.

Precis som i den ohyggligt långa och b-doftande kalkonen, så är själva patoset med att barndomens oskyldighet läker alla sår, precis lika banalt nu som då. 

Marc Forster har redan utforskat detta tema i Finding Neverland – hans sista relevanta film, ironiskt nog handlade den filmen om Peter Pan författaren J.M Barrie. Forster gör om samma misttag som i den filmen, genom att fullkomligt slå på alla knappar för att spruta in tårgas i salongen, mot slutet av Finding Neverland så kunde man lika gärna skickat med publiken en lök och en vass kniv, den hetsiga önskan att få publiken att gråta floder av tårar är minst lika fånigt nu. 

Och i de stunderna känns hela Christopher Robin som en enda stort svinn. Hayley Atwell tillför alltid en viss ryggrad med sitt propra och kraftfulla skådespel, men hennes motståndskraftiga hemmafru reduceras till att vara en statist. Ewan McGregor verkar inte riktigt vara med på banan och känns ofta ganska desperat. Barnskådespelet når inte heller upp till några svindlande höjder. 

029

”I’m not a boy, I’m a man”

Det juvenila budskapet är fullt acceptabelt i en renodlad barnfilm, men stora delar av Christopher Robin är förhållandevis mörk och dyster, så blir detta underliggande motiv bara frustrerande. 

Höjdpunkterna i Christopher Robin finns där och är flera gånger ljuvliga ,varje scen i Sjumilaskogen är en nostalgisk dröm, och än mer trivsamt blir det då man utdelar små referenser till Disneys animerade adaption från 1977. 

När man då förvanskar dessa tillgångar – genom att låta majoriteten av filmen bli någon sorts mellanårs kris för en förbittrad man, känns det som ett slöseri med publiken och filmskaparnas tid. Puh och vännerna bör nog stanna i skogen och leva lyckliga i alla sina dar, istället för att agera som terapeutiska medlare.

Betyg 5/10