Boy Erased Recension 

0081

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ett starkt slut får publiken att glömma ett menlöst mittparti. 

Måhända är kanske inte Joel Edgerton redo att axla det stora ansvaret som en film som Boy Erased innebär. Men skådespelaren – som allt mer börjat intressera sig för regi, är en bra bit på vägen att bli genuint solid inom arbetsrollen. 

Det filmiska ekot slår till igen… För ett tag sedan var det Christopher Robin Och Nalle Puh, den kom som ett brev på posten efter Goodbye Christopher Robin. Tidigare i år såg vi The Miseducation Of Cameron Post gå upp på svenska biografer, där spelade Chloë Grace Moretz en tonårsflicka som – mot sin vilja, skickas till en tvångsinstitution där hon förväntas avprogrammeras sin homosexualitet. Premissen för Boy Erased känns som en enäggstvilling, förutom att huvudpersonen är av maskulint kön denna gång så kan man utan problem förlåtas om man skulle blanda ihop de två filmerna. 

Men då vi dyker djupare i de två filmerna, så är skillnaderna markanta.  The Miseducation Of Cameron Post kändes som en ofärdig skiss, för min personliga räkning hade jag svårt att relatera till någon av karaktärerna, filmen presenterades med en sorts självgod nonchalans. Istället för att belysa det fruktansvärda i att institutionaliseras för sin sexualitet, så var man mer bekymrad med att uppvisa den uppkäftiga revolt, man försökte vara lustig för sakens skull, något som fick filmen att verka fånig. 

007

I Want To Break Free 

Boy Erased gör genast ett mer personligt intryck. Edgerton har fortfarande svårt med att verkligen lyfta det tunga dramat, armstyrkan har inte hunnit byggas upp än, men övertygelsen och viljan att flytta berg är uppenbar. Filmens introduktion är utan tvekan väl menande, men den griper inte tag och ruskar om tittaren. I centrum står den religösa och till ytan perfekta förortsfamiljen Eamons, där Russel Crowe spelar familjens orubbliga frontfigur. 

Både Crowe och hans fru – som spelas av Nicole Kidman, känns under flera sträckor som otydliga och ofärdiga karaktärer. Edgerton väljer att porträttera dem som anpassningsextremister, inte ett hårstrå står på sniskan i Kidmans Dolly Parton frisyr. Att de dessutom lever strikta liv efter katolska principer, gör det en smula ensidigt, framförallt då filmen inte skapar några riktiga dimensioner åt någon av sina karaktärer. 

Att låta två extremer kollidera är ett klassikt berättarknep för att skapa spänning och friktion i sin berättelse. Boy Erased har åtminstone ett frikort för denna kliché – den är baserad på en självbiografisk roman, men oavsett så känns en berättelse som detta predestinerat att fungera i filmad form. Och ett flertal scener är både kraftfulla och oväntat mörka, även om starten inte fullt anammar denna svärta så kommer den krypande som ett rovdjur desto längre filmen löper. 

003

Håglöshet 

Tyvärr så kämpar Joel Edgerton med lite av samma håglöshet som återfanns i Cameron Post, man väljer – precis som ovannämnd film, att hacka upp storyn och presentera scenerna i icke kronologisk ordning. Detta skapar en viss mystik kring händelserna som lett ’’tvångsinläggningen’’, men samtidigt så berövar man publiken på ett visst emotionellt engagemang, det tar avsevärd tid innan vi faktiskt börjar förstå hur pusselbitarna skall ligga. 

Själva mitten är också en tröttsam svacka, hela historien går runt i cirklar, Edgerton medverkar själv som den inbitna tyranniske reformatorn. Tyvärr verkar han ha lite svårt att både agera och regissera, karaktären bör vara diabolisk utan att bli en karikatyr, men det blir bara ett slag i luften då Edgerton inte förmedlar något obehag.  

Lucas Hedges är i sin tur lättare att finna tycke för här än i Manchester By The Sea, detta är återigen en fåordig och strulig person som har svårt att uttrycka sig verbalt. Hedges förblir dock något onåbar i flera viktiga scener, karaktären han spelar är också onödigt avslagen, både i sitt känsloliv och beslutsamhet, resan från passiv till aktivist känns för hastig och det skapar viss irritation att Hedges agerar med sådan överdriven apati. En tystlåten karaktär behöver inte vara otillgänglig, det har vi sett prov på i flertalet andra filmer med grymma premisser där personerna marginaliseras pga externa krafter.  

0101

Superb slutspurt 

Det är filmens final och epilog som det verkligen lossnar… Då slås ögonen upp hos både Edgerton och publiken. Alla vredeskänslor och orättvisor får äntligen stå i centrum, hur man väljer att visa revolten mot förtrycket är simpelt men oerhört starkt. Där Kidman och Crowe har gått på energisparläge genom hela filmen, så tar de sats i den tredje akten. Tillslut så får de skina i två mycket emotionella och minnesvärda roller, de är också helt befriade från pretentioner eller förhoppningar om hedersceremonier.    

Joel Edgerton har en bit kvar innan han verkligen kan stoltsera med att båda kunna agera och regissera, men med Boy Erased visar han prov på en god förmåga att hantera konflikt och upplösning. När man väl lämnar salongen så har man förträngt mittendelens mediokra innehåll. Istället är det besinningslöst starka slutet omöjligt att sluta fundera kring, och det är en rejäl bedrift.

Betyg 6/10  

The Killing Of A Sacred Deer Recension 

003

All Images Copyright Of Scanbox Entertainment 2017

Från att ha gjort en mörk komedi byter den grekiska regissören Yorgos Lanthimos genre som närmast kan liknas med en skräckfilm. Och bortsett från det något för tafatta avslutet så är det en nagelbitare som visar vart skåpet skall stå för genren. 

Yorgos Lanthimos är nog det närmaste man kommer en kontrollerad och skärpt galenpanna. Detta är inte något form av personlig kränkning Lanthimos, men för de som såg hans förgående film The Lobster vet vad jag refererar till då jag använder ordet galen. Från den första scenen där Colin Farrell checkar in på en anstalt – som agerar som en form av sadistisk dating service, med sin bror som nu är i formen av en hund, så inser man snart att detta är en ny definition av begreppet Kafka-inspirerad.

The Lobster är och förblir så pass tokig att den faktiskt passerar in gränslandet för att vara fascinerande. Att återge synopsis är i sig en form av storartad underhållning. I de flesta fall då tyglarna släpps och vansinnet får stå i centrum kan det ofta bli en plåga att titta på som åskådare. Filmer som Frank av Lenny Abrahamson går för långt, det är som att behöva bevittna någon stackars hycklare på Västerlånggatan i Gamla Stan stå och göra sig till åtlöje med misslyckade cirkustrick.

Lanthimos lyckades komma över denna svåra tröskel och göra en film som lyckades få fram bra substans i sin kompletta hysteri.

004

Hitchcock och Kubrick 

Nu byter man genre till thriller som tar stor inspiration från Alfred Hitchcocks mest nerviga stunder men även Stanley Kubricks iskallaste filmer såsom Eyes Wide Shut. Men en hel del av Lanthimos unika handlag finns kvar, fotot har en udda och lite speciell komposition som innebär att mer emotionella scener – som vanligtvis brukar använda närbilder och stark belysning, fotograferas i vidvinkel eller ovanifrån. Även den avskalade och kyliga scenografin följer med, inte ens den fantastiska bostaden som Farrell och Kidman innehar känns någonsin särskilt inbjudande.

Trots avsaknaden av stora dramatiska skeenden så är filmen levande och tryckande. Det känns olustigt och påträngande att bevittna flera händelser. De gånger vi får se känslor porträtteras är det som om att de begravs av  en barriär som ingen av filmens karaktärer kan tränga igenom.

Filmens sätt att använda ljud är i absolut toppklass. Flera sekvenser blir helt frenetiska då man låter separata ljud och vassa läten dominera. När en närbild på något så harmlöst som en tallrik pasta kan jämställas med samma obehag som att bevittna en förstörd kropp så vet man att något djävulskt är på lur.

002

En mörker under ytan 

Stämningen och den där obeskrivliga känslan av att domedagen är nära slår de flesta moderna skräckfilmer på fingrarna. Precis som Jordan Peeles Get Out så lyckas man skapa obehag och stress genom att på väldigt effektivt vis vrida om vardagliga händelser och situationer. Flera likheter återfinns också i den samhällskritik där man gömmer hyckleri och mörka hemligheter under en polerad och fin yta som kan tyckas vara perfekt utifrån.

En annan stor inspirationskälla är den tyska regissörens Michael Hanekes två mörkaste filmer – Funny Games och Dolda, två filmer där man invaderar vardagen hos den övre medelklassen och slår sönder deras liv och föreställningar. The Killing Of A Sacred Deer kan utan tvekan kategoriseras som ’’udda’’. Det vilar något surrealistiskt över allting, inte helt frånskilt en optisk villa eller något postmodernt konstverk som man måste titta på minst två gånger för att se hela sammanhanget.

Trots detta så är det långtifrån så skruvat som The Lobster, förutom ett par mycket märkvärdiga och konstiga ögonblick så förblir detta en betydligt bättre inkörsport till Lanthimos arbete som filmskapare.

Men tillskillnad från Hanekes extrema cynism och mörker så är karaktärerna i The Killing Of A Sacred Deer överlag sympatiska och lätta att känna empati med.

0011

Starka insatser 

Colin Farrell tenderar att upprepa sig en aning från sin rolltolkning i The Lobster, men om man bortser från känslan av repris så gör den tidigare skandalomsusade aktören ett både djupt och kraftfullt porträtt av en man som helt och hållet börjar förlora greppet kring sitt liv.

Nicole Kidman är nedtonad och närmast bräcklig i rollen som en anonym och färglös trofé hustru. Raffey Cassidy och Dunkirk aktören Barry Keoghan skall även de ha beröm för sina insatser. Framförallt är det fascinerande att se Cassidys porträtt av en skolflicka som helt går emot normen av en rebellisk tonåring. Keoghan gör en karaktär som är chockerande obehaglig, detta utan några som helst konstlade sekvenser med monologer eller helvetesreferenser.

Spänningen når fantastiska höjder mellan varven, det är så tätt, polerat och skarpt att man undrar varför produktioner med ofantligt starkare ekonomiska resurser inte kan leverera på en såhär hög nivå ?

005.jpg

Ett splittrat slut 

Det enda som håller tillbaka filmen från ett ännu starkare betyg är upplösningen. Även om Lanthimos aldrig tappar bort sig i några besynnerliga pretentioner så tenderar slutet att kännas lite för exploaterande. De stora frågorna och svaren får vi grunna i själva, det hade behövts någonting lite extra för att verkligen cementera filmen.

Trots denna brist så kan man inte undgå att vara imponerad och väldigt tagen av upplevelsen. Jag är omåttligt nyfiken på vad Lanthimos och Emma Stones kommande film The Favourite kan vara för något. I en så pass stagnerad genre som kostymdrama kan två så pass energiska krafter behövas. Fram tills dess har vi dock en – för det mesta, förstklassig thriller.

Betyg 7/10       

De Bedragna Recension 

003

Copyright UIP 2017

Fram tills sin avslutning är De Bedragna en utdragen, död och provocerande långsam historia som enbart bekräftar faktumet att Sofia Coppola är helt vilse i Hollywood. 

Sofia Coppola, engångsundret som tog filmvärlden med storm efter Lost In Translation och som spåddes bli en urkraft bland moderna filmskapare. Men sagan tog slut då Bill Murray och Scarlett Johansson fick sin sista kyss och de båda vandrade tillbaka till sin osäkra framtid.

Efter den makalösa urladdningen som var fylld med humor, insikt och underfundighet så irrade Sofia Coppola bort sig, inte helt olikt sin far Francis efter hans mardrömslika inspelning av Apocalypse Now.

Marie Antoinette var så upphaussad inför sin premiär att det inte kunde bli något annat än en besvikelse. Allt som gjorde Lost In Translation makalös hade ersatts av en prålig yta som enbart lämnade mig kall inombords.

Och efter det bakslaget var det som att Sofia Coppola gick in i väggen. Hennes senaste film The Bling Ring från 2013 med den som alltid helt erbarmligt usla Emma Watson, är en uppblåst och dryg åktur som inte kunde bestämma sig för om man skulle applådera eller bespotta filmens karaktärer.

001

Seg

De Bedragna är definitivt mer uthärdlig än att se ett gäng bortskämda och odrägliga småtjuvar härja omkring, men problemen som ointressanta karaktärer och alldeles för lågt tempo kvarstår. Coppola gör stillsamma filmer, det greppet har hon nyttjat sedan debuten The Virgin Suicides, där allting har fått ske i ett makligt tempo.

Men här tas denna egenskap till sin spets och resultatet blir närmast provokativt. I någon förvriden version av Sergio Leones värsta stunder i Once Upon A time In America, visar Coppola upp något sjukligt beroende kring att visa upp närbilder på rengöring och urvattnande av en tvättsvamp.

Om Sofia Coppolas tidsbild skulle överföras till verkligheten skulle ett dygn vara minst 70 timmar långt.

004

Gräsligt fult foto 

När vi ändå diskuterar det visuella och i synnerhet fotot, så har man valt ytterligare en väg som skapar stor ilska. 1800-talets Amerika var en emotionellt dämpad plats, där känslorna fick stängas inne. Men för att kunna göra en film där karaktärerna stramar emot och döljer sitt innersta, krävs det en intimitet. Man måste ha de bästa av skådespelare som kan förmedla stora känslor genom små gester.

Tyvärr så är detta omöjligt pga två skäl, det första är ett foto som är så murrigt och fult att det knappt går att urskilja om det är Nicole Kidman eller Kirsten Dunst som står i förgrunden. Allting belyses nästan bara av stearinljus, det är lättare att navigera inne på den Madame Tussauds nedsläckta skräckkabinett.

Just de nämnda skådespelarna är också helt askgrå – på alla fronter. Inte nog med att hela färgpaletten är som en bild av Tjernobyl efter härdsmältan, sminkningen får samtliga aktörer att se ut som något som hör hemma i The Walking Dead.

Ätit spik

Elle Fanning, Kidman och Dunst ser alla ut att ha fått spik serverat till sig av cateringfirman. Till och med de fnissiga skoleleverna verkar ha bevittnat Sundsvall brinna ned. Trots att bakgrunden är det omåttligt brutala inbördeskriget mellan syd och väst, så verkar denna lilla skola vara en oas som inte alls blir påverkade av utsvultna soldater och massmord på slagfälten, trots att hela regementen marscherar förbi.

Så med sitt provocerande låga tempo och skådespelare som enbart inspirerar till sorg, så är De Bedragna en ren ångestbomb, som inte på något sätt får mig att se fram emot att behöva spendera nittio minuter med denna manodepressiva domedag.

När till och med Suffragette med Carey Mulligan i huvudrollen framstår som Die Hard vet man att något är fel.   

sub-buzz-9584-1497641705-2

En tryckande final

Men så helt plötsligt händer något, i en hastig tredje akt så vaknar Coppola till liv och verkar inse att hon faktiskt regisserar en film som allmänheten skall se. Då drar hon fram sin skarpaste dramatik och skapar en tryckande stämning. Då lyser plötsligt Nicole Kidman upp och får mig att intressera mig för hennes blottade elever.

Det ser fortfarande bedrövligt ut och Kristen Dunst verkar ha lika mycket intresse av sin instats   som för sin årsgamla skattedeklaration. Men tillslut så får jag lite mer förståelse för berättelsens styrka. Det tillkommer ett djup som vi inte sett skymten av tidigare.

Genom denna försenade uppryckning räddas filmen från ett totalt bottenbetyg. De negativa faktorerna är dock så stora att det inte kan benämnas som något annat än ett totalt slöseri med tid och energi.

Betyg 4/10