Blinded By The Light Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.

Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’s House

Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen. 

Local Hero 

Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med. 

Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv. 

Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom. 

One Step Up

Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.  

Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken. 

The E Street Shuffle 

Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant. 

Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning . 

Loose Ends 

Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material. 

Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en  långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap. 

Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad. 

Glory Days 

Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin… 

Betyg 7/10       

Christopher Robin Recension 

0051

All images courtesy and copyright of Disney 2018

Summering: Platt och tröttsamt patos förtar nöjet att se några av världens mysigaste karaktärer komma till liv.  

Hur mysiga och fantastiska regissören Marc Forsters versioner av A.A Milnes skapelser är, så dras resten av filmen ned utav ett sötsliskigt patos som undervärderar publikens intelligens allt för ofta. 

Att det på så kort tid har kommit ut två filmer som berör författaren A.A Milnes och hans världskända författarskap, är något sorts märkligt filmiskt eko som då och då uppstår. Infamous och Capote är ett skolexempel på när två snarlika filmer utkom med litet mellanrum. Nästa år dyker Mowgli upp – ännu en Djungelboken adaption, denna gång regisserad av Performace Capture mästaren Andy Serkis. Goodbye Christopher Robin och den nu aktuella Disney versionen delar enbart huvudpersonens namn, den förstnämnda utforskar Milnes privata liv medan detta är en fullfjädrad Disney film. Det innebär fantastiska produktionsvärden och tillgång till de bästa specialeffekterna på denna jord. 

Man talar ofta om en så kallad ’’Disneyfiering’’, med det åsyftas att allting blir mjukare och mer barnvänligt. Disneys version av Puh är idag mer lik Hello Kitty, med sina rundade former – som är som gjorda för att massproducera mjukisdjur. 

Men Christopher Robins utseende kan inte kritiseras, man försöker inte att adoptera Disneys retuscherade version av Puh, utan Milnes ursprungliga teckningar.

023

’’When we were young’’

De diverse djuren är helt makalösa att beskåda, och även om jag växt upp med dubbade versioner av samtliga karaktärer, så fångar man det bästa av två världar. Vare sig det är Puhs utbuktande mage eller Iors klagan, så går det inte att värja sig för hur otäckt gemytligt det är att se dessa enkla blyertsteckningar förvandlas till fotorealistiska mjukisdjur. Samtliga av dessa plyschdockor är mer uttrycksfulla än ett flertal överbetalda Hollywood aktörer. Det är också en väldigt snygg produktion med fantastiska kostymer och än snyggare miljöer. 

Och då det bara handlar om den lilla grisen Nasses oro eller Tigers studsande, så är det en ren fröjd att se på. Men när vi lämnar Sjumilaskogen och istället måste bekanta oss med en vuxen Christopher Robin spelad av Ewan McGregor, så blir filmen lika grå och tråkig som det krigshärjade London som håller på att byggas upp efter andra världskriget. Att delarna med talande kängurus och ugglor är lättare att omfamna, än någon av filmens mänskliga karaktärer är någon sorts grym ironi. 

021

Teddybjörnen Puh 

Christopher Robin är nu en medelålders familjefar som upplevt andra världskrigets fasor, och nu återvänt till en grym och orättvis arbetsplats, där nedskärningar och ständiga kompromisser är en självklarhet. Puh och hans vänner blir en slags väckarklocka för en numera hård och bitter människa. 

En annan sagofigur genomgick en liknande process i en av Steven Spielbergs mest pinsamma stunder – Hook, med Robin Williams i rollen som pojken som aldrig ville bli vuxen – Peter Pan.

Precis som i den ohyggligt långa och b-doftande kalkonen, så är själva patoset med att barndomens oskyldighet läker alla sår, precis lika banalt nu som då. 

Marc Forster har redan utforskat detta tema i Finding Neverland – hans sista relevanta film, ironiskt nog handlade den filmen om Peter Pan författaren J.M Barrie. Forster gör om samma misttag som i den filmen, genom att fullkomligt slå på alla knappar för att spruta in tårgas i salongen, mot slutet av Finding Neverland så kunde man lika gärna skickat med publiken en lök och en vass kniv, den hetsiga önskan att få publiken att gråta floder av tårar är minst lika fånigt nu. 

Och i de stunderna känns hela Christopher Robin som en enda stort svinn. Hayley Atwell tillför alltid en viss ryggrad med sitt propra och kraftfulla skådespel, men hennes motståndskraftiga hemmafru reduceras till att vara en statist. Ewan McGregor verkar inte riktigt vara med på banan och känns ofta ganska desperat. Barnskådespelet når inte heller upp till några svindlande höjder. 

029

”I’m not a boy, I’m a man”

Det juvenila budskapet är fullt acceptabelt i en renodlad barnfilm, men stora delar av Christopher Robin är förhållandevis mörk och dyster, så blir detta underliggande motiv bara frustrerande. 

Höjdpunkterna i Christopher Robin finns där och är flera gånger ljuvliga ,varje scen i Sjumilaskogen är en nostalgisk dröm, och än mer trivsamt blir det då man utdelar små referenser till Disneys animerade adaption från 1977. 

När man då förvanskar dessa tillgångar – genom att låta majoriteten av filmen bli någon sorts mellanårs kris för en förbittrad man, känns det som ett slöseri med publiken och filmskaparnas tid. Puh och vännerna bör nog stanna i skogen och leva lyckliga i alla sina dar, istället för att agera som terapeutiska medlare.

Betyg 5/10