Summering: Den största svenska rättsskandalen i modern tid har blivit till en filmbluff utan dess like. 

Sagan om Sture Bergwall är så ofattbar och provocerande att den knappt går att greppa. Det handlar om giriga bluffmakare, karriärister och lögnare, som alla spelat hat ett finger med i en rättsskandal utan dess like. 

Varför man då gett Mikael Håfström privilegiet att göra film av denna juridiska soppa är nästan lika galet som att Christer van Der Kwast fortfarande har sitt jobb kvar som åklagare. Efter succén med filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan, så begav sig Håfström över atlanten för att regissera ett gäng gräsliga b-filmer. 

Likt sin landsman Lasse Hallström – då denne gjorde Hypnotisören, så vänder Håfström nu skutan hem efter en – minst sagt, misslyckad karriär utomlands. Men tyvärr verkar tulltjänsten ha missat att konfiskera alla kalkontendenser som Håfström injicerade ’’mästerverk’’ som Derailed med. Hela skandalen kring  Thomas Quick är paradoxal, den är både dramatisk men ändå ytterst tam. Eftersom samtliga av Quicks/Sture Bergwalls morderkännanden är falska, så finns det egentligen väldigt lite att utforska då det kommer till makabra och blodiga mord. 

En thriller i det tysta 

Själva spänningsmomenten borde ligga närmare Alla Presidentens Män, där undersökandet och jakten på sanningen är det som driver filmen framåt. Filmen baseras på journalisten Hannes Råstams arbete kring fallet samt den bok som utgavs postumt efter hans död – Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Det behövs inga tillkrånglade tillbakablickar eller bisarra stilistiska grepp för att göra denna berättelse intressant, korruptionen och lögnerna är minst lika chockerande som blod och mord. 

Men Mikael Håfström är inte intresserad av att göra en thriller som utspelar sig i arkiv och bakom datorskärmar. Likt ett litet barn – som har svårt att tygla sig på en tråkig skollektion, så tar Håfström första tillfället i akt och leker David Fincher, hela starten, samt flertalet flygbilder över tex Stockholm, är ren och skär intellektuell stöld från Finchers Zodiac eller hans Millenium filmatisering. Finchers Zodiac hade kunnat vara en fantastisk inspirationskälla för Quick, då även den handlar om journalistiskt arbete som stöter på både fram – och motgång. Men Håfström vill snarare göra en svensk version av Seven, de hårda och snabba klippen är bara ett fåtal exempel på det mest patetiska av Fincher-komplex. 

Håfström verkar inte lita på att det finns mer än tillräckligt med substans i det enkla för att få publiken intresserad och fastspikad i sina biofåtöljer. Filmen understryker konstant hur farligt och oförlåtligt hyckleri och lögnaktighet kan vara, därför känns det helt schizofrent att Håfström gång på gång iscensätter ett gäng sekvenser där man visar upp våldsamma mord – som Quick påstods ha genomfört. 

Varför detta tar upp dyrbar tid är fullkomligt barockt, Håfström tar ingen hänsyn till att denna rättsskandal är lika känd i svensk historia som sagan om Stig Bergling. Att man försöker instifta något sorts tvivel kring Bergwalls delaktighet känns som ren och skär idioti. 

När Håfström tystnar 

Sättet flera saker och ting presenteras framkallar ofrivilliga skrattsalvor, då Jonas Karlsson – i rollen som Råstam, först möter Bergwall så iscensätter Håfström det hela som då Jodie Foster först mötte Anthony Hopkins Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar. Till detta har man klistrat på ett soundtrack som låter som en exakt kopia av John Williams tema till Steven Spielbergs Hajen. 

Och i någon sekvens senare så får Håfström för sig att leka Quentin Tarantino, med dånande popmusik och lustig klippning… Förvirringen är lika total som efter det svenska riksdagsvalet 2018. 

Dessa patetiska beslut berövar filmen på någon om helst trovärdighet eller auktoritet, detta til trots att man försöker tillskriva sig legitimitet med hjälp av text som stoltserar med datum och namn för alla inblandade karaktärer. Här görs också ett svidande misstag då filmen helt och hållet glömmer bort att kritisera – eller ens inkludera Göran Lambertz, som spelade en avgörande roll då det kom till att ställa Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Åke Christianson till rätta för sitt förkastliga arbete. 

Det rent dramatiska innehållet är inte heller något att hänga i julgrannen. Kemin mellan Jonas Karlsson och Alba August finns inte så långt ögat kan nå, denna duo känns avslagen och nästan uttråkade.  

En fantastisk David Dencik

Vad som räddar Quick från total undergång är David Dencik i rollen som Bergwall. Dencik lyckas visa upp galenskapen, passiviteten och Bergwalls enigmatiska kvalitéer. Dencik bygger upp en empati som inte känns förhärligande. Dessutom så är Dencik skrämmande lik Bergwall i utseendet med hjälp av ypperligt smink.        

För att vara en film om en av de största svenska bluffarna genom tiderna, så är ironin total då Mikael Håfström lyckats knåpa ihop en ren och skär filmbluff med obegripliga inslag och kass dramatik. Ett rättsövergrepp är inte en lekstuga utan en tragedi, synd då att Håfström inte begriper skillnaden mellan de två. 

Betyg 2/10