Quick Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Den största svenska rättsskandalen i modern tid har blivit till en filmbluff utan dess like. 

Sagan om Sture Bergwall är så ofattbar och provocerande att den knappt går att greppa. Det handlar om giriga bluffmakare, karriärister och lögnare, som alla spelat hat ett finger med i en rättsskandal utan dess like. 

Varför man då gett Mikael Håfström privilegiet att göra film av denna juridiska soppa är nästan lika galet som att Christer van Der Kwast fortfarande har sitt jobb kvar som åklagare. Efter succén med filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan, så begav sig Håfström över atlanten för att regissera ett gäng gräsliga b-filmer. 

Likt sin landsman Lasse Hallström – då denne gjorde Hypnotisören, så vänder Håfström nu skutan hem efter en – minst sagt, misslyckad karriär utomlands. Men tyvärr verkar tulltjänsten ha missat att konfiskera alla kalkontendenser som Håfström injicerade ’’mästerverk’’ som Derailed med. Hela skandalen kring  Thomas Quick är paradoxal, den är både dramatisk men ändå ytterst tam. Eftersom samtliga av Quicks/Sture Bergwalls morderkännanden är falska, så finns det egentligen väldigt lite att utforska då det kommer till makabra och blodiga mord. 

En thriller i det tysta 

Själva spänningsmomenten borde ligga närmare Alla Presidentens Män, där undersökandet och jakten på sanningen är det som driver filmen framåt. Filmen baseras på journalisten Hannes Råstams arbete kring fallet samt den bok som utgavs postumt efter hans död – Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Det behövs inga tillkrånglade tillbakablickar eller bisarra stilistiska grepp för att göra denna berättelse intressant, korruptionen och lögnerna är minst lika chockerande som blod och mord. 

Men Mikael Håfström är inte intresserad av att göra en thriller som utspelar sig i arkiv och bakom datorskärmar. Likt ett litet barn – som har svårt att tygla sig på en tråkig skollektion, så tar Håfström första tillfället i akt och leker David Fincher, hela starten, samt flertalet flygbilder över tex Stockholm, är ren och skär intellektuell stöld från Finchers Zodiac eller hans Millenium filmatisering. Finchers Zodiac hade kunnat vara en fantastisk inspirationskälla för Quick, då även den handlar om journalistiskt arbete som stöter på både fram – och motgång. Men Håfström vill snarare göra en svensk version av Seven, de hårda och snabba klippen är bara ett fåtal exempel på det mest patetiska av Fincher-komplex. 

Håfström verkar inte lita på att det finns mer än tillräckligt med substans i det enkla för att få publiken intresserad och fastspikad i sina biofåtöljer. Filmen understryker konstant hur farligt och oförlåtligt hyckleri och lögnaktighet kan vara, därför känns det helt schizofrent att Håfström gång på gång iscensätter ett gäng sekvenser där man visar upp våldsamma mord – som Quick påstods ha genomfört. 

Varför detta tar upp dyrbar tid är fullkomligt barockt, Håfström tar ingen hänsyn till att denna rättsskandal är lika känd i svensk historia som sagan om Stig Bergling. Att man försöker instifta något sorts tvivel kring Bergwalls delaktighet känns som ren och skär idioti. 

När Håfström tystnar 

Sättet flera saker och ting presenteras framkallar ofrivilliga skrattsalvor, då Jonas Karlsson – i rollen som Råstam, först möter Bergwall så iscensätter Håfström det hela som då Jodie Foster först mötte Anthony Hopkins Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar. Till detta har man klistrat på ett soundtrack som låter som en exakt kopia av John Williams tema till Steven Spielbergs Hajen

Och i någon sekvens senare så får Håfström för sig att leka Quentin Tarantino, med dånande popmusik och lustig klippning… Förvirringen är lika total som efter det svenska riksdagsvalet 2018. 

Dessa patetiska beslut berövar filmen på någon om helst trovärdighet eller auktoritet, detta til trots att man försöker tillskriva sig legitimitet med hjälp av text som stoltserar med datum och namn för alla inblandade karaktärer. Här görs också ett svidande misstag då filmen helt och hållet glömmer bort att kritisera – eller ens inkludera Göran Lambertz, som spelade en avgörande roll då det kom till att ställa Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Åke Christianson till rätta för sitt förkastliga arbete. 

Det rent dramatiska innehållet är inte heller något att hänga i julgrannen. Kemin mellan Jonas Karlsson och Alba August finns inte så långt ögat kan nå, denna duo känns avslagen och nästan uttråkade.  

En fantastisk David Dencik

Vad som räddar Quick från total undergång är David Dencik i rollen som Bergwall. Dencik lyckas visa upp galenskapen, passiviteten och Bergwalls enigmatiska kvalitéer. Dencik bygger upp en empati som inte känns förhärligande. Dessutom så är Dencik skrämmande lik Bergwall i utseendet med hjälp av ypperligt smink.        

För att vara en film om en av de största svenska bluffarna genom tiderna, så är ironin total då Mikael Håfström lyckats knåpa ihop en ren och skär filmbluff med obegripliga inslag och kass dramatik. Ett rättsövergrepp är inte en lekstuga utan en tragedi, synd då att Håfström inte begriper skillnaden mellan de två. 

Betyg 2/10 

Unga Astrid Recension 

003

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Två starka insatser ifrån Marie Bonnevie och Trine Dyrholm samt en emotionell topp i filmens mitt är enda anledningen till att Unga Astrid får några som helst pluspoäng. Resten är som Karlsson utan sin propeller eller Saltkråkan utan Båtsman – tråkigt och ointressant. 

Astrid Lindgrens böcker har likt denna film – om hennes unga år, två sidor, den ena är en förhållandevis mörk och utelämnande historia – Bröderna Lejonhjärta, den andra, lite naiv och drömmande – Mio Min Mio. Då man placerar sig i gråzonen mellan dessa två polariteter så skapas  ett par starka och gripande sekvenser, sedan förvandlas det till en grovhuggen och opolerad historia. 

I ett aktuellt filmklimat – där man desperat, söker efter bra material att göra film på, så är historien om en utav världens mest kända författare inte något att fnysa åt. Astrid Lindgren är en del av den svenska kulturens genuppsättning och hennes inverkan på miljontals läsare är närmast ofattbar. 

004

Vilsen i Villekulla 

Men Unga Astrid fokuserar inte på Astrid Lindgrens författarskap – det intressanta, istället gräver man ned sig i hennes unga år i Småland, där hon under enkla omständigheter, växer upp börjar inse att världen är större och mer mångbottnad än det otvetydiga lantarbetet på gården. Den engelska tituleringen av filmen – Becoming Astrid, är förvånande träffsäker. För nästan ett årtionde sedan spelade Anne Hathaway huvudrollen som Jane Austen i filmen Becoming Jane, en – enligt utsago, ytterst medelmåttig historia. 

Och filmens titel är väldigt indikativ för vilken sorts film vi har att göra med. Man använder en traditionell och förutsägbar struktur som nyttjats minst en gång för mycket inom genren dramatisk biografi. Huvudpersonen stöter på flera uppförsbackar, men alla strapatser knyts – till slut, ihop med en söt rosett så att någon eventuell dålig eftersmak inte skall finnas kvar då eftertexterna rullar. 

Första halvan av Unga Astrid är oengagerande och lite trevande. Alba August verkar inte ha fått klara besked om hur hon skall porträttera Lindgren, ett tag verkar det som att karaktären enbart är naiv och excentrisk, senare slår hon över till att vara framfusig och rent dåraktig. 

Från de intervjuer och reportage där Astrid Lindgren förekommer, överöses man av hennes värme, empati och starka lekfullhet. Dessa starka personlighetsdrag är inte närvarande här, August lyckas inte skapa någon stark empati för sin version av av Astrid. Hon har har tre olika lägen som får karaktären att kännas artificiell; ibland en uppstudsig ungdom, andra gånger nästintill aggressiv och dystert grubblande, slutligen… Enkelt förförd… 

0011

In i snickerboa 

Flera logiska hinder uppstår också, varför en del av karaktärerna bryter på småländska och andra talar rikssvenska i samma hushåll är lika distraherande som Liv Ullmans forcerade dialekt i Utvandrarna. 

Under resans gång är man väldigt tydlig med understryka den kärleken som Astrid Lindgren hade till livet, därför är det ganska grymt att behöva konstatera att Unga Astrid är lika levande som en zombie. Återigen kommer det där trasiga berättandet in i bilden och ställer till mer oreda än Emil i Lönneberga. Hela filmen går på rutin och saknar personlighet. 

Men det finns höjdpunkter – Maria Bonnevie och Trine Dyrholm. Bonnevie som spelar Lindgrens mor Hanna Ericsson, skapar ett visst mått av empati för en karaktär som är bitter och reserverad. Dyrholm är ännu bättre i rollen som Astrids nära vän. 

Man når väldigt långt då man porträtterar Lindgrens svåra relation till sin son Lasse. Helt plötsligt så slutar det vara slätstruket och blir äntligen emotionellt utan att vara sentimentalt. 

Drar förbi som begravningskortegen

Tyvärr så räcker inte den här kraftinsatsen till för att väga upp en identitetslös och ointressant film. Filmen tar slut då det börjar bli som mest intressant, alla strapatsers vi fått se och uppleva känns retsamma då det riktiga narrativa guldet – såsom författarskapet och flertalet drabbande tragedier,  aldrig berörs. 

Unga Astrid drar förbi lika snabbt som den ökända begravningskortegen, som rusade förbi folkmassorna och slog sönder tusentals människors önskningar att få ta farväl av Sveriges kanske mest folkkära författare. 

En kulturskatt som Astrid Lindgren förtjänar mer och bättre än en halvmesyr som det…

Betyg 4/10