Quick Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Den största svenska rättsskandalen i modern tid har blivit till en filmbluff utan dess like. 

Sagan om Sture Bergwall är så ofattbar och provocerande att den knappt går att greppa. Det handlar om giriga bluffmakare, karriärister och lögnare, som alla spelat hat ett finger med i en rättsskandal utan dess like. 

Varför man då gett Mikael Håfström privilegiet att göra film av denna juridiska soppa är nästan lika galet som att Christer van Der Kwast fortfarande har sitt jobb kvar som åklagare. Efter succén med filmatiseringen av Jan Guillous Ondskan, så begav sig Håfström över atlanten för att regissera ett gäng gräsliga b-filmer. 

Likt sin landsman Lasse Hallström – då denne gjorde Hypnotisören, så vänder Håfström nu skutan hem efter en – minst sagt, misslyckad karriär utomlands. Men tyvärr verkar tulltjänsten ha missat att konfiskera alla kalkontendenser som Håfström injicerade ’’mästerverk’’ som Derailed med. Hela skandalen kring  Thomas Quick är paradoxal, den är både dramatisk men ändå ytterst tam. Eftersom samtliga av Quicks/Sture Bergwalls morderkännanden är falska, så finns det egentligen väldigt lite att utforska då det kommer till makabra och blodiga mord. 

En thriller i det tysta 

Själva spänningsmomenten borde ligga närmare Alla Presidentens Män, där undersökandet och jakten på sanningen är det som driver filmen framåt. Filmen baseras på journalisten Hannes Råstams arbete kring fallet samt den bok som utgavs postumt efter hans död – Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Det behövs inga tillkrånglade tillbakablickar eller bisarra stilistiska grepp för att göra denna berättelse intressant, korruptionen och lögnerna är minst lika chockerande som blod och mord. 

Men Mikael Håfström är inte intresserad av att göra en thriller som utspelar sig i arkiv och bakom datorskärmar. Likt ett litet barn – som har svårt att tygla sig på en tråkig skollektion, så tar Håfström första tillfället i akt och leker David Fincher, hela starten, samt flertalet flygbilder över tex Stockholm, är ren och skär intellektuell stöld från Finchers Zodiac eller hans Millenium filmatisering. Finchers Zodiac hade kunnat vara en fantastisk inspirationskälla för Quick, då även den handlar om journalistiskt arbete som stöter på både fram – och motgång. Men Håfström vill snarare göra en svensk version av Seven, de hårda och snabba klippen är bara ett fåtal exempel på det mest patetiska av Fincher-komplex. 

Håfström verkar inte lita på att det finns mer än tillräckligt med substans i det enkla för att få publiken intresserad och fastspikad i sina biofåtöljer. Filmen understryker konstant hur farligt och oförlåtligt hyckleri och lögnaktighet kan vara, därför känns det helt schizofrent att Håfström gång på gång iscensätter ett gäng sekvenser där man visar upp våldsamma mord – som Quick påstods ha genomfört. 

Varför detta tar upp dyrbar tid är fullkomligt barockt, Håfström tar ingen hänsyn till att denna rättsskandal är lika känd i svensk historia som sagan om Stig Bergling. Att man försöker instifta något sorts tvivel kring Bergwalls delaktighet känns som ren och skär idioti. 

När Håfström tystnar 

Sättet flera saker och ting presenteras framkallar ofrivilliga skrattsalvor, då Jonas Karlsson – i rollen som Råstam, först möter Bergwall så iscensätter Håfström det hela som då Jodie Foster först mötte Anthony Hopkins Hannibal Lecter i När Lammen Tystnar. Till detta har man klistrat på ett soundtrack som låter som en exakt kopia av John Williams tema till Steven Spielbergs Hajen

Och i någon sekvens senare så får Håfström för sig att leka Quentin Tarantino, med dånande popmusik och lustig klippning… Förvirringen är lika total som efter det svenska riksdagsvalet 2018. 

Dessa patetiska beslut berövar filmen på någon om helst trovärdighet eller auktoritet, detta til trots att man försöker tillskriva sig legitimitet med hjälp av text som stoltserar med datum och namn för alla inblandade karaktärer. Här görs också ett svidande misstag då filmen helt och hållet glömmer bort att kritisera – eller ens inkludera Göran Lambertz, som spelade en avgörande roll då det kom till att ställa Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Sven Åke Christianson till rätta för sitt förkastliga arbete. 

Det rent dramatiska innehållet är inte heller något att hänga i julgrannen. Kemin mellan Jonas Karlsson och Alba August finns inte så långt ögat kan nå, denna duo känns avslagen och nästan uttråkade.  

En fantastisk David Dencik

Vad som räddar Quick från total undergång är David Dencik i rollen som Bergwall. Dencik lyckas visa upp galenskapen, passiviteten och Bergwalls enigmatiska kvalitéer. Dencik bygger upp en empati som inte känns förhärligande. Dessutom så är Dencik skrämmande lik Bergwall i utseendet med hjälp av ypperligt smink.        

För att vara en film om en av de största svenska bluffarna genom tiderna, så är ironin total då Mikael Håfström lyckats knåpa ihop en ren och skär filmbluff med obegripliga inslag och kass dramatik. Ett rättsövergrepp är inte en lekstuga utan en tragedi, synd då att Håfström inte begriper skillnaden mellan de två. 

Betyg 2/10 

The Meg Recension 

004

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det blir oväntat lugnt ute på havet då klyschorna haglar och spänningen uteblir, men andelen självdistans gör en ytterst medelmåttig film till lite mer än en axelryckning.  

Det är inte någon 100 minuter lång och kvalitativ lyxkryssning som Jon Turteltaub tar med publiken på. Likheterna mellan The Meg och Steven Spielbergs klassiska Hajen har varit oundvikliga att förbise. Förutom att två fiskar spelar en större roll i båda filmerna, så är skillnaderna detsamma som den mellan sjötunga och frysta fiskpinnar. Hajen är en långsam, karaktärsdriven film som sparsamt utnyttjar sin animaliska antagonist. En hel generation fick allvarliga fobier för öppet vatten efter att ha upplevt den filmen som också legitimerade att film under sommarmånaderna kunde dra in stora summor pengar.   

The Meg kategoriseras utan större problem som en typisk sommar blockbuster – budgeten är över 100 miljoner dollar och genren är action, men den har mer gemensamt med moderna b-films klassiker som Sharkando och Piranha 3D än stordåd som The Dark Knight eller Star Wars. Vad som lyfter den här överlag medelmåttiga historien är att Jon Turteltaub verkar ha mognat – något, i sitt filmskapande. Turteltaubs mest kända verk som regissör är National Treasure – en serie filmer som ingen vill eller kan komma ihåg, det var en tafatt försök att göra Indiana Jones med inslag av Dan Browns Da Vinci Koden. I detta ”spektakulära” paket så ingick en hysterisk Nicolas Cage och en måttligt road Diane Kruger. 

Även om premissen inte var genialisk, så borde ett halvdant actionäventyr inte kunna vara så slätstruket som de två slutprodukterna faktiskt blev. Turteltaub regisserade filmerna med handen i fickan och där sprudlande äventyr skall ha både spänning och fara, så blev allt till en tand- och ryggradslös soppa. 

Efter ett knippe av meningslösa filmer – Last Vegas och The Sorcere’s Apprentice, så väljer Turteltaub att förenkla sitt filmskapande, ingredienserna blir bad, sol och stora hajar. Det är lika platt som en pannkaka och besitter samma djup som en plaskdamm, men det finns ett visst mått av ödmjukhet som väger upp en stor del meningslöshet. 

006

’’Den som gapar efter mycket…’’ 

Inledningen stapplar fram, det skiftar mellan att vara mörkt och spänt till att vara ironiskt och fånigt. Efter ett tag så hittas fotfästet och då har man insett att det inte går att skapa ett uns av skräck eller spänning. Turteltaub är fortfarande lika oförmögen att bygga upp någon nerv. Inte en enda sekvens förmedlar fara eller olustighet, till och med då karaktärerna är som mest utsatta så dämpas obehaget av att de är skyddade av fordon eller skottsäkra fönster. Adrenalinruschen uteblir och det känns som att åka berg- och dalbana i virtual reality, du kan se men inte röra. 

Detta är förödande för en film i genren action-skräck, man får också känslan av censur då de mer obehagliga partierna känns nedklippta eller steriliserade.  

The Meg är därefter totalt misslyckad som någon sorts rafflande och spännande underhållning.

Men den harmlösa framtoningen har fördelar, överlag så är det svårt att reta sig på något.  Förvånande nog så har The Meg fullt godtagbara karaktärer som tjänar ett syfte utöver att vara fiskmat. Det största underhållningsvärdet blir då det munhuggs och snackas strunt. Tioåriga Shuya Sophia Cai överraskar rejält med en färgstark och karismatisk insats. 

Även om de äldre aktörerna inte kommer få någon plats i filmhistorien som världsbäst inom sitt område, så är insatserna tillräckligt avslappnade och sympatiska för att passera gränsen för mediokert. Till och med Jason Statham är fullt godkänd, även om försöket till att framställa honom som en charmig buse faller helt platt.  

005

’’…Mister ofta hela stycket’’ 

Tyvärr så går det rejält utför då filmen börjar anamma sina actionscener. Renodlad action kräver ett solitt hantverk, tyvärr så ser The Meg bedrövlig ut, foto och komposition är under all kritik, det är smetigt och platt. Det ser lika tragiskt ut som plasthajarna i de åtskilliga uppföljaren till Spielbergs original. 

014

Stoppkloss 

Hela slutklämmen blir en tråkig och sölig stoppkloss där hela The Meg tar in stora mängder  vatten – bokstavligt talat. Klyschorna fullkomligt haglar in, med riktigt bedrövlig dialog och logik som orsakar en lättare form av migrän. Man tappar helt bort B-films charmen som etablerats tidigare.

The Meg är definitionen av en B-film, det är inte mycket att bli glad över visuellt, slutet är en axelryckning och spänningen uteblir. Men trots detta så står man ut, om The Meg hade placerats på en streamingtjänst hade den varit i sitt rätta element. På bio finns det både större och bättre fiskar att åta sig. 

Betyg 4/10