Black Panther Recension 

001.png

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Återigen så har Marvel Studios tagit i från tårna, de ger oss en actionfilm som ofta är och nosar på på det absoluta toppbetygen. Intellektuell, rolig och modig summerar detta startskott som förhoppningsvis innebär både ett och annat återbesök till Wakanda och dess fantastiska befolkning. 

Marvel Studios har blivit en ostoppbar maskin, allt som de lanserar på bio (minus det första två avsnitten av tv-serien Inhumans) förvandlas genast till rekordsättare. Flera skeptiker och belackare vill gärna kategorisera filmerna som hjärndöda sedelpressar som skyfflar in pengar åt moderbolaget Disney.

Ett par gånger har projekten inte lyckats med att hänföra, Iron Man 2 fick den gigantiska satsningen att verka något mer osäker, Thor: The Dark World är ett misslyckande på nästan alla plan. Marvel lär dock av sina misstag, på senare tid har de finkammat filmvärlden på de några av de mest energiska och hungriga regissörerna. Utdelningen har varit närmast perfekt underhållning som också integrerar en god mängd mer djupsinniga aspekter, som funderingar kring samhälle, politik och filosofiska tankegångar. Idag har man ett sällan skådat galleri av igenkännbara karaktärer som alla kan ses som popkulturella ikoner.

030

Back In Black 

I slutet av April år 2018 så har Avengers Infinity War premiär, en – på pappret, överträffad film vars ambitioner är skyhöga. Black Panther var från början planerad att ha premiär hösten 2017, filmen fick flyttas framåt för att ge den mästerliga Spider-Man Homecoming plats. Och såhär nära ’’finalen’’ så kanske ännu en film skulle kunna kännas något överflödig. Som gensvar tar istället Marvel och ryter till ordentligt, vässar sitt manus och låter regissören Ryan Coogler gå loss i en film som aldrig glömmer bort sin berättelse eller sina personer. Det är sylvasst och flera gånger häpnadsväckande djupt.

Coogler som senast regisserade den fantastiska Creed, har inga som helst svårigheter med handskas med att porträttera redan etablerade karaktärer (Sylvester Stallone) och nytillskott (Michael B. Jordan). Mixen blev en uppföljare som kändes helt berättigad och fick alla dussinuppföljare till Rocky att verka något mer existensberättigande. Här utgår Coogler från samma idé, vi fick träffa Chadwick Bosemans T’Challa redan i Captain America: Civil War, då i en biroll. Efter den suveräna introduktionen så fanns det alltid en risk att detta kunde bli pliktskyldig utfyllnad. I över två timmar så finns det inte ett tecken på att Coogler drabbats av kreativ mjölksyra, han sporras snarare av att inte behöva ödsla tid på för mycket introduktioner eller expositioner.

0191

’’I Got Nine Lives Cat Eyes’’

Coogler fokuserar fullt ut på sitt persongalleri, vare sig det är Martin Freemans CIA agent Everett Ross eller Letitia Wright i rollen som T’Challas syster Shuri, så är både regin och rollprestationerna i perfekt symbios, det är en stor mängd personer och alla har en plats och viktig roll att spela, samtliga personer har svagheter och styrkor som gör dem trovärdiga och ofta lätta att sympatisera med. Flera av dem är klart mer utvecklade och starka än sina motparter i serieförlagorna.

Till sin hjälp har man skådespelare i absolut toppklass. Att välja en favorit blir därefter som att välja mellan basketlegenderna Lebron James eller Michael Jordan. Lupita Nyong’o, Letitia Wright och Danai Gurira slår alla ett slag för kvinnliga karaktärer som är precis lika starka och kapabla som herrarna. Här finns det inga våp i behov av räddning, samtliga är lika tuffa och hårda som den fiktiva metallen vibranium.

Chadwick Boseman utvecklar T’Challa genom att tillföra ett reserverat funderande, han har lagt hämnden bakom sig. Utmaningarna kommer nu i hur man på bästa sätt härskar som en monark utan att styra med en hand. I serietidningarna är Black Panther en kalkylerande och nästan kylig karaktär, Boseman tillför en behövlig dos lyster och värme vilket gör honom betydligt mer intressant.

Sist men inte minst så återfinns Michael B. Jordan som filmens antagonist Erik Killmonger. Jordan fullkomligt dominerar alla de scener han medverkar i. Här för man också in en sublim samhällsreflektion som berör då vi ser ut på den verkliga världen, det blir otroligt kraftfullt då Killmongers intentioner klargörs.

016

”Not just an American dream or an Asian dream or a European dream
Also, an African dream” – Bono

Marvel har också lyckats komma ur sin egen mall där allt måste sluta i en stor explosion av specialeffekter och evighetslånga strider. I sina senaste filmer har man låtit dramat bli det verkliga krutet. Black Panther försöker inte töja ut sig själv sig och bli till en berättelse där hela världen står på spel. Spänningen och lekfullheten fortsätter vara intakt i de där patenterade stunderna av härlig action. Filmens biljakt är en av de mest intensiva och hårresande stunderna jag någonsin sett i genren. Den tittar åt de där fantastiska scenerna från James Bond där man blandar fantastiska stunts och finurliga uppfinningar.

Ryan Coogler säger sig ha tagit stor inspiration från filmerna om världens kändaste brittiska agent. Influenserna är tydliga med exotiska miljöer, politiska intriger samt snabba fordon av alla de slag. Coogler verkar också har kvar de blodiga knogarna från Creed’s hårdnackade boxningsmatcher. Sammandrabbningarna är några av de mest fysiska och smärtsamma jag kan påminna mig om i en film som inte fått stämpeln som barnförbjuden. Vartenda slag, hugg och anfall känns som en hård tackling rakt i ryggen. Det är närmast uppfriskande att man vågar porträttera våldet såhär realistiskt och smutsigt. Den återkommande humorn får också stort ett spelrum och gör flera scener till nervpirrande gapskratt som Marvel är experter på.

032

Where The Streets Have No Name 

I trailern nämner Martin Freemans karaktär att han aldrig sett något liknande. Visuellt så stämmer det ganska exakt med vad vi får se. Vi har sett Afrika på film förut, savanner och de vackra solnedgångarna. Nu blandar man kåkstäder med högteknologiska skyskrapor, allt dränks i ett varmt filter som ger Black Panther en unik identitet. Filmens specialeffekter, scenografi och kostym är motsvarigheten till filmvärldens Beluga kaviar, exklusiv och helt utsökt.

Vad som fortsätter slå mig är hur Marvel Studios värderar sina berättelser över nästan allt annat. Trots sina tillgångar som består av spektakulär teknik och närmast gränslösa bankkonton, så förblir berättelsen och dess karaktärer alltid det viktigaste. Marvels filmer är som kameleonter, de ändrar ständigt färg och form, samtidigt bibehåller man alltid en familjär känsla som får publiken att känna sig omhändertagen och välkommen, vilken resa vi än tas med på.

017

Små invändningar 

Det finns några få invändningar som begränsar Black Panther från att nå den absoluta betygstoppen. Starten är förvisso snygg, problemet ligger i att den är något långsam. Ett par andra sektioner är inte heller helt optimala då det kommer till hastighet. Musiken – komponerad av vår egen Ludwig Göransson, är för det mesta stämningsfull och majestätisk, men vid ett par tillfällen blir musiken för påträngande och onödigt tillrättavisande, dramatiken är så stark att det inte behövs en så klumpig pekpinne för dirigera publiken emotionellt.

Black Panther är ett kraftpaket av intellektualitet, fantastisk action och geniala skådespelare. Man går rakt på sak, slår hårt och kan därefter krönas som ännu en vinnare från en studio som verkar ämnade att bli enväldiga härskare inom sin genre.

Betyg 9/10  

”Jag blir ledsen…” Första bilden från TV-serien Inhumans 

Man skall vara ytterst försiktig med att använda ord som kränkning i diskussionsämnen som popkultur. I dessa tider bör socialt allvar inte trivialiseras för en enda sekund.

Den första bilden från TV-serien Inhumans visades upp förra veckan. Inhumans är en av Marvels kanske mest intressanta serietidningar just nu. Den kan jämföras med en modernare och mörkare X-Men, med inslag av politiska allegorier och teman som utanförskap och segregering.

Det är en fantastisk berättelse med starka karaktärer som blivit omedelbara personliga favoriter. Den övergödda hunden Lockjaw, den stumme men intelligenta kungen Black Bolt och slutligen den kyliga men empatiska drottningen Medusa. Den ursprungliga planen var att Inhumans skulle bli en produktion som skulle få stå sida vid sida med Marvel Studios andra biofilmer. Det lät ypperligt.

Allting såg klappat och klart ut, men så uppenbarade sig problem på horisonten, projektet sköts upp, för att sedan försvinna.

Sedan kom beslutet som skickade en kall kår genom själen…

…Projektet skulle bli en TV serie.

Marvels TV-produktioner har visat sig vara av en helt annan kaliber än deras biofilmer.

Daredevil pendlar mellan knappt godkänd och överdriven B-produktion. Jessica Jones – medioker. Luke Cage – hemsk och Iron Fist är genomgående kass.

Jag har fortfarande inte klarat mig igenom ett enda avsnitt av Agents Of Shield.

Och trots att Marvel insisterar på att allt hänger ihop – och flera referenser till biosyskonen delats ut under Netflix-seriernas olika avsnitt, så känns det för första gången som ett klumpigt påhäng, inte ett väl genomtänkt nätverk.  Ingen Marvel-film har ännu utnyttjat någon av karaktärerna från TV-rutan.

Tonen och atmosfären, är lika skilda som Lars Ohly och Jimmie Åkesson på det politiska spektrat. Och den snutten vi fått se från The Defenders – en trailer jag faktiskt sett, då mitt intresse är lika med noll, och risken för självsabotage därmed inte existerar. Trailern inger inte särskilt stort hopp. Det ser lika billigt och slappt ut som tidigare försök, kemin mellan de fyra hjältarna verkar också vara på bottennivå.

Men den första officiella bilden från Inhumans går utanpå allt. Innan massakern startar, så behövs lite opartiska notiser. Promotionbilder tas ofta av helt avskilda fotografer från den huvudsakliga Director Of Photography. Stillbilder har väldigt lite att göra med produktionens slutgiltiga kvalitet.

Så den (minimala) optimisten inom mig säger att loppet inte är helt kört.

Nu till sågningen. Det ser bedrövligt ut. Kostymerna för tankarna till… ja, jag vet inte vad. Och Medusas hår ser ut som perukerna som ligger slängda på gatan efter allahelgonafirandet. Man kan bara citera mästerkocken Leif Mannerström.

”Jag känner mig lite kränkt faktiskt…”

inhumans-cast.jpg

Copyright Marvel 2017, Entertainment Weekly

”Vart du sårad Leif ?”’

”Ja….”