Etikettarkiv: Sylvester Stallone

Rambo: Last Blood Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Sylvester Stallone må göra en – delvis, stark insats som den slitne krigsveteranen, men därifrån så är hela Last Blood en katastrofal soppa som osar av rasism.  

Det krävs egentligen inte särskilt mycket av en Rambo-film längre. Serien har sedan årtionden tilllbaka lämnat de mer emotionella och psykologiska aspekterna som återfanns i boken av David Morell – och således den första filmen. Där First Blood slutar i tårar och ett emotionellt sammanbrott, så slutar Rambo (2008) med ett blodbad utan dess like. Även om Sylvester Stallone påstod sig ha valt Burma för att belysa landets – dåvarande och även idag politiska och humanitära övergrepp, så kändes det mest som en pinsam ursäkt att ställa till med massaker. 

Del fyra var också utan någon som helst personlighet, med en trött Stallone ackompanjerad av ’’genialiska’’ skådespelare som Julie Benz…  

Ännu en fullträff för Stallone ? 

För ett par år sedan så gjorde Stallone succé med Creed, en film som lyckades med att inkludera hela Rocky-seriens långa kontinuitet, men samtidigt skapa en originell och medryckande film som kändes både spännande och inspirerad. Stallones var dessutom fullkomligt fenomenal i rollen som en åldrad och ensam Rocky Balboa. Ett par av dessa kvaliteter har Stallone tagit med sig till Last Blood. Hela introduktionen innehåller mer emotionell substans än någon av de föregående uppföljarna. Förvisso är regin av Adrian Grunberg stöpt i kalkonens fotspår, men Stallone ger filmen ett mått av mänsklighet, även om det inte varar särskilt länge. 

För därefter så blir Last Blood lika grotesk som matsvinn och mobbing. Då Rambo redan mördat sig igenom ett par världsdelar, så väljer man nu att – bokstavligt talat, sätta siktet på Mexico. I en era där Donald Trump spyr ur sig rasism och lögner, och ett USA där latino amerikaner lever i skräck över det allt mer hårdnande klimatet, så är Last Blood oförlåtlig. 

Rasism i kubik och kvadrat

För detta Mexico är inte ett land, eller ens en plats, utan ett näste där de värsta fördomarna tillåtits växa och bli till något obeskrivligt motbjudande. Landets invånare porträtteras alla som en samling nedsupna, drogade och opålitliga skurkar, som tar första tillfället i akt att stjäla, ljuga och – självfallet, kidnappa första bästa amerikan. 

Hela Mexico sektionen är som en otäck resa tillbaka till Taken med Liam Neeson, där stereotyperna och vanföreställningarna raddas upp. Filmens premiss känns också igen från Pierre Morels film. Och detta dåraktiga vansinne vet tyvärr inga gränser, filmens antagonister kunde lika gärna burit djävulshorn och haft eldgafflar i händerna – istället för skjutdon. Och tillslut så når man en historisk botten då man gör en direkt vikning till Trumps ” stora och vackra” mur…   Någonstans där så brister all anständighet och medmänsklighet, och jag har svårt att finna orden… 

Våld löses med våld 

Och inte helt oväntat, så är den moraliska kontentan – återigen, att våld löses med mer våld. Slutet är en slaktstuga som hade gått att acceptera som ”guilty pleasure”, om det inte vore för den rasistiska inramningen. Reptilhjärnan må få sig en kort stunds stimulans i denna våldsorgie, men det går inte att tvätta bort den horribla smaken i munnen som Last Blood efterlämnar. Behövs det ens nämnas att ’’detaljer’’ som story, karaktärer och dialog är bortom all räddning ? 

Istället för att vara ett meditativt och fint avslut – som Creed, så blir Last Blood bara en påminnelse om att alla cyniska föreställningar om action genren inte existerar utan anledning. Last Blood befinner sig tiotusen år efter den moderna filmkonsten och borde stå bredvid valfri utdöd dinosaurie på Naturhistoriska Riksmuseet.  

Betyg 1/10 

Angel Has Fallen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vedervärdig kavalkad i klyschor och en Gerard Butler som är redo för omedelbar – och permanent, pension från actionfilmer. 

Gud hjälp oss och led oss genom detta… Det finns inga stadgar som bestämmer eller kontrollerar på vilket sätt filmindustrin tillåts göra film – än mindre actionfilm. Action genren är bredare och mer varierad än vad många vill få den att verka, man kan se prov på bredden i skillnaden mellan exempel som den hämningslösa Mad Max: Fury Road eller den mer komiska Dödligt Vapen. 

En actionfilm måste inte alltid leverera balanserad perfektion som Avengers: Endgame eller James Camerons Aliens. Paul Verhoeven blandade både trams, plumpa skämt och brutal action i Total Recall, och resultatet förblir en klassiker. 

Om huvudrollsinnehavaren Gerard Butler hade haft Arnold Schwarzeneggers eller Sylvester Stallones pondus så hade det kanske gått att ha visst överseende med att hela Angel Has Fallen är en förolämpning mot alla som någon gång satt sin fot i en biograf. Tyvärr är så inte fallet… 

Obegriplig existens

Hur serien ens kunnat klara sig till sin tredje episod är obegripligt. Olympus Has Fallen hade åtminstone meriten att vara regisserad av Antoine Fuqua, förvisso är denne långt förbi sina glansdagar, men iden om en moderniserad tolkning av Die Hard utav Training Day-regissören, såg på pappret ut att vara någotsånär attraktiv. Det slutgiltiga resultatet var tyvärr lika lättglömt som det mesta Fuqua regisserat under 00-talet. 

Och om det hade varit permanent stop efter detta så hade Olympus Has Fallen snabbt fallit i glömska som en stor trist parentes, men eländet har tyvärr fortsatt plåga biografrepertoarer i sex långa och svåra år. Uppföljaren – London Has Fallen, var – om möjligt, än mer fantasilös, ointressant och malande. När det ”tillslut” blivit högtid för del tre i serien så liknar denna följetong allt mer någon utkavlad bröddeg som är så tunn att man kan se rakt igenom den. 

Idiotförklarar allt och alla 

Nog för att premissen med Gerard Butler som oförstörbar actionhjälte är måttligt attraktiv, men 

Angel Has Fallen lyckas på konststycket få sina äldre syskon att framstå som intellektuella mästerverk. Det krävs inte mycket bränsle eller kraft för att få den genomskinliga intrigen att komma igång, men regissören Ric Roman Waugh är fullt övertygad om att publiken aldrig har hört talas om några typer av berättarmässiga vändningar. 

Det är rent förbluffande hur filmens oändliga och sönderkörda klyschor, presenteras som om det vore lika nyskapande som då färgfilmen lanserades under början av 1900-talet. Filmen slår – gång på gång, sin publik över huvudet med dessa banala föreställningar. Tillslut så känns allting som en ren och skär förolämpning. Waugh är helt övertygad om att publiken aldrig tidigare sett en spelfilm i hela sitt liv, något som bara blir än mer tragikomiskt då detta är en uppföljaren i en serie som inte direkt är känd för att vara innovativ på den narrativa fronten.  

Må så vara att storyn har logiska hål som är tillräckligt stora för att förse en hel världsdel med rymliga bostäder, men det faktiska genomförandet av ”petitesser” som actionscener eller skådespel är så pass undermåligt och inspirationslöst att jag anar framtida krämpor för hela filmmediet. 

Produktionens övergripande kvalité befinner sig också på en obeskrivligt låg nivå. Samtliga   actionsekvenser osar av katastrofal green screen och skamlig klippning – för att dölja hur uselt koreograferade slagsmålen är. Vad beträffar Gerard Butler så börjar dennes drömmar och förhoppningar om att bli en ikonisk actionhjälte – i bästa 80-tals anda, snarare likna Steven Seagal, med allt vad det innebär med fåniga utspel med knivar och bedrövliga försök till karatesparkar.    

Nick Nolte i bushen 

Men denna outhärdliga smörja blir plötsligt till någon sorts intergalaktisk buskis då Nick Nolte dyker upp som en skräckinjagande gubben i lådan. Nolte – som ser ut att ha legat i ide sedan 48 Timmar, utför hela sitt skådespel med stämband som svetsats ihop med ett helt kråkbo. Noltes helt bisarra inhopp får mitt psyke att rämna. Iklädd en hutlöst ful flanellskjorta och ett vildvuxet tomteskägg, så står Nick Nolte för den enda formen av – ofrivillig, underhållning genom de två horribla timmarna. När en skogstokig Nick Nolte kan kategoriseras som det bästa en film har att erbjuda, så vet man att slutet är nära för den västerländska civilisationen…

Betyg 1/10 

Tomb Raider Recension

Publicerad den av

0051

Images copyright and courtesy of SF Studios 2018

Summering: Det gick inte den här gången heller… En ganska lovande start blir förutsägbart och mediokert trist, man har också helt och hållet missförstått vad man skall och inte skall adaptera till film från ett TV-spel. 

Relationen mellan spel och film har sedan – den legendariskt usla spelversionen av E.T, varit iskall. Spel som baserar sig på film var under en lång period associerad mer korta utvecklingsperioder vilket ledde till anskrämliga produkter. På andra sidan myntet ser det inte mycket bättre ut, Duncan Jones misslyckades kapitalt med Warcraft och Assassins’s Creed var så dålig att den egentligen förtjänade negativt betyg.

När utvecklaren Crystal Dynamics valde att starta om spelserien för fem år sedan så innebar det en hel del paradoxer. Tomb Raider lade grunden för äventyrsgenren inom spel, man blandade plattformshoppande med pistolaction. Det var – för sin tid, en lyckad kombination som ledde till flertalet uppföljare och en av spelvärldens riktigt välkända ikoner i form av Lara Croft. Sedan gick serien ned sig genom ett par usla uppföljare varav spiken i kistan blev Angel Of Darkness från 2003, ett ospelbart skräpspel som faktiskt ledde till att den ursprungliga utvecklaren Core Design blev ifråntagen serien.

017

Raiders Of The Lost Art 

Då serien väl hade förts över till Crystal Dynamics så var Lara Croft associerad med åldrad design – både spel och – designmässigt. Det som skulle bli en nystart florerade inte och tillslut kunde man enbart börja om från början. Vid den här tiden hade Naughty Dog gjort två spel i sin Uncharted-serie, varav uppföljaren Among Thieves ännu hyllas som ett av de bästa spelen någonsin. Inspirationen från Tomb Raider var tydlig, i flera sektioner fick spelaren hoppa och kasta sig mellan plattformar och resten bestod till det mesta av intensiv action med skjutvapen. Uncharted blev nu normen för hur ett modernt äventyrsspel skulle se ut och Crystal Dynamics kikade en hel del på upplägget och det regisserade händelseförloppen.

Det blev således en rundgång då Tomb Raider år 2013 tog inspiration från ett spel som i sin tur inte hade funnits utan Lara Croft. Resultatet var dock mycket bra, fantastisk grafik, bra spelkontroll och smart designade pussel. Uppföljaren var ännu bättre, det fanns en hel del berättarmässiga problem i del ett och Crystal Dynamics gjorde sitt bästa för att reda ut dem.

Mitt eget förhållande till serien har varit struligt, efter att ha fastnat i grottan i Tomb Raider II och blivit ihjäl biten av – ja, en tiger…. Det var inte förrän omstarten kom som jag kunde uppskatta serien och idag vågar jag till och med säga att jag uppskattar Rise Of The Tomb Raider mer än något spel i Uncharted-serien.

0132

Template For Doom 

Angelina Jolie hade redan skämt ut sig själv och hela filmindustrin i två komplett värdelösa filmer om Croft. Självfallet var det bara en tidsfråga innan filmbranschen också skulle försöka sig på att återuppliva serien.

Nu har vår egen Alicia Vikander tagit på sig titelrollen och resultatet är för det mesta genomuselt…

Det bör sägas att det är ett snäpp bättre än Assassin’s Creed. När Tomb Raider håller sig kvar i London och tar vissa kreativa friheter så är det en fullt godkänd äventyrsfilm, det ser relativt bra ut visuellt och vi får en ganska hyfsad jaktsekvens som faktiskt lyckas kännas lite originell. Sedan kommer vi till den sektion som skall överföra nyversionen av Lara Croft från 2013 års spel till film, och då går skeppet på grund, bokstavligt talat…

Där introduktionen är en lite stel, klantig och smårolig så är filmens kärna dåligt presenterad, platt och otroligt förutsägbar. Alicia må ha tränat som en elitsoldat för sina muskler, jag kunde dock ha önskat att lite av det arbetet hade lagts på att rätta till hennes skakiga engelska. Som alltid så pendlar Vikander mellan någon sorts svengelska och ibland en riktigt ansträngd brittisk-engelska. Detta språkliga hinder gör att alla repliker som skall tillföra humor faller platt. Framförandet är för spänt och ibland känns det som att Vikander kämpar mer med att leverera sina repliker än att genomföra sin stunts.

0012

Clueless Gamer

Om vi bortser från saker som dålig logik och platta karaktärer, så är Tomb Raider inte ens särskilt spännande. De flesta scenerna då Croft skall vara på språng döljs av ett disigt mörker som är tänkt att maskera de riktigt platta specialeffekterna. Flera scener går knappt att urskilja. När väl Alicia skall bli en kvinnlig Sylvester Stallone och smyga runt med pilbåge så kan jag inte undvika att flina – fast av helt fel anledningar, det ser ut som en statist på medeltidsveckan i Visby.

Hela sektionen på den japanska ön är som ett enda stort frågetecken, den lilla mängd intresse som finns i form av överlevnadsprospekten för huvudpersonen, töms på all substans genom det tondöva manuset som trampar i klaveret så fort det finns en möjlighet till det. Spelet Tomb Raider (2013) vinner mycket till följd av sin ganska generösa speltid, strapatserna och alla åkommor känns i hela kroppen och då slutet nås har Croft gått igenom ett elddop. Här har man komprimerat allt till lite stönande och flåsande, det är alltid svårt att adaptera material som har ett tidsutrymme utöver ett par timmar, men om regissören Roar Uthaug hade kunnat tänka sig att ta bort den helt menlösa finalen och istället låta Crofts person få samma utrymme som i de inledande tjugo minutrarna så hade prövningarna framstått mer vitala.

Det absolut största problemet blir då man väljer att adaptera helt fel saker från spelet. I flera årtionden har spel låtit interaktiva pussel bestå utav manipulation av former och roterande cirklar, något som funkar då vi som spelare har direkt kontroll över situationen. När detta väl översätts till film utan några som helst justeringar blir det närmast skrattretande och den redan tunna logiken slås i bitar.

Tomb Raider har också en oförmåga att sätta punkt och slutet pågår i evigheter. I allt detta är det dock viktigt att säga att det kunde varit värre, det har vi bevis på, samtidigt kan man inte på något sätt ursäkta en såhär dålig film.

Betyg 2/10 

12 Strong Recension 

Publicerad den av

0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Black Panther Recension 

Publicerad den av

001.png

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Återigen så har Marvel Studios tagit i från tårna, de ger oss en actionfilm som ofta är och nosar på på det absoluta toppbetygen. Intellektuell, rolig och modig summerar detta startskott som förhoppningsvis innebär både ett och annat återbesök till Wakanda och dess fantastiska befolkning. 

Marvel Studios har blivit en ostoppbar maskin, allt som de lanserar på bio (minus det första två avsnitten av tv-serien Inhumans) förvandlas genast till rekordsättare. Flera skeptiker och belackare vill gärna kategorisera filmerna som hjärndöda sedelpressar som skyfflar in pengar åt moderbolaget Disney.

Ett par gånger har projekten inte lyckats med att hänföra, Iron Man 2 fick den gigantiska satsningen att verka något mer osäker, Thor: The Dark World är ett misslyckande på nästan alla plan. Marvel lär dock av sina misstag, på senare tid har de finkammat filmvärlden på de några av de mest energiska och hungriga regissörerna. Utdelningen har varit närmast perfekt underhållning som också integrerar en god mängd mer djupsinniga aspekter, som funderingar kring samhälle, politik och filosofiska tankegångar. Idag har man ett sällan skådat galleri av igenkännbara karaktärer som alla kan ses som popkulturella ikoner.

030

Back In Black 

I slutet av April år 2018 så har Avengers Infinity War premiär, en – på pappret, överträffad film vars ambitioner är skyhöga. Black Panther var från början planerad att ha premiär hösten 2017, filmen fick flyttas framåt för att ge den mästerliga Spider-Man Homecoming plats. Och såhär nära ’’finalen’’ så kanske ännu en film skulle kunna kännas något överflödig. Som gensvar tar istället Marvel och ryter till ordentligt, vässar sitt manus och låter regissören Ryan Coogler gå loss i en film som aldrig glömmer bort sin berättelse eller sina personer. Det är sylvasst och flera gånger häpnadsväckande djupt.

Coogler som senast regisserade den fantastiska Creed, har inga som helst svårigheter med handskas med att porträttera redan etablerade karaktärer (Sylvester Stallone) och nytillskott (Michael B. Jordan). Mixen blev en uppföljare som kändes helt berättigad och fick alla dussinuppföljare till Rocky att verka något mer existensberättigande. Här utgår Coogler från samma idé, vi fick träffa Chadwick Bosemans T’Challa redan i Captain America: Civil War, då i en biroll. Efter den suveräna introduktionen så fanns det alltid en risk att detta kunde bli pliktskyldig utfyllnad. I över två timmar så finns det inte ett tecken på att Coogler drabbats av kreativ mjölksyra, han sporras snarare av att inte behöva ödsla tid på för mycket introduktioner eller expositioner.

0191

’’I Got Nine Lives Cat Eyes’’

Coogler fokuserar fullt ut på sitt persongalleri, vare sig det är Martin Freemans CIA agent Everett Ross eller Letitia Wright i rollen som T’Challas syster Shuri, så är både regin och rollprestationerna i perfekt symbios, det är en stor mängd personer och alla har en plats och viktig roll att spela, samtliga personer har svagheter och styrkor som gör dem trovärdiga och ofta lätta att sympatisera med. Flera av dem är klart mer utvecklade och starka än sina motparter i serieförlagorna.

Till sin hjälp har man skådespelare i absolut toppklass. Att välja en favorit blir därefter som att välja mellan basketlegenderna Lebron James eller Michael Jordan. Lupita Nyong’o, Letitia Wright och Danai Gurira slår alla ett slag för kvinnliga karaktärer som är precis lika starka och kapabla som herrarna. Här finns det inga våp i behov av räddning, samtliga är lika tuffa och hårda som den fiktiva metallen vibranium.

Chadwick Boseman utvecklar T’Challa genom att tillföra ett reserverat funderande, han har lagt hämnden bakom sig. Utmaningarna kommer nu i hur man på bästa sätt härskar som en monark utan att styra med en hand. I serietidningarna är Black Panther en kalkylerande och nästan kylig karaktär, Boseman tillför en behövlig dos lyster och värme vilket gör honom betydligt mer intressant.

Sist men inte minst så återfinns Michael B. Jordan som filmens antagonist Erik Killmonger. Jordan fullkomligt dominerar alla de scener han medverkar i. Här för man också in en sublim samhällsreflektion som berör då vi ser ut på den verkliga världen, det blir otroligt kraftfullt då Killmongers intentioner klargörs.

016

”Not just an American dream or an Asian dream or a European dream
Also, an African dream” – Bono

Marvel har också lyckats komma ur sin egen mall där allt måste sluta i en stor explosion av specialeffekter och evighetslånga strider. I sina senaste filmer har man låtit dramat bli det verkliga krutet. Black Panther försöker inte töja ut sig själv sig och bli till en berättelse där hela världen står på spel. Spänningen och lekfullheten fortsätter vara intakt i de där patenterade stunderna av härlig action. Filmens biljakt är en av de mest intensiva och hårresande stunderna jag någonsin sett i genren. Den tittar åt de där fantastiska scenerna från James Bond där man blandar fantastiska stunts och finurliga uppfinningar.

Ryan Coogler säger sig ha tagit stor inspiration från filmerna om världens kändaste brittiska agent. Influenserna är tydliga med exotiska miljöer, politiska intriger samt snabba fordon av alla de slag. Coogler verkar också har kvar de blodiga knogarna från Creed’s hårdnackade boxningsmatcher. Sammandrabbningarna är några av de mest fysiska och smärtsamma jag kan påminna mig om i en film som inte fått stämpeln som barnförbjuden. Vartenda slag, hugg och anfall känns som en hård tackling rakt i ryggen. Det är närmast uppfriskande att man vågar porträttera våldet såhär realistiskt och smutsigt. Den återkommande humorn får också stort ett spelrum och gör flera scener till nervpirrande gapskratt som Marvel är experter på.

032

Where The Streets Have No Name 

I trailern nämner Martin Freemans karaktär att han aldrig sett något liknande. Visuellt så stämmer det ganska exakt med vad vi får se. Vi har sett Afrika på film förut, savanner och de vackra solnedgångarna. Nu blandar man kåkstäder med högteknologiska skyskrapor, allt dränks i ett varmt filter som ger Black Panther en unik identitet. Filmens specialeffekter, scenografi och kostym är motsvarigheten till filmvärldens Beluga kaviar, exklusiv och helt utsökt.

Vad som fortsätter slå mig är hur Marvel Studios värderar sina berättelser över nästan allt annat. Trots sina tillgångar som består av spektakulär teknik och närmast gränslösa bankkonton, så förblir berättelsen och dess karaktärer alltid det viktigaste. Marvels filmer är som kameleonter, de ändrar ständigt färg och form, samtidigt bibehåller man alltid en familjär känsla som får publiken att känna sig omhändertagen och välkommen, vilken resa vi än tas med på.

017

Små invändningar 

Det finns några få invändningar som begränsar Black Panther från att nå den absoluta betygstoppen. Starten är förvisso snygg, problemet ligger i att den är något långsam. Ett par andra sektioner är inte heller helt optimala då det kommer till hastighet. Musiken – komponerad av vår egen Ludwig Göransson, är för det mesta stämningsfull och majestätisk, men vid ett par tillfällen blir musiken för påträngande och onödigt tillrättavisande, dramatiken är så stark att det inte behövs en så klumpig pekpinne för dirigera publiken emotionellt.

Black Panther är ett kraftpaket av intellektualitet, fantastisk action och geniala skådespelare. Man går rakt på sak, slår hårt och kan därefter krönas som ännu en vinnare från en studio som verkar ämnade att bli enväldiga härskare inom sin genre.

Betyg 9/10  

Guardians Of The Galaxy Vol. 2 Recension

Publicerad den av

014

Copyright Marvel 2017

Även om inte allt stämmer, så är uppföljaren till Marvels kultfilm från 2014 en resa som få kommer glömma. I en explosiv och energisk mix av hjärtlig humor, visuella under och en ensemble som bara blir bättre för varje scen, blir denna ibland ojämna uppföljare så pass makalös att man knappt kan processa undret som sker. 

När Guardians Of The Galaxy slog ned som en smartbomb för tre år sedan på bio blev det genast uppenbart att Marvel har en magisk vind i sitt segel. Baserad på en (minst sagt) galen serietidning, med ännu vildare karaktärer, kändes det på förhand som om en stor kalkon kunde slå till.

Istället tog regissören James Gunn och skapade en varm, snabb och självironisk film som redan kan klassas som en modern actionklassiker.

Uppföljaren bär förväntningarnas tunga last och allt är inte en dans på rosor. För den som redan ställer sig negativt till hela Marvel-satsningen kommer inte den här omgången förändra de åsikterna.

Och visst finns det fläckar och fel…

Men alla invändningar blir tillslut ynkliga petitesser. För alla oss som förälskat sig i Marvels geniala underhållning, väntar en lyxresa i Rolls Royce, som ibland må skaka till, men där slutstationen stannar vid det filmiska himmelriket.

Happiness is a warm Gunn 

Det hade varit så enkelt och frestande för Gunn och Marvel att sätta hela Vol. 2 på ’’repeat’’. Att slarvigt enbart spegla den första filmen. Men det står inte på manifestet. Där tidigare Marvelfilmer byggt på eskalering och tillväxt, väljer Vol. 2 att förstärka sina redan starka komponenter.

Där de flesta uppföljare bekvämt lutar sig tillbaka på gamla och etablerade strukturer, tar Gunn och ändrar riktning och lägger till ett djup som grundar sig i en emotionell kärna. Berättelsen i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 är befriad från kraven att bygga upp sekundära berättelser inför den (förmodade) förlösande explosionen, som kommer ske i de kommande Avengers-filmerna.

Karaktärsgalleriet expanderar inte heller till något överdådigt och förvirrande som i Avengers: Age Of Ultron. Vi får en djupdykning i karaktärer som är mer eller mindre oemotståndliga. Gunn hanterar dem med respekt och självsäkerhet.

Fokus på karaktärerna 

Guardians 2 tappar aldrig greppet om sina karaktärer. Många bollar hålls i luften och det är i princip alltid skarpt och fokuserat. Det är faktiskt oväntat rörande flera gånger. Gunn låter aldrig filmen trilla in på ett sentimentalt spår som del ett innehöll. Den övergripande komplexiteten skänker Vol. 2 en grund som känns helt solid. Det tas inga genvägar för att vrida om tårkanalen.

Just dramat hanteras på mästerligt manér. Flera gånger är det så medryckande att alla specialeffekter och visuella musikler får ställa sig vid sidan. Jag vågar faktiskt påstå att dramatiken är klart bättre genomarbetad och medryckande än många av de ärelystna produkterna som motbjudande försöker få tag i en Oscarsstatyett.

Men det betyder inte att man sparat in på otrolig action. Allting har dragits upp till max. Gunn visar upp musklerna rejält när det behövs. Varenda specialeffekt är minutiöst genomtänkt, slående och påkostat. Visuellt är det inget annat än en fullkomlig chock. Utrustad med nya digitala RED-kameror och beslutet att filma en stor del av filmen i IMAX-format, är Vol. 2 ett obeskrivligt visuellt under. Efter ett tag kan man bara skaka på huvudet.

En skönhet 

Spektakulärt är det ständigt; man leker med musik och kameravinklar för att skapa oförglömliga ögonblick av perfekt underhållning. Ett par sekvenser är som tatuerade i minnet.

Den överdrivna och tossiga designen kunde mycket väl ha landat fel. Men i och med den väletablerade humorn och ironin blir allt ett nöje att beskåda. Lekfullheten är så härligt barnslig att man inte kan låta bli att skratta hjärtligt. Ofta är det hysteriskt roligt, främst när Gunn slår ihop det visuella och sin kvicka dialog. Självfallet är musiken lika busigt finurlig som förra gången.

Trots ett snabbt tempot blir Guardians Of The Galaxy Vol. 2 aldrig utmattande. Istället är publiken på sina bara knän och ropar efter mer av allt.

Suverän kemi 

Ensemblen har också utvecklat en större bekvämlighet och självsäkerhet sedan sist. Kemin är förförisk mellan samtliga aktörer. Alla från Chris Pratt till Bradley Coopers Rocket Racoon får stora tillfällen att visa upp ett enormt emotionellt spektrum.

Allting må vara monumentalt stort på pappret, men på insidan har vi att göra med en liten och hanterlig film. Det är uppmuntrande att Marvel verkat lärt sig läxan att en final inte behöver vara högljudd och skramlig. Interaktion mellan underbara karaktärer funkar lika bra.

En hel del problem allt till trots 

Problemen då? Det finns en hel del… För även om humorn funkar i nio av tio fall, så försöker Gunn extrahera mer än vad som finns tillgängligt. Vissa scener dras ut med några sekunder för mycket, och resultatet blir tyvärr att produktionen får en hård inbromsning. Andra skämt känns något påklistrade och onödiga.

Speltiden kunde också ha trimmats ned en aning. Och det symptomatiska ’’skurk-problemet’’ kvarstår fortfarande. Elizabeth Debickis porträtt av den förgyllda monarken Ayesha är sannerligen inte dåligt, men långt ifrån minnesvärt. Jag känner också en stor tveksamhet till Pom Klementieffs Mantis, som inte lever upp till sin motpart i serietidningen.

Who is to say? 

Betyget kanske kommer trilla ned ett steg med tiden. Men för att citera dagens ungdom: ’’ vem bryr sig?’’.

Vem bryr sig om ett par felsteg, då publiken skrattar med sina hjärtan? Där sinnet går tillbaka till barndom och skänker tittaren extas och upprymdhet? I en final som helt pucklar sönder publiken fysiskt och som samtidigt utdelar en ännu större emotionell käftsmäll?

Ja, ni hör… I dessa stunder är det för bra för att vara sant. Och vem bryr sig egentligen då?

Betyg 9/10 

Bäst: Den uppgraderade visuella stilen som slår de mesta på fingrarna, den för det mesta otroliga humorn och viljan att vägra upprepa sig

Ännu bättre: Rocket Racoon och Baby Groot

Sämst: Att Gunn känner sig tvingad till att ta humorn till överdrift