Rampage Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Såsigt, surt och sunkigt. Inte ens den karismatiske Dwayne ’’The Rock’’ Johnson kan rädda en osedvanligt grinig och tråkig film som på det mest tragiska sätt klargör hur filmindustrin kastar bort både ekonomiska och mänskliga resurser. 

Att göra en godkänd underhållningsfilm är idag förhållandevis  svår uppgift. I och med att Disney tagit över marknaden med actionfilmer som går utanför ramarna för genren, med Star Wars och Marvel Studios, så är det svårt att finna en medioker, men inte usel film som står på egna ben. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson har så mycket stjärnglans och strålning att han skulle kunna rädda självaste Titanic (skeppet, inte filmen) från undergång. Senaste exemplet på hans publikfriande trolleri är Jumanji Welcome To The Jungle, en uppföljare till en ytterst medelmåttig film som lyckades slå flera ekonomiska rekord. 

005

Dum möter dummare 

Rampage har en unik tillgång i The Rock, tyvärr så beslutar man att inte nyttja ett uns utav Johnsons karisma, all tid ägnas åt en mängd ruttna biroller som är lika intressanta som en samling bananflugor. Naomie Harris och Jeffrey Dean Morgan får bära ett skamligt hundhuvud i och med sitt fruktansvärda skådespel. Harris ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen, Morgan ’’ väger upp’’ med ett plågsamt överspel. Sedan kommer filmens två urvattnade skurkar spelade av Jake Lacy och vår egen Malin Åkerman, att dissikera alla fel och överträdelser i dessa två rolltolkningar kommer fylla en hel container. 

Detta överspel och den allmänna lyteskomiken – som skapas i och med det helt usla manuset, skulle kanske passa i en oseriös och lättsmält actionkomedi, besynnerligt nog så är Rampage nästan helt befriad från både humor och självdistans. Johnson får stå och tugga snustorra repliker som inspirerar till alldeles för många rysningar av obehag. Brad Peyton – som regisserar, vill gärna göra det så surmulet som möjligt och skyfflar in ett par inslag som hör hemma i en torftig skräckfilm. 

Självfallet är det inget fel i att försöka blanda ihop olika genrer, men det hade kanske varit bra att i sådana fall ha monster och bestar som faktiskt förmedlar någon form av obehag eller rädsla. De här ’’otäcka’’ inslagen gör också att de allra minsta i publiken absolut inte bör se Rampage, mängden våld och blodiga obehagligheter är alldeles för återkommande för att kunna kategoriseras som en trevlig familjefilm.   

affisch_5acf3eb9d6fe7.jpg

Mighty George Young 

Förutom den gigantiska albino apan George så är specialeffekterna ljusår ifrån vad de borde vara i en film som har ambitionerna att slåss med de riktiga jättarna. Allting är filmat i grådisiga miljöer som fullständigt skriker av billig kuliss, flera scener blir – precis som i Zack Snyders kalkonversioner av Batman och Stålmannen, helt obegripliga att följa. 

Det tar också en evighet innan filmen ens går igång, en övervägande majoritet ägnas åt gräsliga scener med dialog och virriga intriger. Och då det väl brakar loss så är det samma gamla visa där man jämnar – SPOILER, hela staden med marken. Rampage påminner ofta om Roland Emmerichs Godzilla, substansvärdet är ungefär detsamma som det skrikiga och lamslagna fiaskot.   

Då det är som bäst är det en dålig kopia av det sämsta från Jurassic Park. Trots att premissen utgår från konceptet om naturen och livets drivkraft, så är det här lika dött som en grusväg, Peyton kan inte ens förmå sig att leverera en enda sekvens med glimten i ögat, samtliga inblandande verkar ha sin sämsta dag på jobbet – desperationen efter att höra klockan signalera avslutad dag är tydlig.  

Från början till slut är Rampage tråkig, pannkaksplatt och fullkomligt missanpassad och svinnet av resurser är närmast groteskt. Om man är ute efter action så behöver man inte göra sig besväret att uppsöka en biograf och om man bara vill se magnifika djur – som gorillor faktiskt är, så finns National Geographic och Animal Planet, vilket alternativ som helst är bättre. 

Lägg sedan till att inspirationskällan är ett numera bortglömt TV-spel från den – sedan länge, konkursdrabbade spelutgivaren Midway, så är väl varningsskylten tydligare än snö på marken under en sommar månad.  

Betyg 2/10  

Jumanji: Welcome To The Jungle Recension 

006

All images courtesy and copyright of Sony Pictures

Det blir oväntat underhållande i denna uppföljare till Joe Johnstons numera föråldrade familjeäventyr.  Den karismatiska ensemblen blir drivkraften och lyfter filmen ur saker som dåligt hantverk och ibland billig humor. 

Det är lite snopet då jag konstaterar att en uppföljare till en ganska ointressant film från 1995 kan vara såhär underhållande. Som lite enkelt matiné tilltugg under julhelgen får man förvånansvärt mycket för pengarna i Jumanji: Welcome To The Jungle.

Egentligen finns det ingen anledning att göra en uppföljare till Joe Johnstons Jumani. Idag är filmen – om brädspelet som orsakar oreda, en ganska slätstruken sak med föråldrade specialeffekter. Inte ens den tragiskt bortgångne Robin Williams lyckades skänka filmen sin sedvanliga hysteri och på så sätt lyfta den.

010

Fun And Games 

Att mycket är daterat råder det inget tvivel om och det är regissören Jake Kasdan medveten om. Det finns väldigt lite ankarpunkter som binder den här uppföljaren till sin första del. Vi får en liten vinkning till första filmen och sedan ändrar man spelreglerna – bokstavligt talat.

Man vänder på hela steken och istället för att bordsspelet sprutar ut farliga djur och monster så får huvudpersonerna se sig indragna i ett levande TV-spel. För oss som växt upp med spelmediet blir flera referenser väldigt slagfärdiga, man leker med den beprövade och förutsägbara strukturen som spel ofta bär med sig.

011

Down In The Jungle 

De fyra huvudpersonerna som vi får följa till största delen av filmen är för det mesta både roliga och charmiga. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson visar att man kan kombinera muskler och stort hjärta med goda skådespelarförmågor, Karen Gillan är både vass och mänsklig, slutligen har vi galningen Jack Black som fortsätter leverera barnslig humor som inte tangerar till ren idioti. Till och med Kevin Hart går att tolerera.

Filmen är som bäst då man låter humorn uppstå genom dialogen och interaktion mellan karaktärerna. Precis som i John Woos Face/Off så behöver skådespelarna göra dubbla roller och man utför det snyggt då vuxna människor skall emulera diverse tonårsuppsåt.

018

It’s Gonna Bring You Down 

De mer tekniska bitarna är betydligt sämre, specialeffekterna verkar inte fått någon större uppgradering sedan 1995. Hela produktionen dras med att kännas lite plastig och slätstruken. Då och då förlitar man sig också på för mycket dasshumor som funkar i mindre doser men som i längden blir fånigt. Sedan är den sedvanliga moralkakan både gammal och rutten.

Med tanke på förutsättningarna och den mediokra föregångaren så är Welcome To The Jungle en positiv överraskning. Det är inte djupt, snyggt eller ens spännande, men genom sin starka ensemble så lyckas man leverera fullt acceptabel underhållning.

Betyg 6/10