Jumanji: Welcome To The Jungle Recension 

006

All images courtesy and copyright of Sony Pictures

Det blir oväntat underhållande i denna uppföljare till Joe Johnstons numera föråldrade familjeäventyr.  Den karismatiska ensemblen blir drivkraften och lyfter filmen ur saker som dåligt hantverk och ibland billig humor. 

Det är lite snopet då jag konstaterar att en uppföljare till en ganska ointressant film från 1995 kan vara såhär underhållande. Som lite enkelt matiné tilltugg under julhelgen får man förvånansvärt mycket för pengarna i Jumanji: Welcome To The Jungle.

Egentligen finns det ingen anledning att göra en uppföljare till Joe Johnstons Jumani. Idag är filmen – om brädspelet som orsakar oreda, en ganska slätstruken sak med föråldrade specialeffekter. Inte ens den tragiskt bortgångne Robin Williams lyckades skänka filmen sin sedvanliga hysteri och på så sätt lyfta den.

010

Fun And Games 

Att mycket är daterat råder det inget tvivel om och det är regissören Jake Kasdan medveten om. Det finns väldigt lite ankarpunkter som binder den här uppföljaren till sin första del. Vi får en liten vinkning till första filmen och sedan ändrar man spelreglerna – bokstavligt talat.

Man vänder på hela steken och istället för att bordsspelet sprutar ut farliga djur och monster så får huvudpersonerna se sig indragna i ett levande TV-spel. För oss som växt upp med spelmediet blir flera referenser väldigt slagfärdiga, man leker med den beprövade och förutsägbara strukturen som spel ofta bär med sig.

011

Down In The Jungle 

De fyra huvudpersonerna som vi får följa till största delen av filmen är för det mesta både roliga och charmiga. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson visar att man kan kombinera muskler och stort hjärta med goda skådespelarförmågor, Karen Gillan är både vass och mänsklig, slutligen har vi galningen Jack Black som fortsätter leverera barnslig humor som inte tangerar till ren idioti. Till och med Kevin Hart går att tolerera.

Filmen är som bäst då man låter humorn uppstå genom dialogen och interaktion mellan karaktärerna. Precis som i John Woos Face/Off så behöver skådespelarna göra dubbla roller och man utför det snyggt då vuxna människor skall emulera diverse tonårsuppsåt.

018

It’s Gonna Bring You Down 

De mer tekniska bitarna är betydligt sämre, specialeffekterna verkar inte fått någon större uppgradering sedan 1995. Hela produktionen dras med att kännas lite plastig och slätstruken. Då och då förlitar man sig också på för mycket dasshumor som funkar i mindre doser men som i längden blir fånigt. Sedan är den sedvanliga moralkakan både gammal och rutten.

Med tanke på förutsättningarna och den mediokra föregångaren så är Welcome To The Jungle en positiv överraskning. Det är inte djupt, snyggt eller ens spännande, men genom sin starka ensemble så lyckas man leverera fullt acceptabel underhållning.

Betyg 6/10 

The Dark Tower Recension 

001

Copyright Sony Pictures 2017

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp. 

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade   personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10 

Bäst: Idris Elba 

Sämst: Allt annat