X-Men – Marvels stora utmaning

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

En stor dos skepsis mot X-Men Dark Phoenix 

3077167-darkphoenixjpg-19c21d_1280w

Copyright Marvel

OBS ! Innehåller spoilers från X-Men serietidningen samt alla utgivna X-Men filmer. 

Och så börjar gnället igen…

Nu är det mer eller mindre helt klart (saker och ting kan alltid ändras), att vi förutom New Mutants -som kommer regisseras av Josh Boon – också kommer få en X-Men Apocalypse-fortsättning i och med Dark Phoenix, detta enligt en artikel i Entertainment Weekly. För de som aldrig intresserat sig för serietidningar, kan berättelsen om Jean Greys resa från oskyldig student hos Professor Xavier, till ett fullfjädrat kosmiskt monster, enbart beskrivas som en klassiker.

De mest inbitna fansen fick se sig komplett lurade på konfekten, då berättelsen ”adapterades” i och med Brett Ratners groteska X-Men: The Last Stand. Ratners trea är lika ökänd som Sam Raimis motbjudande Spider-Man 3. Två filmer som representerar serietidningsfilmen då den är som sämst.

Därför är det också ganska respektlöst att såhär på förhand kalla Dark Phoenix för en nyversion.

Med med det sagt, så är min oro stor inför vad 20th Century Fox har i kikaren. Studion kämpar redan med att styra upp en filmserie, som – tyvärr, tappar i relevans. Marvel Studios intåg i filmvärlden har skrivit om alla regelböcker för storfilmsproduktionen. Till och med fantastiska filmer som Raimis två första Spider-Man filmer, blir svåra att återbesöka, efter något som bara kan kallas en revolution i sättet att göra franchisefilmer.

Marvel Studios har under nästan tio år lagt ett kreativt pussel, som fått den mest oinitierade Marvel kännaren att lydigt sitta kvar under livslånga eftertexter, för att sedan få ta del av nästa ledtråd i vad som eventuellt kan stå på tur.

Lekfullheten i kombination med den enorma disciplinen Marvel Studios visat upp, i både lyckade – och misslyckade fall, har skapat något unikt. När det är som bäst, är det rena folkfester där stora som små njuter i fulla drag.

Bryan Singers två första X-Men filmer hamlar i kläm på samma sätt som det tidiga 2000-talets Spider-Man. Det mesta är fortfarande strålande, framförallt X-Men 2, men plötsligt är det som att ett helt spektrum av överraskningar och explosivitet saknas. Något Marvel Studios alltid kunnat bolla med i och med sin oändliga tillgång på karaktärer och berättelser.

Finansiellt kan vi också se att X-Men filmerna inte orkar hålla taken med Marvel Studios. Days Of Future Past, som räknas till en av de mer framgångsrika filmerna i den långa serien, drog ’’endast’’ in 233 miljoner dollar i USA. Detta är i paritet med Marvels Doctor Strange. Skillnaden ligger dock i att X-Men är en filmserie som pågått i nästan tio år, och som vid det här laget borde ha en klart större marknad, än en helt ny – och för många udda karaktär som Strange.

Även Fox egen Deadpool sprang cirklar kring allt i X-Men serien med sina otroliga 363 miljoner dollar i USA. Och här har vi att göra med en barnförbjuden och inte heller – för massorna, känd karaktär. Deadpool gjordes också för en minimal budget på 58 miljoner dollar. Något som gjorde vinstmarginalen enorm. X-Men Apocalypse drog bara in hälften. Detta är minst sagt alarmerande.

X-Men (2000) och X-Men 2 (2003) innehåller ett par fantastiska sekvenser som definitivt kan stoltsera i nördens Hall Of Fame. Slutet i Singers första film – där Patrick Stewarts Charles Xavier och Ian McKellens MFagneto diskuterar framtiden och sin egen fientlighet över ett parti schack, ger fortfarande genuin gåshud.

Men idag krävs överraskningselementet mer än någonsin. Idag dechiffreras varenda ruta av klipp, trailers och TV-reklam. Och med hjälp av internetforum så kläcks idéer och teorier i rasande fart. Marvel har som sagt sitt outtömliga arkiv, där man hela tiden kan gräva fram en morot för publiken.

Fox har ”bara” rättigheterna till X-Men och Fantastic Four – om någon nu bryr sig om det sist nämnda. Vi vet redan på förhand att mycket av historierna kommer bli kraftigt redigerade, i jämförelse med sina massiva motparter i serievärlden – där berättelserna sträcker sig över ett tiotal olika tidningar, och där skaparna har komplett frihet till allt i Marvel-universumet. Den massiva berättelsen om striden mellan Avengers och X-Men kan vi idag – tyvärr, räkna bort.

Kompromisser måste ske.Och rätt ofta kan dessa gigantiska extravaganser bli en komplett soppa, där varken logik ett kontinuitet bevaras särskilt länge.

Men vad som tyvärr förloras är små men avgörande detaljer; Apocalypse – som fick se sig förstörd i förra årets travesti med samma namn, gör i serien en kohandel med den utomjordiska rasen Celestials – gudomliga kreatur i Marvel universumet. En liten men betydelsefull detalj.

X-Men: Apocalypse kan bara kategoriseras som ett stort misslyckande, och i sin tur en ännu större besvikelse. Trots att Bryan Singer tågade in med framgångarna från Days Of Future Past, så föll -vad som skulle vara den ultimata X-Men-filmen helt platt. Apocalypse är en överlastad, seg och billig produktion som skapar samma irritation som brödsmulor under skjortan.

Och med ett relativt kort datum tills premiären av Dark Phoneix – hösten 2018,  så säger min prekognition att vi – olyckligtvis, har att vänta ännu en X-Men film som får oss att bistert fantisera om något bättre.

Manusförfattaren och den eventuella regissören – Simon Kinberg, återställde delvis sitt sargade rykte i och med omstarten i Days Of Future Past. Men då skall icke glömts att mannen även står bakom manuset till The Last Stand. Och Kinbergs senaste historik vittnar om att något hemskt är i görningen.

Med både 2015 års Fantastic Four och X-Men Apocalypse i portföljen, är det svårt att tro att en så massiv saga som den om Jean Grey och Dark Phoenix, skulle lämpa sig för Kinberg.

X-Men har trots Marvel Studios framgångar, inte vågat spela ut samma riskabla kort, vi talar nu inte om avvikelserna i Logan och Deadpool, utan flaggskeppen som del ett och två osv.

Det återfinnes en viss reservation i serien. Bara det faktum att vi fortfarande inte har fått se en ”riktig” Sentinel – den ikoniska dödsmaskinen, hög som en skyskrapa, och som för mig är en minst lika viktig X-Men-ikon som Wolverine, indikerar en viss motvilja hos 20th Century Fox att anamma serietidningarnas mer vilda aspekter.

Fox har visat sin starkaste hand i Deadpool och nu senast i Logan. Detta är ”små” koncentrerade filmer som – delvis, har sin åldersgräns att nyttja som en murbräcka mot konkurrensen. Men under dessa filmer vilar stark regi och ett fokus. Jag är fortfarande förvånad över hur enkelspårig James Mangold gjorde Logan. En film mer eller mindre befriad från efterkrav att bygga uppföljare och spin-offs.  Men huvudserien känns fjättrad till korporativa viljor som mer än något annat vill imitera Marvel Studios. Där man öser på med hinkvis av karaktärer som varken är smart adapterade eller intressanta.

Sophie Turners ytterst frånstötande insats som Grey ger mig inte heller någon varm känsla i kroppen.

Om nördens dröm skulle gå i uppfyllelse i och med Dark Phoenix, vore det såklart sagolikt. Jean Grey är fortfarande en evig personlig favorit, och de visuella utsvävningar som kommer kunna utnyttjas får det att vattnas i munnen. Men tyvärr är det ytterst lite som får mig att känna mig trygg med något i detta projekt, när byggstenarna ser precis lika skröpliga ut som förra gången.