X-Men – Marvels stora utmaning

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

Thor Ragnarök Utställning 

SAM_5045.JPG

Ännu en Marvel Studios premiär är över och således ännu en av våra utställningar. Som vanligt tog den sin plats på Filmstaden Täby. Allting blev inte som det skulle, avsaknaden av en Thor staty var en gigantisk brist som vi får ta fullt ansvar för. Beta Ray Bill fick ta över taktpinnen som herren med hammaren. Doctor Strange och en arg Hulk fick flankera.

Vi vill passa på att återigen tacka den fantastiska personalen nere på Filmstaden Täby speciellt Gustav som ordnande det logistiska.

Nu återstår bara en enda premiär kvar innan årets slut, en liten sådan vid namn The Last Jedi… 

Vi ses förhoppningsvis då ! 

Thor Ragnarök Recension 

CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10 

Jessica Jones Recension

jessicajones1021151280jpg-996caa_1280w

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad. 

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista 

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel 

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget 

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre 

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10 

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?