Assassin’s Creed Recension

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån. 

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse 

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här  domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som  visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig 

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet 

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta

Allied Recension

001

Vilken soppa Zemeckis. 

För många ser säkert Allied ut som ett gratis julbord hos Leif Mannerström. Två duktiga och välkända huvudroller i Marion Cotillard och Brad Pitt, en regissör som förvisso har svajat på senare år men ändå levererat vad många anser vara världens bästa film – Forrest Gump. Lägg sedan till en i praktiken intressant berättelse.

Vad kan egentligen gå fel ? Tydligen allt.

Chockerande fult 

Det som omedelbart faktiskt chockerar i Allied är dess foto och scenografi. Såhär billigt och platt har jag inte ens sett en skolpjäs te sig. Vi talar om ett platt fult foto som ger en plastig och falsk atmosfär. Det ser precis lika illa ut som i Zemeckis lekstuga Beowulf eller Spielbergs helt misslyckade filmatisering av Tintin.

Många gånger är det så fult att jag undrar om inte all budget spenderats på de två huvudrollerna, det här är verkligen en julkalender i storformat, produktionsvärden verkar vara helt obekant.

När det kommer till filmens stora dragplåster i Pitt och Cotillard så kan jag bara finna orden platt och dött som bästa liknelse. Kemin finns inte så långt ögat når, dialogen de får slåss med är tragiskt dålig. Romansen är lika levande som charkdisken på närmsta ICA.

Rambo ? 

Lägg sedan till ett manus  som påminner om en urvriden illaluktande disktrasa. Skeenden och händelser dras så till den extrem att det känns som en parodi. Zemeckis lyckas inte ingjuta någon form av puls eller tempo. I två hiskeligt långa timmar maler Allied på som någon otäck vinyl skiva som fått både ett eller två jack i sig, det vägrar ta slut och hettar aldrig till.

När det vankas action serveras kanske årets största komedi, här förvandlas katastrofen till ett skämt som fastnar i halsen och sakta kväver sitt offer där Brad får stoltsera som Rambo och mejar ned allt i sin väg, det är en enmans armé som enkelt kan utmana Chuck Norris.

Mot filmens andra hälft blir det något, något bättre då Zemeckis slänger in lite krystad spänning. Men den trösten är svag, likt att få ett skämt stycke kött serverat till sig marinerat istället för rått, slutresultatet är inte kul.

Betyg 2/10