Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den 20 september, 2018 av bosstime55

marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.

Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt.

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss.

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort.

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY begravning’’.

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare.

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe.

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé.

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar.

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet.

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt.

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler.

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna.

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter.

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna.

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version.

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist.

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action.

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.

Meningslösa småuppdrag

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt.

Betyg 9/10

Stockholm Comic Con 2017

Publicerad den 18 september, 2017 av bosstime55

Och så var det slut… Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM.

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

Legogubbar och trams

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

Lyx nörderi hos MIVA Gallery

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

Horizon Zero Dawn Recension

Publicerad den 14 mars, 2017 av bosstime55

horizon-zero-dawn-tallneck

Det är så vackert att man ibland kan glömma alla brister. När Horizon Zero Dawn är som bäst slåss de med de mest luttrade av spelserier. Om bara lite mer tid hade ägnats åt de små detaljerna, hade Guerilla Games kunnat stoltsera med ett otvetydigt superbt spel.

Testad på en Playstation 4, ej PRO.

När hjältinnan Aloy för första gången klättrar upp på en av de jättelika antennförsedda dinosaurie varelserna Tallnecks – för att på hög höjd bevittna ett nästan obeskrivligt vackert landskap, som till sist kulminerar i ett hissnande hopp rakt ned mot marken, då är Horizon Zero Dawn magiskt.

Holländska Guerilla Games har gjort ett både ambitiöst och välfyllt spel som hålls tillbaka av sin brist på originalitet och finputs. Som man brukar säga, det är de små detaljerna som avgör.

Makalös grafik

Som recensent bör man undvika att gå i fällan att bli helt tagen av grafik. Crysis och Guerillas egna Killzone-serie, har i huvudsak bara handlat om uppvisningar i otrolig teknik med minst sagt eftersläpande gameplay. Horizon Zero Dawn använder dock denna tekniska udd till att förbättra spelupplevelsen avsevärt.

Guerilla är minst sagt vågade i att de överger Killzone-seriens både torra och kalla hållning. Att slippa den olidligt tråkiga samlingen av grovhuggna soldater – som är befriade från all tänkbar karaktär och humor, är en välsignelse.

Borta är också den utmattande industridesignen som framförallt Killzone 2 drogs med, där enbart smuts och damm verkade finnas samt en färgpalett som bara verkade innehålla brunt till mörkbrunt. Miljövariationen är helt enastående. Vi får vackra skogar som mycket väl kunnat hämtats från norra Sverige, och ökenvidder som tar spelaren till amerikanska Nevada-öken. Allt med otrolig ljussättning, högupplösta texturer och alla andra typer av teknik på spjutspetsen av det möjliga. Och med ett ofta strålande soundtrack kan presentationen nästan beskrivas som felfri.

Denna visuella prakt hjälper också de många strider med spelets fiender att bli unika och levande.

Intensiva och svettiga strider

De mest intensiva striderna – med de något för Transformers liknande maskinerna, är oförglömliga. Storleken och den artificiella intelligensen skapar en viss andnöd. Att se den aggressiva AI’n fullkomligt frusta och flåsa av aggression, samt beslutsamhet att göra spelaren till köttfärs, medan miljön runt om exploderar i spektakulära partikeleffekter – är en upplevelse som placerar sig högt på listan över evigt minnesvärda spelstunder. När de största av monstren faller ihop framför spelaren, följer en lång och behaglig utandning, så pass intensivt kan det bli.

Horizon: Zero Dawn är delvis skojfriskt och lättsamt i sin ton. Den kvinnliga huvudkaraktären Aloy är sympatisk, tuff och uppkäftig. Hon slår ibland över till att nästan framstå arrogant, men i en värld som ofta behandlar henne som en femteklassens vara, är hennes fientlighet något mer berättigad.

Trots att Aloy är ett klart framsteg – från den horribla huvudpersonen Sev från de två Killzone uppföljarna tex, så misslyckas man tyvärr att skapa minnesvärda karaktärer utanför Aloy.

Jag kan knappt separera den överdrivna mängd karaktärer som presenteras i över de 20 till 30 timmarna som utgör huvudberättelsen. Två faktorer blir slående; figurer som ser alldeles för snarlika ut – där enda variationen verkar vara skäggväxten, samt undermålig ansiktsanimation.

Botox-ansikten

Där miljöer och ljussättning är i världsklass, så är de filmsekvenser där interaktion mellan olika karaktärer skall ske, snudd på outhärdlig. Samtliga individer ser ut som om de injicerat en hel tunna med botox i ansiktet. Trots mycket bra röstskådespelare blir det här bisarra grafiska stigmat ett så stort problem att det faktiskt skadar helheten.

Horizon väljer också en spelmässig väg som påminner om Darksiders-serien från nedlagda Vigil Games – där man lånar element från flertalet spelserier och genrer. Det känns som en sammanslagning mellan Shadow Of Mordor – med sitt pilbågsprickskytte i ultrarapid och Ubisofts Far Cry där man ständigt letar efter pälsar och annat material till att bygga bättre utrustning.

Fler källor som får bära upp spelet blir; Uncharted-serien, nyversionerna av Tomb Raider och Red Dead Redemption. Förstklassig inspiration absolut, men konsekvenserna blir då att spelet nästan aldrig överraskar.

Berättelsen är också ett axplock av allt från Lejonkungen till Batman Begins och Game Of Thrones. Ibland blir mängden meta, så överdriven att det framkallar små hånfulla skratt.

Brist i de små detaljerna

Det absolut största hindret blir i bristen på verklig finputs.

Kontextkänsliga attacker, kan ofta blir helt omöjliga att genomföra, då spelet inte alls ger någon vettig feedback. Att slå sitt spjut rakt i backen istället för att pressa in det i närmsta fientliga maskin, är en frustration som framkallar en och annan svordom. Pilbågen är också lynnig och verka leva ett hemligt liv mellan varven.

Besynnerligt är det också att Aloy är begränsad till att bara kunna klättra uppför ett minimalt antal väl uppmärkta ytor. Så fort jag försöker skapa ett vertikalt mellanrum mellan mig och fiender, uppstår situationer där Aloy står och hoppar upp och ned som en glad liten vovve, för att inte ens kunna bestiga en minimal klyfta. Med tanke på att spel som det fyra år gamla Shadow Of Mordor tillåter klart mer dynamiska sätt att röra sig, förblir denna begränsing ett frågetecken.

Kameran blir också ett hinder, som ofta placerar sig helt fel. Att strida mot luftburna fiender förblir en plåga, då kameran ständigt placerar sig i positioner som helt blockerar synfältet.

Filmsekvenserna trycks också in hastigt utan mjuka övergångar, vilket bidrar till känslan att Guerilla Games inte är helt bekväma med alla nya åtaganden. Det är ganska långt ifrån den där silkeslena integrationen mellan film och gameplay som Naughty Dog brukar uppvisa.

Det råder ingen brist på saker att göra i Horizon Zero Dawn, likt Ubisofts senaste sandlådespel, så är det eviga uppgifter att samla allt från metallblommor till utkikspunkter. De sidouppdrag som erbjuds är förvisso paketerade med story och mellansekvenser, men den snarlika strukturen som bryts ned i att; spåra, springa och slåss, gör att längre sessioner med dessa sysselsättningar snabbt blir malande och för det mesta ointressanta.

Guerilla har gjort ett flera gånger imponerade spel, som med en uppföljare mycket väl kan nå de fantastiska höjder som ibland skymtar förbi.

Betyg 8/10

Assassin’s Creed Recension

Publicerad den 11 januari, 2017 av bosstime55

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån.

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta

Årets bästa spel 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

Watch Dogs 2 Recension

Publicerad den 2 december, 2016 av bosstime55

wd2_thumbnail_gp_wt_265508

Ubisoft lär sig ödmjukhetens läxa och ger oss ett av sina absolut bästa spel

Många må ha gillat del ett. Men för min egen del föll Watch Dogs för den klassiska

Achilles-hälen i att ha marknadsförts för tidigt och för mycket. Det gick från att se mystiskt och vackert ut till att bli en allt mer kompromissad och likgiltig produktion som ofta kändes som ett potpurri av Ubisofts greatest hits, lite Assassins’s Creed, lite Far Cry.

Spelet var överfyllt av frustrerande fogmassa såsom urtråkiga sidouppdrag, repetitiv struktur och som alla vet en usel huvudkaraktär i Aiden Pierce.

Del två har på förhand sett ut som en klar förbättring. Borta var pretentionerna och högmodet. Istället för ett för stort och oinspirerat Chicago flyttades vi till San Francisco.

Och nog är det med stor förvåning jag konstaterar att Watch Dogs 2 är ett av årets mest underhållande spelupplevelser.

Ödmjukt och mindre pretentioner

Ödmjukhet är det första som slår mig med Watch Dogs 2. Ubisoft har äntligen lyssnat till idén om att mindre är mer. De helt värdelösa brottsuppdragen slängs ut – där man jagade efter en slumpmässig medborgare, det fåniga allvaret avrättas tyst på en gårdsplan. Mallen att låsa upp delar av kartan med Ubisofts klassiska ’’klättra upp på hög höjd’’ är också oskadliggjord. Istället är det lek och underhållning som blir fokus.

Berättelsen är en underhållande skröna där man övertydligt pekar på övervakningssamhället och det allt mer reducerade privatlivet. Det funkar som bäst när samhällskommentarerna får spela andra fiol. I det värsta av stunder blir det skrattretande likt regissörens Oliver Stones paranoia som kan ses i filmen om mordet på president Kennedy.

MTV karaktärer

Hjälten Marcus Holloway och hans entourage av excentriska hackers har ofta tendensen att bli enerverande och fåniga i sitt barnsliga MTV-beteende, men med en stor dos ironi och syrlig humor blir det uthärdligt i det ganska långa enspelarläget.

Delen där spelaren ställer till hyss i världen med hjälp av sin smarta telefon är till en början bökigt- spelet hänvisar till ikoner och förkortningar, jag kan samtidigt ställa mig frågande till varför Ubisoft valt en så krånglig metod för att fjärrstyra bilar.

Drönaren är din bästa vän

Men ett par timmar in är allt invant och hyfsat bekvämt. Watch Dogs 2 öppnar upp sin uppdragsstruktur och tittar på Deus Ex och Dishonored i att flera uppgifter går att lösa ur flera vinklar. Personligen har jag knappt rört mig ur min svarta Lamborghini kopia då spelets två drönare fått göra allt jobb.

Det är svårt att inte bli underhållen då man löser scenarion – som i de flesta fall skulle sluta i massaker, med att tyst styra sin drönare genom en hel kontorslokal fylld med vakter och övervakningsutrustning.

Problem uppstår dock då Ubisoft inte helt vågar anamma en öppen struktur. Flera gånger uppstår komplikationer då spelet förväntar sig att man fysiskt skall befinna sig på specifika områden. Frustrationen över snyggt ha manövrerat sin drönare genom en hinderbana av fiender, för att sedan få en kalldusch att allt måste göras om igen, är lika kul som en kraftig huvudvärk på en Heavy Metal konsert. Det skall också tilläggas att vissa uppdrag flera gånger är bedrövligt otydliga. Ett bra exempel på detta är ett pussel som till synes verkade omöjligt och där lösningen helt enkelt låg i en vinkel som inte kunde ses, i dessa situationer är Watch Dogs 2 uselt och ogenomtänkt.

Stealth biten är också trubbig och delvis provocerande. Att styra in drönare i lejonkulan är inprincip det enda sättet att verkligen kunna utföra allt som en tyst ninja.

Så fort jag stampar in med Marcus spårar allt ur, vakter ser mig på kilometers avstånd och förstärkningar kallas in blixtsnabbt. Enbart en väldigt klumpig närstridsattack finns till förfogande som ofta slutar i att halva vakstyrkan ser dig då den tar en evighet att utföra. Det enda distans vapnet som kan nyttjas för pacifisten är en helt bedrövligt usel elpistol.

Arkadfysik

Att köra runt i San Francisco är mestadels dugligt, det finns ingen realistisk bilfysik att tala om, istället väljer Ubisoft att helt anamma ett arkadsystem med bilar som saknar vikt och tyngd. Det är inte optimalt men i jämförelse med den katastrofala bilkörningen från del ett så är detta himmelriket.

De ’’Souls’’-inspirerade invasionerna då andra spelare tar sig in och försöker stjäla data återvänder. För det mesta leder det till hyfsade jaktsekvenser då man desperat söker efter sitt mål. Irritationen uppstår då jag blivit nedskjuten minst en gång för mycket då jag enbart försökt utforska spelvärlden. Värst tillfället har varit den gången jag blivit avrättad på håll när jag varit sekunder ifrån att lösa ett av spelets många underhållande mini-pussel. Dessa går lyckligtvis att stänga justera i inställningarna.

Mer intressant är då spelare blir inbjudna att delta i polisjakter när andra spelare orsakat överdrivna mängder illegala aktiviteter. Att se uppåt tre spelare hämningslöst söka upp sin måltavla är oerhört tillfredställande.

Ubisofts bästa på åratal

Watch Dogs 2 erbjuder för första gången på länge en roande och underhållande stund med ett Ubisoft spel. Mycket utfyllnad har tagits bort och fokus får ligga på den lekstuga en öppen spelstruktur erbjuder.

Det saknar finessen och skärpan för att ens kunna nämnas i samma meningen som Rockstars åtskilliga grandiosa mästerverk. Men de skorna försöker inte Ubisoft heller fylla. Watch Dogs 2 är opretentiöst och ödmjukt samt underhållande.

En av årets trevligaste överraskningar.

Betyg 8/10

Bäst: Underhållningsfaktorn, den perfekta storleken på spelvärlden och Ubisofts vilja att lyssna till kritiken.

Sämst: Otydliga uppdragsmål och oviljan att helt våga öppna upp strukturen likt Dishonored eller Deus Ex.

Fråga: Kommer Ubisoft ha lärt sig läxan till del tre och behålla fokus ?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Ubisoft