Etikettarkiv: Batman & Robin

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix. 

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

Publicerad den av

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin. 

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice. 

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Spider-Man PS4 Recension

Publicerad den av

marvels-spider-man-screen-14-ps4-us-30mar18

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony/Insomniac Studios 2018

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro). Bilderna i texten är tagna utav Sony.  

 Summering: Ett euforiskt lyckligt spel som visar upp spelvärldens bästa sida då det kommer till berättande. Med ytterligare polering och finputs så hade det varit slående som Rocksteadys Batman Arkham-serie

Man skall aldrig ta ut segern i förskott… Än så länge är det lite för tidigt att säga att licensspel gått in i en ny  – och, bättre era. Riktningen för spel som baseras på böcker, filmer eller serietidningar, har de senaste tio åren börjat slå sönder det gamla grymma stigmat som innebar att allt som associerades med ett varumärke – utanför spelindustrin, var uselt. 

Jag minns fortfarande hur jag som mycket ung och oerfaren spelares köpte mängder med licensspel, alltifrån Harry Potter till Terminator 3: Rise Of The Machines inhandlades och avhandlades snabbt. Idag är spel så exponerade att det skall mycket till för att man inte skall vara medveten om vilken sorts produkt man inhandlar. Att vi kan titta på gameplay från spelen, få recensioner innan spelet släpps etc, är idag en självklarhet. För 15 år sedan fanns inte dessa möjligheter, internet uppkopplingar var siraps sega och YouTube var inte ens på konceptstadiet. Spelts omslag var allt som – kanske, kunde indikera vad för sorts spel vi hade att förvänta oss. 

Spel inom genren superhjältar har inte följt samma explosiva trend som i filmvärlden. Då Joel Schumacher utförde öppen avrättning på genren i och med Batman & Robin, så släpptes även ett spel till Playstation 1 med samma namn. Upplevelsen var så gräslig att jag får viss ångest då jag ser tillbaka på bilder och videoklipp från spelet. Den brottsbekämpande detektiven gick på en ännu största mina i och med Batman Dark Tomorrow, ett spel som borde dela plats med Superman 64 som ett övertramp av värsta sort. 

Marvel har inte heller haft några speciellt konsekventa framgångar inom den digitala underhållningen. Iron Man som kom ut 2008, anses vara ett av tidernas sämsta spel, en horribel spelupplevelse där den japanska utvecklaren Sega stod som avsändare. Och där biofilmerna förändrade landskapet för filmindustrin, så blev spelen som baserade Marvels filmer en slags ’’DIY  begravning’’.   

Denna katastrofala och tragiska trend bröts när Rocksteady Studios släppte Batman Arkham Asylum. På förhand var spelet nedräknat till nio och en halv, det fanns inte många som kunde ana   att ett licensspel skulle kunna vara något annat än bedrövligt. Nästan tio år senare så har Arkham-serien förändrat hela genren, det otroligt intuitiva spelsystemet är enkelt men djupt. Presentationen var fullkomligt lysande, man tog fantastiska komponenter från Batman The Animated Series och drog med sig flera av röstskådespelarna – Kevin Conroy och Mark Hamill. Slutresultatet var helt enkelt genialiskt. Rocksteadys spelmekanik har nu adapterats av de flesta moderna actionspel, utan Arkham Asylum hade vi inte haft Shadow Of Mordor och dess uppföljare. 

Men Marvel vägrade att ge ett gensvar. Förutom det nedlagda Marvel Heroes Omega, har vi sett förvånansvärt lite spel från detta kolossalt framgångsrika varumärke. För ett par år sedan så togs bladet bort från Marvels mun, efter alla misslyckanden i kategorin TV-spel, så skulle det nu bli stora ändringar. Man rekryterade ett antal av Square Enixs bästa utvecklare för att påbörja arbetet med Marvel relaterade spel, än så länge har vi inte sett eller hört någonting angående det projektet, men Sony och spelstudion Insomniac har fått äran att ta det första steget  för vad som skall komma att bli ett – eventuellt, Marvel Gaming Universe. 

marvels-spider-man-screen-11-ps4-us-30mar18

Power…

Spider-Man har en minst lika tumultartad spelhistoria som Batman och Stålmannen, det första 3D spelet som släpptes till Playstation 1 år 2000, blev mycket framgångsrikt, Activision stod som utgivare. Trots de tekniska begränsningarna så hade Neversoft lyckats få med alla karaktärens distinkta förmågor, det fanns en begränsad men funktionell swingfunktion, att klättra på väggar och sno in fiender i nät var också fullt möjligt. Till och med legenden Stan Lee var berättarröst. Spider-Man 2 som baserades på Sam Raimis film från 2004, blev nästa riktigt stora succé, med ett helt öppet New York och ett – för sin tid, avancerat system för att röra sig över Manhattan, så blev Spider-Man 2 en gigantisk succé. 

Efter det så har det stått stilla – eller rättare sagt, gått baklänges. Allt som följde därefter var ihåliga kloner som varken förbättrade eller utvecklade konceptet från Spider-Man 2. The Amazing Spider-Man 2 var det sista spelet som Activison gav ut, därefter förlorade förläggaren sin licens för samtliga Marvel titlar. 

Insomniac var sedda som en kvalitetsstudio under Playstation 2-eran, Ratchet And Clank blev så populära att det idag kräves ett Excel blad för att kunna få någon översyn kring antalet uppföljare och spin-offs. Men då skiftet till PS3/Xbox 360 generationen inträffade så lyckades studion inte befästa samma position inom industrin. Resistance-trilogin kändes identitetslöst och oinspirerat och Ratchet-spelen hade sedan länge tappat i popularitet. 

marvels-spider-man-screen-03-ps4-us-29mar18

…Responsibility 

Men nu äntligen så verkar det som att Insomniac återfunnit inspirationen; så fort Peter Parker kastar sig ut genom sitt lägenhetsfönster för att möta morgonen i Manhattan, fullkomligt exploderar utvecklarens passion och ambition. Marvel: Spider-Man är fantastiskt underhållande, makalöst snyggt presenterat och lättillgängligt. Insomniac har inte varit såhär inspirerade och entusiatiska på ett årtionde.

På förhand trodde jag och många andra att Spider-Man skulle bli en bra men uppenbar Arkham-kopia. Och mycket har hämtats från Rocksteadys glåmiga och dystra värld, så fort spelaren stöter på en grupp med fiender, är systemet – som innebär att blockera och undvika attacker, snarlikt Arkhams spelsystem. Men Insomniac har insett att Spider-Man inte är Batman, Bruce Wayne är en människa – Spider-Man en halvgud som kan lyfta bilar och röra sig lika snabbt som blixten. I praktiken innebär detta att man kan höja speltempot, Arkham är tungt och systematiskt, detta är smidigt och frenetiskt. 

marvels-spider-man-screen-04-ps4-us-30mar18

’’Streak of light’’ 

Där Batman tar sig an sina fiender en och en så är hotbilden för Spider-Man helt annorlunda, motståndarna är beväpnade med skjutvapen och andra tillhuggen som tvingar spelaren att agera snabbt. Manövern där man undviker kulor och närstridsattacker måste bemästras och det snabbt, enorma grupper av varierande fiendetyper fullständigt väller fram. Till en början känns det övermäktigt, kontrollen tar en viss tid att vänja sig med, framförallt för vana Arkham-spelare som är vana med en annan kontrolluppsättning. Men när det slutligen klickar så är det en upplevelse som – tack vare sitt tempo, faktiskt lyckas bryta sig loss från Arkhams skugga, att lyckas slå ned ett tiotal fiender blir som en barnslig lek där Spider-Man bollar med objekt som brevlådor och inkommande projektiler. 

Animationsarbetet bidrar också till denna lekfulla och euforiska känsla, Spider-Man rör sig som en  dansös i världsklass, spelplanen är också helt öppen, om man vill hålla sig på avstånd så erbjuds det en uppsjö av specialdesignade prylar som nätgranater eller drönare. Man kan helt diktera hur man vill lösa konfrontationerna. 

Det finns ett par ytterligare spelmoment som utgör den spelmässiga grunden. Det så kallade Predator-läget från Arkham återfinns även här, mellan varven placeras vi i scenarion där spelaren måste hålla sig på avstånd och successivt slå ut fiender utan att bli upptäckt. Dessa avsnitt är acceptabla men känns något begränsade då det saknas flexibilitet och möjligheter. 

Slutligen så har vi ’’transporten’’ eller förflyttningen, detta sker såklart genom att man elegant kastar sig mellan Manhattans skyskrapor, detta är den absoluta toppen av gameplay-sektionen. Återigen är animationerna helt utomordentliga, akrobatiken fångas som aldrig förr och fartkänslan – då man på ett par minuter, tar sig från den södra finanskvarteren upp till norra Harlem är obeskrivligt. För första gången någonsin så har ett Spider-Man spel lyckats fånga sensationen av att nästan flyga fram över Manhattan på samma sätt som filmerna. 

marvels-spider-man-e3-2018-screen-04-ps4-us-11jun18

Action is the reward

Där själva spelsystemet är solitt så är det faktiskt berättelsen som är den största och mest häpnadsväckande delen. Filmsekvenserna är i absolut toppkvalité, med hjälp av motion capture och rutinerade spelaktörer som Laura Bailey, så skapas oförglömliga scener som förmedlar stor kärlek till grundmaterialet. Estetiskt påminner det lite mer om The Amazing Spider-Man’s kyligt futuristiska scenografi, hjärtat och värmen är däremot hämtat från Tom Hollands MCU version. 

Denna version av Peter Parker är något äldre och mognare än den överlyckliga spjuver som Holland gett oss. Insomniac har fått mer eller mindre fira narrativa tyglar, detta innebär att de kan vrida och vända på allting. För den som följt Spider-Man i serietidningarna, filmerna och de animerade tv-serierna, kommer att känna igen sig. Relationen mellan Parker och Mary Jane Watson är en kombination av Ultimate Spider-Man (tv-serien) och The Spectacular Spider-Man, här är Watson inte en supermodell utan journalist. 

marvels-spider-man-screen-13-ps4-us-30mar18

’’Smells like a new car’’

Ett par sekvenser låter oss få se spelvärlden från ett annat perspektiv än Spider-Mans  – att säga mer än så är att avslöja allt för mycket. Dessa sekvenser påminner om klassiska peka – och klicka spel. Här tillåts Insomniac verkligen varva ned tempot och fokusera på detaljer som inte alls skulle passa i högoktanig action. 

Klassiska karaktärer omformas och ges helt nya funktioner i berättelsen. Vad dessa kreativa friheter kan innebära för eventuella uppföljare och andra spel i Marvel universumet känns väldigt  spännande.

Spelets final är gastkramande och etsar fast sig i minnet på samma sätt som Sam Raimis första Spider-Man film från 2002. Detta är en berättelse som kan utmana årets upplaga av God Of War då det kommer till emotionell styrka.   

marvels-spider-man-screen-02-ps4-us-29mar18.jpeg

Meningslösa småuppdrag 

När själva berättelsen driver spelet är det fullständigt genialiskt, men det finns en del invändningar. New York må vara både vackert och snyggt modellerat, men de sidouppgifter som delas ut till spelaren blir snabbt repetitiva, att stoppa sin första biljakt är spännande, men då samma rånare, i samma bilmodell dyker upp, så påminns man om hur Ubisoft idag utformar spel som Assassins’s Creed – fullmatade med ointressant utfyllnad. Insomniac försöker ge dessa repetitiva uppgifter lite mer substans genom dialog och exposition, men spelaren tvingas utföra allt för snarlika uppdrag och tillslut så är de ointressanta.  

Enbart ett sidouppdrag ramas in med de strålande mellansekvenserna och förhoppningsvis kan Insomniac skapa fler av dessa kvalitetsuppdrag i den eventuella uppföljaren. Sedan är det också ett och annat tekniskt fel, hela tre gånger har vi upplevt krascher vilket lett till att vi behövt starta om hela vårt PS4 system. Ett annat – allvarligt, tekniskt problem inträffar då en av filmsekvenserna inte innehåller något ljud, detta kunde bara åtgärdas genom en omstart.     

Även om det saknar samma minutiösa finputs som hos Rocksteadys spel, så är Spider-Man ett otroligt första steg för Marvel och att berättandet är så makalöst bra är nästan chockartat. Insomniac har tagit sitt ansvar och gett oss en helt utomordentlig produkt. 

Betyg 9/10     

Assassin’s Creed Recension

Publicerad den av

024

En outhärdligt tråkig och lång pina, får återigen TV-spelsfilmen att behöva ställa sig i skamvrån. 

Som skribent eller tyckare hävdar nog de flesta att de alltid går in med ett öppet sinne till de filmer,böcker eller spel som skall bedömas. Sanningen ser som alltid annorlunda ut. Det är nästintill omöjligt att inte vara skeptisk till filmatiseringen av Assassin’s Creed. Spel filmatiseringar ligger fortfarande kvar i en hemsk grop omgärdad av taggtråd bestående av paralyserande stigman och värdelös historik, där Uwe Boll förekommer som en gast kring varje hörn.

Det enda positiva med Assassin’s Creed är att den inte stänger dörren för en eventuell bra filmatisering – det vore som att avfärda samtliga serietidningsfilmer i och med Joel Schumachers Batman & Robin, men där tar allt det roliga slut.

Hemsk berättelse 

Vad publiken får serverad i två gräsliga timmar är en afton i kalkonens tecken. Att begåvade aktörer som Jeremy Irons, Marion Cotillard och Michael Fassbender alla lyckats pricka in den här  domedagen till film måste vara ett hemskt sammanträffande. Visserligen är det svårt att kritisera skådespelet då ett drägligt manus inte finns i sikte.

När Assassin’s Creed anlände 2007 var det med stor pompa och ståt. Den korta demon som  visades upp året innan, fick de flesta spelare att tappa hakan. Snygg grafik och ett otroligt spelsystem där alla väggar och arkitektur kunde bestigas.

Att spela den färdiga produkten kan höra till en av de värsta örfilarna jag någonsin upplevt. Alla löften om revolution och förändring kändes lika falska som en hel trucklast full av diverse silikonimplantat.

Sjukligt tråkig 

Den största boven i dramat blev dock den helt absurda berättelsen. Man kan tycka att en adaptation nästan tio år senare, borde kunna undvika barnsjukdomarna spelstudion Ubisoft Montreal fick se sig slagna av.

Men istället väljer regissören Justin Kurzel att anamma de absolut sämsta delarna av spelet. Den del av filmen som utspelar sig i nutid är en katastrof. I ett plågsamt trögt tempo får vi scen på scen där livlöst skådespel och bedrövlig regi regerar.

För att vara en film som bygger på ett spel som handlar om rörelse och hastighet är det rent skrattretande hur seg samtliga av filmens faser är. När vi slutligen får se action är det precis lika menlöst och innehållslöst som de rysligt långa och tråkiga dialogerna mellan Fassbender och Cotillard. Kurzel saknar förmåga att skapa separation mellan sekvenserna och allt blir snabbt en röra där allt repeteras och dras ut till helt outhärdliga evigheter.

Inte blir det roligare av att filmens foto är så mörkt, att det tillsammans med 3D glasögon ofta förvandlas till en frånstötande ful mörk gröt. Humorlöst är det också.

Konsten att behålla vettet 

Allting är som en resa i predikament, där varenda sekund gör det värre och värre. Allting slutar i att vara ett enda långt mandomsprov i tålamod och konsten att behålla vettet. Tio minuter in börjar jag känna klaustrofobin i att behöva spendera närmare två timmar i den här filmiska mardrömmen.

När eftertexterna slutligen kommer känns det som att Leonard Cohens ”twenty years Of boredom” är ett klart attraktivare alternativ . Assassin’s Creed är en fullkomlig härdsmälta som borde klassas som kvalitetsfilmens fiende nummer ett.

Betyg 1/10

Bäst: Inget

Sämst: Det mesta