Schindler’s List 25th Anniversary Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Cold War Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Illusionen att befinna sig på 50-talet kommer med oväntat mycket bagage. Cold War saknar intensiteten och målmedvetenheten från Ida och känns osammanhängande och diffus. 

Efter kritikerfavoriten Ida så gör nu den polska regissören Paweł Pawlikowski comeback med Cold War, återigen handlar det om den svartvit och avskalad film. Man talar rätt ofta om filmer som ”påminner” tittaren om en svunnen tid, Sista Natten Med Gänget känns som en enda lång hyllning till det tidiga 60-talet, framförallt så är det en träffsäker kommentar kring den annalkande förlorade amerikanska ungdomen, den som snart skulle behöva fara till Vietnam för att slåss för ett ideal som ingen längre trodde på. 

Det är dock stor skillnad mellan nostalgi och en faktiskt representation av en del av vår historia. Hur tidstypiska kläder och kulisser man än kan skapa, så behövs det så mycket mer än ytterligheter för att verkligen övertyga sin publik om att filmen utspelas flera årtionden sedan. 

Österliga mästare 

Pawlikowski listar Andrei Tarkovskys The Mirror som en av sina favoritfilmer. Men i både Ida och Cold War ser jag snarare paralleller med den ryske mästarens episka Andrei Rublev. Den svartvita paletten och de oerhört vackra kompositionerna är rena hyllningar till den legendariska regissören. Pawlikowski hyllar inte bara bildspråket från Tarkovskys film, tempot och den enigmatiska mystiken är också på sin plats. 

Cold War anammar hela serven då det kommer till att bygga upp illusionen om att detta utspelar sig under tidigt 50-tal. Ingmar Bergmans filmer från samma årtionde är också en stor inspirationskälla, Bergmans mest kända verk från denna period var oftast kring 90 minuter långa, de bekymrade sig inte med att artigt presentera sina visioner, allting förblev som en mörk låda där man själv fick försöka beräkna och lista ut vad allt betydde. 

Tidsmaskin 

50-talet var fortfarande tidsperiod med dåtida principer, känslor var något som man fick hantera i ett isolerat utrymme, långt bort från nyfikna ögon. Och Cold War känns så autentisk att den skulle kunna placeras in i en filmfestival med temat 50-tal och misstas för ett stycke filmhistoria från nästan ett halvt århundrade sedan. Varenda scen ser fantastisk visuellt, ett par mycket avancerade sekvenser drar tankarna åt Citizen Kane och Orson Wells säregna sätt att filma folkmassor.

Och disciplinen att bibehålla denna illusion genom 90 minuter är imponerande. Förvisso så var Ida också återhållsam och reserverad, men denna gång har Pawlikowski höjt ribban ytterligare. 

Detta må vara en bedrift – tekniskt, men samtidigt så för en tidsmaskin som detta med sig allt det man inte reflekterar kring då man drömmer om ett liv i historien. Romantiken att föreställa sig vara en dekadent middagsgäst i någon av F. Scott Fitzgeralds champagne orgier under 20-talet, låter fantastiskt… Till en början… Med sedan kommer allt det där vi filtrerat bort eller försökt att glömma, syfilis, tuberkulos, bilar där ratten spetsade sin förare vid en krock, för att inte tala om de vedervärdiga ideal som gällde gentemot kvinnor eller människor med annan hudfärg än vit. 

Baggage 

Visserligen behöver vi inte drabbas av några av de där hemskheterna då vi ser Cold War, men flera av de moderna filmiska innovationerna har skett av en anledning. Eftersom Pawlikowski är så fast besluten att ge oss en så autentisk upplevelse som möjligt, så får vi också uppleva grovhuggen redigering, medeltida tempo och ganska fumlig hantering av filmens mest centrala hållpunkt – romansen. 

Enligt Pawlikowski själv så baseras mycket av filmen på hans föräldrars mycket trassliga relation, ett giftemål som var lika osäkert som en eka ute på världshavet. Detta skildrar han genom att låta filmen kasta sig mellan årtal och olika länder. Cold War är avsevärt mer ambitiös film än den lilla road trippen som Ida innebar, att Pawlikowski vidgar sina horisonter är enbart positivt, men det saknas en tydlig röd tråd och ett behövligt engagemang. 

Grovhuggen 

Karaktärerna förloras i sorlet från sjungande körer och snofsiga lägenhetsfester. Eftersom de båda huvudpersonerna båda är vårdslösa och måttligt ödmjuka, så är det för min egen räkning svårt att engagera sig för någon av dem. Cold War är också rastlös och otålig. Pawlikowski forcerar hela berättelsen, i en så kylig upplevelse som detta så måste det finnas utrymme till att studera detaljerna och nyanserna hos karaktärerna.

Kasten är så pass tvära att jag lämnas förvirrad och ganska känslokall inför hur berättelsen skall sluta. Det känns som att hela filmen bara är en ofärdig synopsis, en hiss-pitch som skulle behöva substans och eftertanke.  

Att Paweł Pawlikowski har ambitioner med Cold War råder det inget tvivel om, tyvärr så är det inte tillräckligt för att väga upp en ganska intetsägande och ganska grovhuggen historia. 

Betyg 5/10