Schindler’s List 25th Anniversary Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu. 

Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List

Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne. 

Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord. 

Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. 

Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig. 

Otäckt relevant 

Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte  i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös. 

Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken. 

Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande. 

Ultimate Edition 

Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört. 

Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells. 

Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.  

Kör över nutida konkurrens 

Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.  

Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken. 

Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska. 

Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar. 

25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ? 

Betyg 10/10      

Bumblebee Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10 

Ready Player One Recension 

0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

Tomb Raider Recension

0051

Images copyright and courtesy of SF Studios 2018

Summering: Det gick inte den här gången heller… En ganska lovande start blir förutsägbart och mediokert trist, man har också helt och hållet missförstått vad man skall och inte skall adaptera till film från ett TV-spel. 

Relationen mellan spel och film har sedan – den legendariskt usla spelversionen av E.T, varit iskall. Spel som baserar sig på film var under en lång period associerad mer korta utvecklingsperioder vilket ledde till anskrämliga produkter. På andra sidan myntet ser det inte mycket bättre ut, Duncan Jones misslyckades kapitalt med Warcraft och Assassins’s Creed var så dålig att den egentligen förtjänade negativt betyg.

När utvecklaren Crystal Dynamics valde att starta om spelserien för fem år sedan så innebar det en hel del paradoxer. Tomb Raider lade grunden för äventyrsgenren inom spel, man blandade plattformshoppande med pistolaction. Det var – för sin tid, en lyckad kombination som ledde till flertalet uppföljare och en av spelvärldens riktigt välkända ikoner i form av Lara Croft. Sedan gick serien ned sig genom ett par usla uppföljare varav spiken i kistan blev Angel Of Darkness från 2003, ett ospelbart skräpspel som faktiskt ledde till att den ursprungliga utvecklaren Core Design blev ifråntagen serien.

017

Raiders Of The Lost Art 

Då serien väl hade förts över till Crystal Dynamics så var Lara Croft associerad med åldrad design – både spel och – designmässigt. Det som skulle bli en nystart florerade inte och tillslut kunde man enbart börja om från början. Vid den här tiden hade Naughty Dog gjort två spel i sin Uncharted-serie, varav uppföljaren Among Thieves ännu hyllas som ett av de bästa spelen någonsin. Inspirationen från Tomb Raider var tydlig, i flera sektioner fick spelaren hoppa och kasta sig mellan plattformar och resten bestod till det mesta av intensiv action med skjutvapen. Uncharted blev nu normen för hur ett modernt äventyrsspel skulle se ut och Crystal Dynamics kikade en hel del på upplägget och det regisserade händelseförloppen.

Det blev således en rundgång då Tomb Raider år 2013 tog inspiration från ett spel som i sin tur inte hade funnits utan Lara Croft. Resultatet var dock mycket bra, fantastisk grafik, bra spelkontroll och smart designade pussel. Uppföljaren var ännu bättre, det fanns en hel del berättarmässiga problem i del ett och Crystal Dynamics gjorde sitt bästa för att reda ut dem.

Mitt eget förhållande till serien har varit struligt, efter att ha fastnat i grottan i Tomb Raider II och blivit ihjäl biten av – ja, en tiger…. Det var inte förrän omstarten kom som jag kunde uppskatta serien och idag vågar jag till och med säga att jag uppskattar Rise Of The Tomb Raider mer än något spel i Uncharted-serien.

0132

Template For Doom 

Angelina Jolie hade redan skämt ut sig själv och hela filmindustrin i två komplett värdelösa filmer om Croft. Självfallet var det bara en tidsfråga innan filmbranschen också skulle försöka sig på att återuppliva serien.

Nu har vår egen Alicia Vikander tagit på sig titelrollen och resultatet är för det mesta genomuselt…

Det bör sägas att det är ett snäpp bättre än Assassin’s Creed. När Tomb Raider håller sig kvar i London och tar vissa kreativa friheter så är det en fullt godkänd äventyrsfilm, det ser relativt bra ut visuellt och vi får en ganska hyfsad jaktsekvens som faktiskt lyckas kännas lite originell. Sedan kommer vi till den sektion som skall överföra nyversionen av Lara Croft från 2013 års spel till film, och då går skeppet på grund, bokstavligt talat…

Där introduktionen är en lite stel, klantig och smårolig så är filmens kärna dåligt presenterad, platt och otroligt förutsägbar. Alicia må ha tränat som en elitsoldat för sina muskler, jag kunde dock ha önskat att lite av det arbetet hade lagts på att rätta till hennes skakiga engelska. Som alltid så pendlar Vikander mellan någon sorts svengelska och ibland en riktigt ansträngd brittisk-engelska. Detta språkliga hinder gör att alla repliker som skall tillföra humor faller platt. Framförandet är för spänt och ibland känns det som att Vikander kämpar mer med att leverera sina repliker än att genomföra sin stunts.

0012

Clueless Gamer

Om vi bortser från saker som dålig logik och platta karaktärer, så är Tomb Raider inte ens särskilt spännande. De flesta scenerna då Croft skall vara på språng döljs av ett disigt mörker som är tänkt att maskera de riktigt platta specialeffekterna. Flera scener går knappt att urskilja. När väl Alicia skall bli en kvinnlig Sylvester Stallone och smyga runt med pilbåge så kan jag inte undvika att flina – fast av helt fel anledningar, det ser ut som en statist på medeltidsveckan i Visby.

Hela sektionen på den japanska ön är som ett enda stort frågetecken, den lilla mängd intresse som finns i form av överlevnadsprospekten för huvudpersonen, töms på all substans genom det tondöva manuset som trampar i klaveret så fort det finns en möjlighet till det. Spelet Tomb Raider (2013) vinner mycket till följd av sin ganska generösa speltid, strapatserna och alla åkommor känns i hela kroppen och då slutet nås har Croft gått igenom ett elddop. Här har man komprimerat allt till lite stönande och flåsande, det är alltid svårt att adaptera material som har ett tidsutrymme utöver ett par timmar, men om regissören Roar Uthaug hade kunnat tänka sig att ta bort den helt menlösa finalen och istället låta Crofts person få samma utrymme som i de inledande tjugo minutrarna så hade prövningarna framstått mer vitala.

Det absolut största problemet blir då man väljer att adaptera helt fel saker från spelet. I flera årtionden har spel låtit interaktiva pussel bestå utav manipulation av former och roterande cirklar, något som funkar då vi som spelare har direkt kontroll över situationen. När detta väl översätts till film utan några som helst justeringar blir det närmast skrattretande och den redan tunna logiken slås i bitar.

Tomb Raider har också en oförmåga att sätta punkt och slutet pågår i evigheter. I allt detta är det dock viktigt att säga att det kunde varit värre, det har vi bevis på, samtidigt kan man inte på något sätt ursäkta en såhär dålig film.

Betyg 2/10 

Steven Spielberg Filmografi 

wpid-wp-1421699168378

Detta är hittills den längsta filmografin vi gjort här på Tiger Film. Steven Spielberg definierar det moderna Hollywood tillsammans med sin vän George Lucas. Spielbergs filmer har omsatt otroliga 8 miljarder dollar. Han är en av de få regissörer som kan ansluta sig till klubben av dollar miljardärer. Spielberg regisserar alltid med stora drag, innehållsrika karaktärer och suveränt hantverk. Man kan också kritisera Spielberg för att ha skapat flera av dagens moderna filmklyschor, där den överdrivna sentimentalitet står som den största boven.

Hans CV innehåller en osannolik blandning av skräp och euforiska praktverk.

Vi kommer här gå igenom Spielbergs samtliga verk från TV-filmen Duellen till Lincoln, recensionen av hans senaste film Bridge Of Spies kommer publiceras imorgon.

OBS ! SPOILERS för alla Spielbergs filmer till och med år 2012. 

Lincoln (2012)

Spielberg verkade återigen satsa på att få sitt traditionella Oscars-paket. På förhand kändes det trött och gjort efter en grå mall. Filmen skulle visa sig vara en helt otrolig resa som seglade förbi alla tänkbara falluckor. Spielberg lyckas att hålla filmen levande och fängslande genom sin geniala ensemble med skådespelarmonstret Daniel Day Lewis i spetsen, Sally Field och Tommy Lee Jones. Rättegångsdramat Spielberg ville skapa i Amistad fullföljs i slutligen här. Manuset är underhållande slagkraftigt och tillgängligt utan att kännas förenklat.  Valet att fokusera filmen kring det trettonde tilläget (förbudet av slaveri) är också ett genidrag, filmen begåvas med ett fokus och snabbt tempo som passar berättelsen perfekt. En av Spielbergs absolut bästa filmer.

Betyg 8/10    

War Horse (2011)

Omåttligt risig film som spelar in i alla klyschor och svagheter Spielberg gjort sig känd för. Fånigt melodramatiskt,ointressanta skådespelare och en enerverande längd på 150 minuter. Scenen när hästen rusar genom slagfältet och blir fångad av taggtråden, är dock så magnifikt storslagen som bara klassik Hollywood-dramatik kan vara. I övrigt finns det inte mycket att se på.

Betyg 4/10 

Tintin And The Secret of The Unicorn (2011)

Nej, 2011 var inte Spielbergs år. Potentialen fanns för att skapa något stort, något klassikt. Men potentialen spolas snabbt ned i avloppet. Filmen är en överdriven och spänningslös 135 miljoner dollars maskin som är tommare än Haddocks spritflaskor.

Hergés roande och spännande serie förvandlades till en röra av otäcka animationer (Kapten Haddock ser ut som någon monstruös skrotnisse och är ruskigare än skräckfiguren Brundle Fly från David Cronenbergs film från 1986).

Vännen Robert Zemeckis måste ha erbjudit den gode Spielberg minst en drink för mycket för att få honom att ge sig på den totalt värdelösa iden att spela in hela projektet med performance capture. Tekniken sticker i ögonen och känns konstigt ofärdig, istället för att vara James Camerons Avatar blir det Polarexpressen, med obehaglig estetik och figurer som verkar hämtats ur valfri skräckfilm.

Spektaklet uteblir konstant.

Att vi sedan serveras ett Cliffhanger-slut lämnar inte en själ på gott humör.

Vi väntar fortfarande efter fyra år på uppföljaren – från andre regissör Peter Jackson, det är förmodligen tecknet i skyn att Tintin är begraven långt under jord den närmsta tiden.

Betyg 4/10   

Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull (2008)

Suck och pust…. Världen väntade spänt på det som skulle vara världens mest kända arkeologs återkomst. Men ondo kunde redan skönjas i de mycket tveksamma trailers vi fick. Det vilade något udda och konstigt under alla de där förväntningarna. Bara Shia LaBoeufs medverkan var en  indikation åt vilket håll det här domedagståget skulle rulla.

Man kan säkerligen analysera i åratal om vad som gick snett. George Lucas manus ? Att imitera samma fruktansvärda visuella stil som i Lucas Star Wars Prequels ? Frågorna är många men slutsatsen är enkel…. Det är uselt.

Humorn och spontaniteten som varit huvudsaklig del i seriens DNA, har blivit bortrövad av något vidunder som serverar döden i ett glas med Tarzan lianer och en makalöst torr Cate Blanchett – seriens absoluta lågvatten när det kommer till skurk. Manuset och berättelsen haltar,hostar så till den milda grad att man borde erbjuda filmen syrgas. Det kanske,kanske skulle kunnat giva den här sjuke patienten någon minimal energi.

Att det viskas om en total omstart när eller om (?) vi får en nästa del känns oundvikligt.

Betyg 2/10

Munich (2005)

Spielberg i sin mörkaste utstyrsel. En både snygg och effektiv thriller där Spielberg lyckas hålla sig relativt neutral i Israel – Palestina konflikten. Chockerande våld slås ihop med stark nihilism och hopplöshet. Spielberg är sylvass i sin regi och bjuder på publiken på sekvenser som är oförglömliga – som telefonsprängningen, räden mot komplexet och de ruskiga tillbakablickarna på olympiadmassakern. Förutom ett svagt slut och en ganska färglös Eric Bana i huvudrollen, är detta  Spielbergs starkaste stund under 2000-talet.

Betyg 8/10

War Of The Worlds (2005)

Medelmåttig historia som flera gånger blänker till i sin potential, men som sedan slocknar och gömmer sig i en garderob. Tekniskt imponerande för sin tid, med spektakulära effekter. Problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt eller skrämmande. Det flammande tåget, blodbankerna och den massiv förstörelsen bär på potential men det blomstrar aldrig ut.

Tim Robbins är en ren plåga som den paranoida Ray, slutet är snopet och otillfredsställande. En regibagatell för Spielberg som går på autopilot på precis alla punkter, personregin är duglig men lyfter aldrig Tom Cruise i huvudrollen. Produktionsvärdena är höga men är idag föråldrade och plastliknande med sin blinda tillit på digitalt spektakel.

Betyg 5/10 

The Terminal (2004) 

Tom Hanks spelar över så att det stänker i sin roll som förlorad resenär utan formell nationalitet. Som alltid är den tekniska biten solid – med den helt artificiella flygplats Spielberg lät bygga. Detta hjälper dock inte då manuset är rent löjeväckande med Stanley Tuccis djävulska flygplatsföreståndare och den patetiska romansen mellan Hanks och den så alltid mediokra Catherine Zeta-Jones. Spielberg verkar inte ta filmen på någon som helst allvar och dramat känns som om de beställts på postorder. Det blir varken underhållande eller ens melankoliskt roande. Lika unik och spännande som att blanda en kopp pulverkaffe.

Betyg 4/10  

Catch Me If You Can (2002)

En otroligt underhållande och varm resa, som mot alla odds lyckas skapa empati för filmens bedragare och skurk Frank Abagnale JR. som spelas av en lysande Dicaprio. Hanks stela och opersonliga skådespel ämnar sig perfekt till den hårda och tillknäppta FBI-agenten Carl Hanratty.

Manuset är skarpt, smidigt och slankt, Spielberg navigerar sig säkert och snabbt genom filmens 140 minuter. Spielberg hittar glädjen i sin berättelse och lyckas således kontrollera sin ofta spretiga melodramatik. Det paketeras snyggt med ett John Williams soundtrack samt en fantastisk 60-tals estetik som Mad Men skaparen Matthew Wiener tagit stor lärdom av. Det borde inte vara möjligt att ha såhär roligt i en film om så vidrigt kriminella skojare som Abagnale, men Spielberg trivs i den här miljön och känns inspirerad och glad i sin presentation. Detta är något av en undangömd guldklimp i Spielbergs långa och ojämna karriär.

Betyg 8/10 

Minority Report (2002)

Polariserande filmatisering av Philip K Dicks roman. Jag ställer mig i det griniga lägret. Storyn går i cirklar och får inte fotfäste, filmens olika fintar och luringar är krystat plågsamma och faller platt.

Spielberg lutar sig istället tillbaka på evighetslånga jakter och ointressant filosoferande.  Filmen tappar helt och hållet sin nerv och udd mot slutet. Publiken lämnas förvirrad,irriterad och mycket uttråkad.

Betyg 4/10    

Artificial Intelligence: AI (2001)

Nej,nej och åter nej. Spielberg är helt vilse och känns underställd sin idol och kollega Stanley Kubrick – som egentligen skulle ha regisserat men förlorade projektet i ett utvecklingshelvete. Filmen öppnar fantastiskt med styrelsemötet där den så alltid intressanta frågan om liv och icke liv ställs. Estetiken är fantastisk och flera specialeffekter har åldrats förvånansvärt väl.

Men detta håller bara i sig i filmens absoluta början. Spielberg verkar vilja tjäna Kubrick till en fanatisk grad. Varenda detalj den brittiska legenden anlagt på sitt ritbord följs så slaviskt och maskinellt att filmen känns lika död som de skrotade cirkusrobotarna .

När Haley Joel Osment drar ut på äventyr i filmens mitt rasar precis allt samman. Plötsligt dyker en som alltid värdelös Jude Law upp i rollen som excentrisk robotgalning. Filmen verkar vilja sitta på ett tiotal olika stolar. Är det en simpel äventyrsfilm ? Är det en film som önskar stor filosofisk reflektion ? Jag kan enbart svara med att det är rent skräp.

Det ökända slutet med utomjordingar som hämtats ur det sämsta av Arkiv X avsnitt – får mig att börja spekulera om detta inte är en opiumdröm av värsta sort. En outhärdlig smörja.

Betyg 1/10

Rädda Menige Ryan (1998)

Stark,våldsam och simpel. Spielberg regisserar stort och patriotiskt kring den lilla samling soldater som ger sig ut på ett räddningsuppdrag. Att introduktionen med invasionen av Normandie har en självklar plats i filmhistorien vet vi alla. Våldet,brutaliteten,intensiteten är häpnadsväckande effektiv, det är en gastkramande scen som etsar sig fast hos precis alla. Det är så makalöst grandiost att man enbart kan låta rysningarna flöda genom hela kroppen. Enbart denna legendariska öppning gör filmen sevärd.

Spielberg berättar med stor patriotism och stolthet om soldaterna som leds av Tom Hanks. Att han brinner för andra världskriget och dess fasansfulla anekdoter och berättelser har varit tydligt sedan Schindlers List. Personligen så är de stora gesterna något för klumpiga för min egen del och den där verkliga briljansen från öppningen återkommer aldrig. Filmen antar en ton av pojkaktig äventyrsfilm i och med jakten på Matt Damons Ryan, det blir lite för enkelt och simpelt för att helt vinna över mig.

Men filmen står sig fortfarande som den mall alla krigsfilmer vill följa i.

Betyg 7/10  

Amistad (1997)

Filmen lägger en grund för vad som skulle komma nästan tio år senare med Lincoln, ett rättegångsdrama placerat under USAs yngsta år som nation. Dock förblir Amistad bara en ofärdig ritning, historien är mördande trist och längden på 150 minuter är en viljekamp att klara sig igenom.

Trots en duktig ensemble med Anthony Hopkins och Morgan Freeman blir ingen av karaktärerna intressanta eller särskilt levande. Det känns ofta som att Spielberg bara läser högt ur en torr historiebok och glömmer bort att berätta med något som helst liv. Det är ofta så urbota trögt och tråkigt att jag skulle föredra en tur på mardröms båten som fått namnge filmen, med sjösjuka och myteri inkluderat.

Betyg 4/10

The Lost World (1997)

Spielberg har många gånger uttryckt sitt missnöje med flera av sina projekt. Alla som ser The Lost World borde förstå varför. Den enligt mig redan urvattnade Jurassic Park gör en trött och  stendum återkomst. Idéerna är slut sedan länge och de tidigare logiska luckorna är än mer katastrofala än omgång ett. Filmen är en attack av dåliga Hollywood klyschor – med eviga jaktsekvenser, onödigt tillkrånglade actionsekvenser och en allmänt frustrerad och tom historia.

Filmen borde ha fått omvandlats till fossildamm och försvunnit i historien för att aldrig mer bli sedd.

Betyg 2/10  

Schindlers List (1993) 

En oerhörd stark och vacker film som rusar igenom stenväggar med sin styrka. Spielberg berör och engagerar djupt och undviker för det mesta onödig sentimentalitet i berättelsen om en av världshistoriens mörkaste och värsta perioder.

Det svart-vita fotot är hjärtskärande vackert med sina små,små dunstar av färg. Den briljanta Ralph Fiennes skapar ett monster i sin groteska SS-officer Amon Goeth. Våldet kryper in under skinnet på tittaren och Spielbergs hantverk får många scener att kännas som om de är rivna ur en dokumentär. Att han också lyckas hålla de svåra tre timmarna levande – utan att tappa bort berättelsen i de monstruösa illdåd som uppvisas, är en stor,stor bedrift.

Det är förödande starkt och otäckt. Förutom det något trevande slutet är Schindlers List en av världens viktigaste och mest rörande verk. Det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd.

Betyg 9/10    

Jurassic Park (1993)

Jag står ensam, helt ensam i att inte dyrka Spielbergs tekniska underverk. Filmen lade grunden för digitaltekniken och frälste en hel generation av ungdomar som skulle förälska sig i filmmediet.  Jurassic Park ändrade filmskapandet genom sin introduktion av digitalteknik och för det förtjänar den en eloge.

Idag så lyser bristerna igenom, det minst sagt bristfälliga manuset och de tråkiga karaktärerna. Kärleken uteblir helt för min egen del. Det är trevande, ganska stökigt och tråkigt. Nu år jag förbereda mig för en T-Rex attack av hatbrev i och med denna åsikt.

Betyg 4/10

Hook (1991)

Suck….. Spielberg är helt uttråkad och regisserar så lamt och ointresserat att man undrar om han inte bett praktiserande gymnasister och extraknäckare utan filmintresse, ta hans plats i registolen. Visuellt är det en bilolycka, det är som om allt filmats in på de sämsta delarna av Disneyland. Doften av plast känns på tjugo mi ifrån. Det osar kass lördags-TV matiné över precis allt, samtliga involverade verkar ha händerna i fickorna och inte ens den grandiosa Robin Williams lyckas injicera glädje eller humor.

Varje sekund av Hook är en ren fara mot mänsklig hälsa, så giftigt kass är den.

Filmatiseringar av Peter Pan verkar konstant drabbas av någon oförklarlig förbannelse (minus Finding Neverland och Disneys animerade film från 1953). Detta skulle vara den första indikationen i en rad tragedier som nu senast visat upp sig i Joe Wrights fruktansvärda Pan. 

Betyg 1/10  

Always (1989)

USEL. Ja, egentligen orkar jag inte skriva mer om det här skräpet. Terrence Mallick influerad katastrof som verkar vara ämnad för Hallmarks sämsta stunder. Allt från de plågsamma sekvenserna i himlen med Audrey Hepburn som ängel, till det kassa dramat på moderjord, Always är ingenting annat än ett dåligt skämt som bär undvikas som asbet eller brännnässlor.

Betyg 1/10   

Indiana Jones And The Last Crusade (1989)

Carey Mulligans favoritfilm är också min egen Spielberg favorit. Duon med Connery och Ford är magnifik. Värmen,humorn, spänningen sitter hårdare är urberget. Det må vara ett udda val, men mer fullkomligt än så här blir det inte när det kommer till perfekt underhållning.

Allting faller på plats med en stor smäll (på bästa sätt). Spielberg verkar stortrivas och spär på med värme,engagemang och perfekta karaktärer. Det skrattas,berörs och roar – allt vad en film borde ha finns här.

En absolut favorit och enligt mig Spielbergs bästa film.

Betyg 10/10   

Empire Of The Sun (1987)

Kanske inte lika perfekt och fulländad som övriga filmer om andra världskriget i Spielbergs repertoar. Men det är fortfarande ett engagerande och effektivt drama med en mycket ung och imponerande Christian Bale. Filmen blandar Spielbergs lättsammare och allvarligare sidor, resultatet är en både medryckande och tillgänglig film som kanske inte helt når de topparna som Spielberg visat upp i tex Schindlers List.

Betyg 7/10  

The Color Purple (1985)

Filmen är mest känd för sin gigantiska flopp på Oscarsgalan – där den var nominerad i 11 kategorier och fick se sig tomhänt vid kvällens slut. Och det är verkligen inte Spielbergs största stund, dramat är trögt och får inte igång maskinen. Historien är rörig och osammanhängande, karaktärerna är otillgängliga och ofta platta. Ett gott försök som slutar i ett platt fall.

Betyg 5/10 

Indiana Jones And The Temple Of Doom (1984)

Spielberg och producentkollegan George Lucas slogs mot skilsmässor och andra motstridigheter under inspelningen. Resultatet är en film som de båda herrarna uttryckt stark avsmak för. Filmen är onödigt mörk,överdriven och idag ganska löjlig med sitt bisarra hokus-pokus och Voodoo dockor. Det finns ungefär lika mycket att ta för sig här som i filmens ökända middagsscen.

Den näst svagaste delen i filmserien efter Kingdom Of The Crystal Skull.

Betyg 4/10 

E.T The Extra-Terrestrial (1982)

Som den cyniker jag förblir är denna sockersöta och åldrade historia rent olidlig. Dramaturgin är överdrivet fånig, sentimentaliteten sippar ut ur varenda fiber av filmen. Den brittiska filmkritikern Mark Kermode nämnde en gång att den som inte reagerar emotionellt gentemot E.T är ett ihåligt skal till människa. Den benämningen tar jag gärna om jag tillåts sätta det kanske lägsta betyget i filmens långa historia på över tjugo år. Jag vet, jag är ett monster.

Betyg 4/10 

Indiana Jones And The Raiders Of The Lost Ark (1981)

Lucas var i ett krig med 20th Century Fox efter sin Star Wars uppföljare och dess ökända bråk med fackföreningar och legal stämningar. Han tog sitt nästa projekt till Paramount och skapade ännu en ikonsik saga. Sagan skulle dock bli precis lika nedsmutsad som Star Wars av den fjärde delen under 2000-talet.

Men detta är långt innan dessa oförätter inträffade. Här har vi en både glad och underhållande klassiker som åldrats med stil. Varenda procent av filmen innehåller alltid något som tangerar odödlig klassiker – den minst sagt ’’korta’’ svärdsfighten, lastbilsjakten och det skräckinjagande slutet. Det är svårt att inte falla platt för charmen och den fantastiska musiken.

Betyg 8/10 

1941 (1979)

Spielbergs absolut sämsta film. En gröt av värdelös humor, kassa scener och en generell förvirring. Filmens groteska längd på över 150 minuter borde vara en större avskräckningsfaktor än den största av atombomber.

Betyg 1/10  

Close Encounters Of The First Kind (1977)

En flumm-fest; bestående av skrattretande disco-kommunikation och lampor, döda fåglar och ja, jag vet faktiskt inte. Hantverket må stå sig väl, precis lika bra som John Williams 5-noters tema. Men utöver dessa bör detta gigantiska haveri skickas ut i rymden tillsammans med de vänliga besökarna från långt långt bort.

Betyg 2/10

Jaws (1975)

En klassiker som förmodligen var i sitt absoluta esse när den slaktade allt motstånd 1975. Jaws födde den moderna sommarfilmen och är idag kanske viktigare som en historisk observation än som faktisk film. John Williams slår till igen med sin mästerliga musik och den grundläggande spänningen funkar än, men det är ett tidsdokument inte mer.

Betyg 6/10  

The Sugarland Express (1974) 

Spielberg skulle börja sin karriär med två filmer som tar sin plats på den amerikanska motorvägen. Ett fullt godkänt första verk (Duellen var en TV film och studentfilmen Firelight är förmodligen förlorad för alltid). Goldie Hawn gör en av sina starkare insatser i huvudrollen som den desperata modern som går ned sig i ett kraftigt predikament i jakten på sin son. Även spänningen hålls levande med ett par mycket självsäkra jaktsekvenser. Inte legendarisk men fullt godkänd.

Betyg 6/10 

Duellen (1971)

Spielbergs första långfilm är en kantsliten och nött historia som spelar på få och enkla noter. Den knapphändiga budgeten lyser igenom även ett ekonomiskt klent projekt som detta, där de rejält undermåliga fotot sticker i ögonen. Spielberg stjäl och lånar hejvilt från Hitchcock i flera scener. Den platta berättarrösten förtar mycket av mysteriet och hotet. Det är måttligt roande och långt ifrån o-spännande.

Betyg 6/10