All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Det börjar bli tomt i juvret, ytan må varan snygg men den hör gamla kossan har inte mycket kvar att ge. 

1,2 miljarder dollar… Så mycket har The Conjuring-serien – inklusive uppföljare och spin-offs dragit in. Den moderna Hollywood-filmen brukar ha en utgångsbudget på ungefär 100 miljoner dollar, och även det börjar anses ganska lågt. 

Ett enkelt sätt att avgöra om en film är framgångsrik ekonomiskt , är att multiplicera filmens budget med tre. Idag är omkostnader som marknadsföring så dyra att de kan gå på nästan lika mycket som själva filmen. James Wan – som startade tortyrfilms-serien Saw, gjorde The Conjuring på en ’’ynklig’’ budget på 20 miljoner dollar. Detta blev startskottet på en filmserie som fortfarande produceras med relativt liten budget och i sin tur genererar enorma summor. Serien utvecklades snabbt till en koloss som innebar uppföljare och spin-offs med den ondskefulla dockan Annabelle. 

From The Pinnacle To The Pit 

Om nu film bara handlade om ekonomiska egenskaper så skulle The Conjuring klassas som en av de bästa i världen. Det råder ingen som helst tvekan om att James Wan har en förmåga att skapa publiksuccéer med små medel. Och The Conjuring och dess uppföljare är definitivt överlägsna mycket av dussinfilmerna inom skräckgenren. Trots att klichéer utgör hela grunden för filmerna så är det Wans visuella färdigheter som lyfter det hela från totalt medelmåttighet, det är alltid snyggt fotograferat och miljöerna är i sin tur mycket stämningsfulla. 

Den snygga ytan maskerar – till en viss grad, det usla manuset, det förutsägbara händelseförloppet och en olustig känsla av att hela filmen känns som ett lapptäcke där man enbart kopierat bättre filmer. Där The Conjuring går att acceptera så är Annabelle-serien helt förskräcklig. Ytan och stämningen är som bortblåst och istället kan man höra hur trasan vrids ur en sista gång för att skaka fram de sista kronorna. Att det nu handlar om en korporativ mjölkning råder det inget tvivel om. 

Devil Church 

The Nun återtar visserligen lite mark då den många gånger är oväntat välgjord, men ganska snart så är det uppenbart att filmen ekar utav tomhet. Att The Conjuring fick en uppföljare var en självklarhet, då man har två karaktärer (Patrick Wilson och Vera Farmiga) som flyttas från fall till fall så tar man inspiration från kriminalserier där varje avsnitt tar upp ett nytt fall. 

James Wan – som står som producent denna gång, vill gärna bygga upp en mytologi och ett ramverk – med andra ord ett filmiskt universum. Och att det återkommer en och annan referens till objekt eller händelser från tidigare filmer är det inget större fel i, men existensberättigandet till varför vi behöver en 90 minuter lång film om en ointresset och obskyr birollskaraktär utreds aldrig. Om referenserna nu är godtagbara så innebär det inte att de har tillräckligt mycket substans för en helt egen film. Ganska tidigt in i The Nun är det tydligt att manuset och idéerna är nästintill obefintliga och de som finns är ofullständiga. 

Det läggs faktiskt en hel del tid på karaktärsutveckling och dialog, på pappret kan det tyckas vara ett välkommet inslag, men denna – relativt, goda ide fungerar dock inte då karaktärerna är för ointressanta och skådespelet för dåligt. Efter att intrigen och karaktärsintroduktionerna är över så blir de verbala scenerna rent outhärdligt tråkiga. Och försöket att bygga vidare på filmseriens mytlogi fungerar inte heller då informationen vi delges är totalt meningslös.

”Are you ready to swear right here, right now before the devil ?”

Patrick Wilson och Vera Farmiga har tillräckligt med talang och utstrålning för att lyfta två platta karaktärer – som kan ifrågasättas både psykiskt och moraliskt, Wilson i synnerhet är väldigt engagerande att bevittna. I The Nun får vi inte någon bra ersättare i någon av huvudrollerna, Demián Bichir som – efter sin Oscarsnominering för ett par år sedan, till största del bara medverkat i bedrövligt skräp, gör inte mycket för att förbättra sitt renommé. Bichir är sur, opersonlig och ganska ointresserad genom hela filmen. 

Såsom ofta är fallet då det handlar om präster som utför exorcism, så tar (stjäl) man så mycket som möjligt från William Friedkins klassiker, varför Warner Brothers – som står bakom båda filmerna, inte tar tillfället i akt och svetsar ihop dessa två blir nästan obegripligt då alltifrån sminket till rörelserna är nästintill identiska. 

En fullkomligt bisarr detalj är att Vera Farmigas syster Taissa, spelar en utav huvudrollerna här, dock så har dessa karaktärer ingen som helst koppling i själva filmen. Farmiga den yngre får tyvärr inte göra mycket mer än att stå och glo rakt ut i ingenting. Jonas Bloquet som spelar det romantiska intresset för Farmiga, får en karaktär som är lövtunn och får dessutom ’’äran’’ att leverera den helt bedrövliga humorn i form av – ofrivilligt, skrämmande dålig dialog. 

’’To procreate the unholy bastard’’

Att jämförelsen med Exorcisten alltid blir oundvikliga då man diskuterar The Conjuring och dess avkommor, är mer eller mindre ett faktum. The Nun får dock den pinsamma egenskapen att den delar alltför mycket likheter med Exorcisten: Begynnelsen, en gräslig prequel där Stellan Skarsgård fick kämpa mot påslakan och sandstormar. Den filmen blev mest känd för att den resulterade i två helt olika filmer – en regisserad av Renny Harlin och den andra av Paul Schrader. Varenda medverkande verkade helt utbrända och samma oinspirerade känsla återfinns i The Nun. 

Där det visuellt många gånger kan vara snyggt och stämningsfullt så är själva skräcken gjort med patetiskt uttjatade knep som snarare framkallar skratt än rysningar. Varenda dörr i detta universum verkar vara utan smörolja och gnisslar och tjuter lika mycket som en karaokebar på en sen fredag kväll. Och till det följer samma gamla skeenden, det gnisslar, rör sig lite i skuggorna, aktörerna flåsar och sedan en dålig ’’hoppa-till’’-effekt som går att förutse på sekunden. Klyschorna blir för många med rumänska slott och lokal befolkning som alla talar engelska med östeuropeisk brytning. 

’’Smells of dead human sacrifices’’

  Ju längre det pågår desto sämre blir det, identiska scener staplas på varandra och det mesta spårar ut. Tillslut så går man så långt att man kan fråga sig om allt är menat som ett skämt, från ingenstans så dyker ett objekt upp som ser precis ut som den heliga handgranaten från Monty Python And The Holy Grail. Och inom det knäppa gränslandet befinner sig The Nun, den är för tekniskt kompetent för att kunna ses som en camp-fest och den är alldeles för tråkig för att man skall kunna skratta med eller åt den. 

The Nun är en enda lång mjölkning som inte kunde bry sig mindre om att bibehålla sin egen eller publikens värdighet. 

Betyg 2/10