Annabelle Comes Home Recension

Publicerad den 26 juni, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Samma gamla scen upprepas konstant i 90 horribla minuter. Detta är tjatigare än att försöka se ett program på TV4-play med sin återkommande och identiska reklam.

Det här blir en kort recension… Väldigt kort… James Wans The Conjuring filmer har nu blivit ett varumärke i samma härad som Fredagen Den 13’e eller Terror På Elm Street. Två ganska osannolika hjältar har också framträtt i Vera Farmiga och Patrick Wilson som den moderna motsvarigheten på Bram Stokers Van Helsing.

Hela det så kallade The Conjuring-universumet har nu också uppnått samma parodiska kvalitéer som filmerna om Jason Voorhees och Freddy Krueger, på så sätt att deras enorma antal och snarlika natur, gjort dem helt omöjliga att separera.

Annabelle Comes Home är dock lätt att skilja ur mängden då den är mer repetitiv än måndagen Bill Murray satt fast i under Groundhog Day. Där Harold Ramis klassikern använder repetition med största uppfinningsrikedom, så är Annabelle Comes Home inte ens medveten om att hela filmen kan brytas ned i ett par enkla skeenden; dörrar stängs, något hemskt dyker upp bakom karaktären i bild, som sedan vänder sig om för att se att inget är där…

Spökhuset på Gröna Lund

I och med denna mening så har ni fått hela filmens innehåll, spoilervarning med andra ord… Inte blir det mer varierat av att hela filmen utspelar sig i ett mikroskopiskt litet hus som beter sig exakt som spökhuset på Gröna Lund, med blinkande lampor och tragiska försöka att skrämma besökarna.

Förutsägbar skräck är lika roligt som avslaget mineralvatten, Annabelle Comes Home kan inte ens sträcka sig till att dra fram ett par oinspirerade ’’hoppa till-moment’’. Det är som att beskåda innandömet på en ångmaskin, det snurrar, snurrar och snurrar… Och roligare än så blir det inte.

All work and no play makes a dull movie

Den debuterande regissören Gary Dauberman, verkar ha fått för sig att filmkonst är detsamma som att ’’klippa och klistra’’ i en ordbehandlare, efter första meningen så repeteras den likt Jack Nicholsons vansinnes dagbok i The Shining.

Inledningen – där Patrick Wilson och Vera Farmiga hastigt medverkar, ger förhoppningar om att deras kemi och inarbetade rutiner skall skänka filmen något mervärde, men istället byts duon ut mot tre alternativ som alla representerar uråldriga skräckklyschor. Vi har den präktiga och korrekta barnvakten, den stökige och bångstyrige kompisen, slutligen en ung kapabel flicka med en förkärlek för att rabbla bibelutdrag, det är precis så trist och patetiskt som det låter.

Annabelle Comes Home har ingen vilja, ork eller stolthet. Detta är en horribel, formgjuten och mördande tråkig upplevelse som gör det klart och tydligt att The Conjuring-serien numera är en kassako som kommer mjölkas långt förbi sitt bäst före datum.

Betyg 1/10

Slender Man Recension

Publicerad den 9 augusti, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Chockerande smörja som vill få oss alla till att tro på tomtar och troll.

Filmskaparna kan glädja dig åt en sak; ingen film från 2018 kommer kunna mäta sig samma konspirations noja. Slender Man är till mångt och mycket, en helt osannolik film, avsaknaden av någon som helst kompetens är mer skrämmande än några utav filmens usla försök till skräckmoment.

Att ens veta vart man skall börja gräva i den här gyttjan är mycket svårt, det är som att se ut på ett forntida slagfält där det ligger trasade kroppar som kvider och vädjar, synen får en att vilja rusa därifrån…

Men för att behålla någon sorts simpel recensionsstruktur så kan vi börja med filmens ensemble av skådespelare som är ett ihopkock av några av de mest färglösa och intetsägande aktörerna jag någonsin behövt se på, måhända behöver de inte ha någon utstrålning som kan jämföras med Ingrid Bergman eller Audrey Hepburn för att få det att rulla på.

Skådespelet – eller vad det skall föreställa, är så tragiskt att jag nästan får tårar i ögonen. Alla interaktioner och dialoger är som rivna ur amatörfilmer där glada galningar har snickrat ihop ett manus medan de intravenöst har hällt i sig sprit. Om vi samlade en hel trupp utav världens främsta forskare för att försöka hitta kemin mellan skådespelarna, så skulle det inte vara möjligt med den teknik som idag finns tillgänglig.

Osympatiska narcissister

Om vi nu bortser från att skådespeleriet inte kommer skrivas in i historieböckerna, så är filmens karaktärer det som förseglar kistan och begraver Slender Man flera kilometer under jorden. Slasher-filmen behöver inte ha personer med samma djup som Shakespeares Hamlet eller Macbeth, men något empatiskt drag måste existera, den här samlingen av uppblåsta narcissister är så osympatiska och odrägliga att jag drabbas av panik över det faktum av att jag kommer behöva spendera cirka 90 minuter i deras sällskap.

Bilden av tonårstjejer är inte heller särskilt smickrande, hela hopen är besatta av festande och såklart olovligt sex, de är som en kollektion utav Barbie-dockor som läser upp slumpmässiga kommentarer från valfri social media.

Varje filmgenre har sektioner eller områden, att kräva att allting skall leva upp till genreklassiker som Kubricks The Shining av är inte rimligt. Det finns dyra chokladpraliner och billigt plockgodis, vissa föredrar det ena före det andra, mer enkelspåriga skräckupplevelser kan vara fullt godtagbara i rätta händer.

Slender Man kan inte ens kategoriseras som en kass påse med det sämsta av sockerbomber, det är ett klistrigt pulvermos som försätter hela den mänskliga kroppen i allvarliga skakningar. Alla skräckmoment är presenterade med sådant ointresse att det framkallar starka gäspningar då det – klart och tydligt, signaleras att någonting ’’ruskigt’’ är på ingång. Till och med remaken av Terror På Elm Street förvandlas till ren poesi i jämförelse.

Kontrovers

Innan så premiär så har det uppstått en kontrovers pga ett relaterat mordförsök – där två unga flickor försökte ta livet av en skolkamrat, i tron om att detta skulle stoppa den så kallade Slender Man ifrån att mörda deras familjer och närstående. Båda har nu blivit dömda till isolering på mentalsjukhus. Offrets familj har – enligt uppgift, fördömt filmen som den värsta sorten av opportunism. Debatten var så hetsig att Sony övervägde att inte distribuera filmen överhuvudtaget.

Så det är nog en väldigt klen tröst för alla drabbade, att Slender Man är genom rutten, samt att den traumatiska händelsen inte berörs i filmen.

Att vi har att göra med ett bottenbetyg råder det ingen tvekan om, och då eftertexterna äntligen börja rulla så drar alla en lättnadens suck…. Men just då så kastar man in en serie sekvenser som får mig att blekna i ansiktet.

Paranoida vanföreställningar

Från att ha varit en gräslig superkalkon, så blir Slender Man till en konspirations mani som får det att vända sig i magen. Nojan och vanföreställningarna som sätts i rullning är så provocerande dumma att jag faktiskt bara kan gapa. I det tillfället så är vi inte långt ifrån att erkänna att Elvis lever, att Loch Ness har ett monster som bara väntar på att äta turister, och så lite tomtar och troll som bur under farstun.

Istället för att lugna ned vansinnet och faktiskt belysa problematiken i ryktesspridning så eldar man istället på en farlig paranoia. Jag får obehagliga associationer med de lögner och fantasier som satte igång häxprocessen under 1400-talet.

Om det var möjligt så skulle Slender Man täckas över med bly och sänkas ned till havets botten, det är nog den enda metoden för att rädda den goda smaken.

Betyg 1/10

A Quiet Place Recension

Publicerad den 2 april, 2018 av bosstime55

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken…

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10

IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: The Shining

Annabelle Comes Home Recension

Slender Man Recension

A Quiet Place Recension

IT Recension