Summering: Dåligt ljud och kornig bild stoppar inte det makalösa uppträdandet som fångats på film.
Den numerabortgångnaregissören Sydney Pollack, kämpade i årtionden med att framställa en godtagbar version av sitt filmade material från liveinspelningen av albumet Amazing Grace med Aretha Franklin. Tekniska komplikationer har lett till att filmmaterialet – på över tjugo timmar, aldrig kunnat presenterats som den konsertfilm som Warner Brothers initialt hoppades släppa samtidigt som albumet.
Utöver de många tekniska problemen, så hamlade filmen i en juridisk-rävsax. Av oklara skäl så förbjöd Aretha Franklin producenten Alan Elliot att släppa filmen. Det kan nästan ses som en aningen smaklöst att filmen släpps – bara, efter ett par månader efter Franklins död. På ytan kan det tyckas vara ett gräsligt fall av motbjudande opportunism på en nyligen bortgången musikikon. Men tillskillnad mot desperat skräp som This Is It – dokumentären om Michael Jacksons sista repetitioner inför spelningarna i London som aldrig blev av, så är hela Amazing Grace en varm och passionerad hyllning till Aretha Franklins legendariska artistskap.
Dåligt skick
Visuellt är det verkligen inte mycket att höja ögonbrynen för. Det korniga fotot och den platta ljudmixen leder inledningsvis till oroliga föraningar om vad som komma skall. Det är också på sin plats att klargöra är att jag inte heller är någon expert då det kommer till Franklins musik eller långa karriär. Men så fort inspelningen och musiken sätter igång så transporteras vi till ett musikaliskt Shangri-La. Det spelar ingen som helst roll att ljudkvalitén är undermålig och att det finns både smuts och repor på negativen, Sydney Pollack har fångat något rent magiskt på film.
Inspelningsplatsen – New Temple Missionary Baptist Church, kan mycket väl vara den gräsligaste församlingsplats jag sett – arkitektoniskt. Lokalen är sjaskig, sliten och långt ifrån något religiöst lugn. Men då Franklin, pastorn James Cleveland och den eminenta kören Southern California Community Choir inleder, så glömmer man snabbt bort alla tillkortakommanden.
Studioinspelningar brukar leda till perfekta arrangemang, där man kan redigera och justera vartenda instrument. En liveinspelning innebär – för många artister, en större intensitet och spelglädje. Och entusiasmen för musiken är fångad med en sådan briljans att man kan luras att tro att vi befinner oss mitt i församlingen för fyrtio år sedan.
Svett, soul och passion
Närbilderna visar musiker som svettas lika mycket som olympiska sprinters, Franklins starka röst når ett så högt register att kyrkans fönster vibrerar. Samspelet mellan bandet och Aretha är inget annat än gastkramande. Mängderna av svett, soul och känslor fullkomligt välter publiken – i församlingen och i biografen. Vid flera tillfällen zoomar kameran in på publikmedlemmar som dansar loss för kung och fosterland, och när bandet improviserar och skapar ett groove utan dess like, så dyker en ung Mick Jagger upp i publiken som ser helt tagen ut av masspsykosen. Och dessa euforiska stunder kommer titt som tätt, religösa superlativ är därmed helt acceptabla att använda sig av.
Versionen av Amazing Grace är knappast en låt, det är snarare ett animaliskt rop som orsakar tårar, rysningar och slaganfall. Franklin tar i så mycket att kören bakom henne bara gapar, publiken gråter och bandet vet knappt vart de skall ta vägen. Detta är ett så storslaget ögonblick att dödsmetall älskare kommer att kasta sig ned på golvet och blir religösa på någon sekund.
Tillsammans med pastor Clevelands storslagna låtintroduktioner och en publik som visar upp en sådan monumental vördnad inför Franklin, så är Amazing Grace en helt otrolig upplevelse i hur kraftfull och medryckande musik kan vara.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.
Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd.
Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid.
Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer.
Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt.
Patienten som förblöder
Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…
Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.
Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans.
Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU.
Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad.
En icke skräckfylld film
Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt.
Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman.
My Generation
Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker .
För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare.
Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer.
Pajaskonster
Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen. Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap.
Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa.
Castle Grayskull
Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.
Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan.
Träig skurk
Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten.
Går faktiskt att titta på
Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på.
’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck.
Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar.
I’m out…
Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total.
Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet.
I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo.
Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi .
Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet.
En otäck cirkel
Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005.
Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.
Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs.
Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel.
Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade.
”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton
Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika.
Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin.
Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc.
Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra…
Problem i kvadrat och kubik
Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info.
Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem.
Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice.
Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång.
Lämna det förflutna
Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären.
Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos.
Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension.
The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,
ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar.
Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage.
Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör.
Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet.
Luftslottet Eastwood
Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår.
Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve .
Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb.
Gaggig galenskap
I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa.
Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret.
Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor.
Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren.
Uselt skådespel på alla fronter
Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken.
Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.
Den emotionella kärnan uteblir, istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser.
Dags för pension
Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?
I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss…
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Den här kategorin är helt ny för i år. Blu Ray releaser recenserar vi, men de är sällan så pass intressanta, att de kan belysas i en helt egen priskategori. Formatet har egentligen aldrig varit bättre än det är just nu, men precis som med mycket annat, som fått tid att utvecklas och mogna, så har den allmänna standarden nått uppnått en nivå som enbart en handfull utgåvor kunde stoltsera med Men i år så fanns det faktiskt en utgåva som måste få en strålkastare på sig.
Warner Brothers förstod – tillslut, vilken skattkammare de suttit på med Batman The Animated Series. En del kan inte sluta tala om Gudfadern, Nyckeln Till Frihet eller Det Sjunde Inseglet, jag kan inte sluta tala om denna fabulösa TV-serie.
Detta är grunden för hela min barndom, en betydande del i mitt intresse för serietidningar och framförallt, ett mandomsprov i djupa, mångfacetterade och mogna berättelser som kunde handla om allt ifrån psykisk ohälsa till ekonomiskt bedrägeri.
Serien må vara över 25 år gammal nu, trots det så känns den än mer tidlös och modern då vi ser tillbaka på den idag. Utöver det briljanta innehållet så har Warner Brothers gjort ett snudd fläckfritt arbete med att restaurera bild och ljud. Bildkvalitén är rentav självlysande, de mörka och suggestiva färgerna får det att kännas som att vi befinner oss i en förförisk dimma. Shirley Walkers helt fantastiska musik har nog aldrig låtit såhär levande.
Detta är kanske inte bara årets bästa box, utan till och med årtiondets, jag har svårt att se vad som skulle kunna utmana detta de kommande årens.
Tiger Film utser därmed Batman The Animated Series till 2018 års bästa Blu Ray
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: Bottennapp igen, usla specialeffekter och en klumpig story gör detta till ännu en uppsvullen och plågsam studie i hur man misshandlar grundmaterial med oändlig potential.
Serietidningsfilmen har blivit det nya svarta… Det innebär att alla har en åsikt kring den. En del vill utkämpa ett krig med sköldar och vässade svärd för att förgöra detta påfund. Mycket av ilskan riktas automatiskt mot den mest framgångsrika aktören inom kategorin, det är ett scenario som upprepar sig inom vilken industri man än ser till. Google sades lämpa sig efter en arbetsetik som innebar ’’att inte göra något med ont uppsåt’’. Även Apple sågs om en uppstickande rebell som utkämpade ett ’’David mot Goliat-scenario’’ mot Microsoft, som just då stod inför diverse domstolar för att prövas mot eventuella brott mot konkurrenslagstiftningen.
Numera är båda Apple och Google under ständig kritik – både befogad och obefogad sådan. Marvel är inte bara serietidningsfilmens ledande stjärna, de är mer eller mindre synonyma med begreppet. Serietidnings branschen har länge dominerats utav DC och Marvel, som mer eller mindre kontrollerar varsin halva av den totala marknaden. Detsamma kan inte sägas om deras filmproduktioner. Där Marvel har gjort historiska framgångar sedan 2012, så tog DCs herravälde på bioduken slut då Christopher Nolan avlämnade The Dark Knight Rises, den mest kontroversiella av de tre filmerna.
Dirty Water
Warner Brothers (sedan 1989 är DC helt ägt av Time Warner, numera Warner Media ) ledning och aktieägare kunde självfallet inte stå med armarna i kors medan deras värsta rival tog världen med storm. Zack Snyder sattes som regissör på Man Of Steel och därifrån har det varit en resa som enbart slutat i tragedi.
Förutom färre årets framgång med Wonder Woman så är DCs filmer nästan enbart associerade med sorg och smärta. Det är går överhuvudtaget inte att tänka tillbaka på Batman V Superman eller Suicide Squad, om det gick att kräva pengarna tillbaka för usel film, så hade dessa två legat högst på returlistan.
Efter alla misslyckanden – både kritiskt och ekonomiskt, så har många adapterat ett hoppfullt ’’nästa gång’’-tänk kring alla DC produktioner. Aquaman har återigen fått bära en gloria i hopp om att den skall svepa in som något övernaturligt väsen och rädda världen.
Men precis som tidigare så har allting gått åt skogen…
Det känns nästan hopplöst, deprimerande – eller till och med förnedrande, att återigen sätta pålen i hjärtat på en film bär DC stämpeln. När de båda förlagsjättarna slåss om läsare för sina respektive serietidningar, så är loppet jämnt – till och med i behov av målfoto många gånger, på filmfronten har det snarare blivit ett lopp mellan en lådbil och en topptrimmad Porsche. Produktionskvalitén är ungefär detsamma som det allra första alternativet.
Sjösjuka
Att spela in en film under vatten hör till bland det mest brutala och svåra man kan anta sig. För den som vill få en större inblick i varför, bör uppsöka dokumentären om hur James Cameron spelade in The Abyss, en inspelning som involverade tårar, panikattacker och tortyrliknande inspelningsförhållanden. Idag behöver man inte bygga stora jättebassänger, där filmteamet tvingas att få sin hud förstörd av överdoserade mängder klorin, dagens digitalteknik kan skapa visuella under.
Tyvärr så är Aquaman helt avlägsen från någon som helst genuinitet eller trovärdighet. Flera sekvenser som utspelar sig under vattenytan känns överhuvudtaget inte autentiska. Wan har lagt på ett grumligt filter och satt på ett antal stora fläktar – för att få skådespelarnas hår att framträda som om det är flytande, alla dessa knep är tyvärr helt meningslösa då det är alldeles uppenbart att alla aktörer är uppspända med vajrar.
Om vi bortser från ett par filmrutor – som visar ett par vackra naturbilder, samt staden Atlantis, så ser Aquaman helt förkastlig ut. Varenda sekvens som involverar digitalt fipplande är lika obehagliga att titta på som Nicole Kidmans botoxade ansikte. Vad vi än ser så fullständigt dränks det i mängder utav usla specialeffekter, inte ens det mest undermåliga TV-spel är såhär syntetiskt visuellt.
Sedan innehåller Aquaman kanske sämsta användningen av green screen någonsin, utan att gå in i närmare detalj för risken att avslöja något, så kan man i en sekvens tro att Jason Momoa är på väg att dra fram en pekpinne och visa nästa veckas väderrapport, så pass uselt är det.
Billigt blir billigare
Men som vanligt så handlar det inte om det yttre, om känslan, själen och hjärtat finns på plats så kan man övervinna vad som helst, titta bara på vad Robert Rodriguez gjorde med sin mytiska El Mariachi.
James Wan som fick sitt genombrott med tortyrfilmen Saw, har inte direkt utvecklat sitt omfång till att regissera filmer med marginell substans. Sedan den kontroversiella debuten år 2004, så har Wans enda riktigt stora film – budgetmässigt, var Furious Seven, ironiskt nog är det en filmserie som gått från ren idioti till fullt godkänd underhållning, det tricket fungerar dessvärre inte här.
Wans största förmåga som regissör har alltid varit att tänja på sin budget och producera film som känns genuint påkostad. Därför är det förvånande att en massiv budget på 160 miljoner dollar, har gett oss en film som ser sju resor sämre ut än en lågbudget produktion som The Conjuring. Försöket att legitimera DCs ställning i filmvärlden faller därefter platt.
Aquaman är lika hjärtlös som Heath Ledgers mordiska Joker, vad som borde vara ett lättsamt pojkäventyr blir istället ett pubertalt och grabbigt manifest, filmen bekräftar alla fördomar som finns om genren. I en tid då vi har karaktärer som Black Widow, Rey från Star Wars och även DCs egen Amazon prinsessa Wonder Woman, så känns detta som att resa tillbaka till en tid då trälar och allmänna avrättningar var full godtagbara.
Snustorr
Då Jason Momoa gör sin entre så ackompanjeras han utav en av de mest motbjudande inramningarna på länge, med hjälp av usel slow motion och vidrig musik som spelas på en elgitarr, så slår filmen en gummiklubba i publikens huvud. Om det funnits någon självironi eller humor i allt detta elände, så hade det kanske, kanske, ha gått att förlåta, men Aquaman är trots sitt våta element snustorr. När man till och med måste använda sig av toaletthumor hela två gånger, så vet man att skutan snart är på väg att köra raka vägen in i en klippa.
Men medan resten av besättningen är på väg att föra resenärerna i säkerhet, så står James Wan kvar och fortsätter styra in fartyget på grund efter grund. Och då det börjar tryta med idéer eller livbojar, så passar man på att sno lite bilder och scener från Pixars Hitta Nemo och när man ändå håller på, Disneys Lilla Sjöjungfrun…
Med tanke på hur mån man är att bibehålla filmens grabbiga utstrålning, så är själva insidan lika stark och reslig som en slemmig manet. När det skall hetta till dramatiskt eller romantiskt så är det så miserabelt att jag inte hittar orden. Saker som syskonrivalitet och internt maktspel är både tråkigt och förutsägbart.
Resebyrå
För att skapa någon sorts variation mot det grumliga och fula vattnet, så tas publiken med på en resa som verkar vara en reklamfilm för resebyrån Tui. Vi får kritvita stränder, barn som leker och såklart män i öppna linneskjortor. För de som sett den lilla flickan som gör för reklam för webbsidan Prisjakt, får där en perfekt beskrivning av filmens struktur, ’’vi åker dit, vi åker hit och dit.’’Och just den sämsta av reklamfilmer är Aquamans närmsta släkting.
Superhjältefilmens värsta fiende är inte kryptonit eller mordiska clowner, det är expositionen och distributionen av all information. Serietidningar är rika på detaljer, förklaringar och svepande berättelser kring varenda karaktär som förekommer – små som stora. Aquaman vill få med så mycket som möjligt av detta och överöser sin berättelse i usla tillbakablickar och långa stillastående sekvenser, där man likt en förskolelärare förklarar allt för sin publik med whiteboard och penna. Den helt ohyggliga längden på nästan 150 minuter borde aldrig ha godkänts.
Huvudrollsinnehavarna Momoa och Amber Heard ser ut att behöva ta ut 365 dagars semester, Heard är oväntat nog den som levererar filmens bästa insats, Momoa å andra sidan gör det klart att han tyvärr inte kan agera, varenda replik som skall innehålla finess eller humor slutar i katastrof. Att karaktären – bokstavligt talat, enbart verkar vara ute efter att dricka sig själv sönder och samman, sticker i ögonen. Publiken borde istället vara dem som får med sig en hel årslast med sprit för att återhämta sig efter detta.
Marionettdockor
Sedan har vi – på pappret, en ganska god samling aktörer med Kidman, Patrick Wilson och min personliga favorit Willem Dafoe, ingen av dessa lyckas lyfta eller kompensera. Kidman är lika stel i sitt skådespel som sitt ansikte och tillför inget annat än ett tungt namn på affischen. Patrick Wilson som är en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna, får här stå och skrika en radda av fåniga repliker.
Och Willem Dafoe är så erbarmlig att jag känner en viss lust att kidnappa karln och rädda honom från detta öde. Utöver det så har man i ett par scener utökat förnedringen genom att försöka föryngra superaktören digitalt. Där ärkerivalen Marvel genomfört detta med fullkomlig briljans, så blir detta försök till ett platt fall, Dafoe ser ut att ha fått skokräm i ansiktet och påminner om en marionettdocka som stelt rör sin mun.
Kallsup
Vi blev på förhand lovade spektakulär action under vattnet. Vad vi får är bara en gröt av animerade fiskstim och plastiga hajar. Miljöerna ser i bästa fall ut som de som Cameron kastade ut från sin första testversioner av Avatar. Då Momoa slåss i filmens många och långa dueller, så är den stela animationen och den dåliga koreografin, nästan i klass med ett gammalt fightingspel där karaktärerna stelt cirklar kring varandra.
Efter fem år, eviga försöka med att rätta till alla felen, så är DC tillbaka på ruta ett, fast denna gång genomblöta och än mer utmärglade. Det går inte längre att acceptera detta, DC sitter på en skattkista av fantastiska karaktärer och berättelser, varför de skall fortsättas kölhalas går inte längre att samtycka med. Domedagen har nu kommit… Lägg ned, gör om, gör rätt eller försvinn…
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Vi har en sista julklapp att dela ut. Denna gång tävlar vi ut ett antal exemplar av The Meg på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 18 december 2018.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2018
Julafton närmar sig och vi har än mer klappar att dela ut. Denna gång tävlar vi ut ett antal exemplar av Westworld Säsong 2 på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 10 december 2018.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: Allting har gått käpprätt åt helvete i denna katastrofala uppföljare. Ett narrativt kaos som helt och hållet indikerar att J.K Rowling tappat greppet om sin egen berättelse.
Jag har faktiskt svårt att finna orden för det här… I somras fick vi möjligheten att närvara då
rockbandet Pearl Jam skrev in sig i historieböckerna, det var en spelning som kommer minnas som en av de bästa någonsin. Det var en så magnifik upplevelse att jag – nästan ett halvår senare, inte känner att jag gjort den rättvisa rent skriftligt. I och med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald står jag mållös, men av helt fel skäl.
Spider-Man 3 var – och är, den enda filmen som krossat mitt hjärta… Och ja, det där är en ganska fånig formulering då man faktiskt talar om en spelfilm, men när de första recensionerna började publiceras, så framträdde någon sorts minimal klump i halsen. Efter tre års väntetid och en hypemaskin utan dess like, så var det en grym verklighet att Spider-Man 3 inte bara var medioker, den var rentav genomusel…
Det är 16 år sedan J.K Rowlings magiska värld trollband mig i och med den första filmen i Harry Potter-serien, även om få idag – inklusive mig själv, inte ser tillbaka på Chris Columbus två första två filmer med någon större entusiasm, så är minnet av själva bioupplevelsen odödlig. Efter att ha sett De Vises Sten – genom en förhandsvisning, så stapplade jag in genom ytterdörren och var helt oförmögen att sluta tala om filmen.
Men efter Hemligheternas Kammare så började Potter-filmerna sluta komma ut regelbundet. Då Fången Från Azkaban slutligen fick premiär, så lämnades jag förvånansvärt oberörd. Rowlings böcker fortsatte dock att vara lika spännande och underhållande, men mitt riktigt fanatiska intresse för serien hade avtagit många år innan den sista filmen utkom 2011.
Harry Potter – eller The Wizarding World, som det nu kategoriseras som, har fortfarande en arme av följare som är religiöst hängivna till Rowlings författarskap. Samtliga av dem har nog bevakat uppföljaren till Fantastic Beasts med samma intensitet som en vakande moder över sitt nyfödda barn. Och drygt elva år efter Spider-Man 3 så får jag ta på mig den osmickrande uppgiften att komma bärandes med hundhuvudet. Det är inte filmens antagonist Grindelwald som begått det största brottet denna gång… Den skyldige är istället J.K Rowling och regissören David Yates.
För att göra processen kort… Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är gräslig…
Den där meningen svider nog lika mycket som salt i öppna sår för alla fans därute, även om jag själv inte längre är den påtänkta målgruppen, så vet jag hur exalterande och spännande det är att slutligen få se sin mest efterlängtade film. Men även för mig – som är vänligt inställd till Rowlings arbete, så finns det verkligen ingenting att tycka om här.
Uselt mellanspel
Warner Brothers låg på sina knän och bad om en möjlighet att få fortsätta göra filmer som relaterade till Harry Potter-universumet. Rowling uppfyllde önskningarna då hon tillkännagav att hon personligen skulle vara involverad i denna nya filmserie, då den utspelade sig flera årtionden innan De Vises Sten så hade man – enligt Rowling och Warner, fria narrativa tyglar.
Det första alstret var kanske inte så magiskt som teamet utlovat, återigen så bad man David Yates regissera – bara det ett oinspirerat val. Fantastic Beasts And Where To Find Them var medioker, men den såg åtminstone fantastisk ut. Eddie Redmayne hade också sina stunder, men därefter fanns det inte mycket att bli glad över. Katherine Waterston fortsatte med sitt döda skådespel och hela finalen var en axelryckning.
När man nu har etablerat denna värld i hela åtta Harry Potter-filmer, plus den första Fantastic Beasts, så borde man kunna trampa gasen i bottnen och ge oss en explosiv film med fantastiska effekter och karaktärer som vi verkligen kan komma att älska… Men ingen av de förhoppningarna har uppfyllts, istället så har Yates och Rowling bestämt sig för att skapa ett horribelt mellanspel där absolut ingenting händer.
Trots att det flyger båda besvärjelser och begivande kreatur, så står själva berättelsen helt stilla. Ett – av tusentals, problem är att Rowling valt att injiciera hela filmen med oändligt många sidospår och nya karaktärer, varav ingen av dem är det minsta intressanta.
Om man enbart hade hållit sig till etablerade karaktärer, som Redmayne och Waterston ,så hade vi haft en dödstrist film, men inte en plågsam. Detaljer som i föregångaren borde föra med sig stora konsekvenser, avhandlas här så slarvigt att jag nästan får en allergisk reaktion i ögonen.
Konsten att döda en åsna
Rowling verkar mest intresserad av att pröva om man kan lasta en packåsna tills den stupar och dör. Efter att ha sett The Crimes Of Grindelwald så är svaret ja, efter att det stackars kreaturet stupat så fortsätter Yates och Rowling att – helt oberört, fortsätta binda fast bråte på den sedan länge döda åsnan.
Denna barlast är i sin tur lika onödig som internet mobbing och allmän oförskämdhet. Vem har tex inte drömt om femton minuters lång lyteskomik där Dan Fogler gör sig till åtlöje ? Och då vi ändå håller på med att förstöra filmkonsten, så får vi specialeffekter som jag trodde hade begravts tillsammans med mammutar.
Trots en skyhög budget så är allt det som skall verka magiskt mer som en sunkig trollerilåda från Tobbe Trollkarl. Men den där lådan har i alla fall magiska tricks som fungerar. Harry Potter har alltid tagit det fantastiska till en extrem, med flygande kvastar och jättelika hundar med tre huvuden, till och med för 17 år sedan detta genomfört med stor sofistikation, framförallt så var det påkostat.
Tekniken befinner sig numera ljusår förbi tidigare filmer, men The Crimes Of Grindelwald ser förkastlig ut. De magiska odjuren skulle inte ens kunna få göra ett inhopp i ett bannlyst avsnitt utav barnprogrammet Bolibompa. Designen är i sin tur gräslig, innovationsnivån är katastrofal, synen av katter med kycklingben är fulare än stryk.
Med tanke på att ordet fantastisk är med i titeln så överväger jag att gå till konsumentombudsmannen och klaga, det finns inte ens en mikroskopisk fiber av detta som kan beskrivas som fantastiskt eller ens måttligt roande.
Viva Las Vegas !
Alla trollformler och magiska uppfinningar har spetsats men någon hemsk drog som får allting att framstå som en förvriden parodi. Där det tidigare räckte med lite enkla färger och ljuseffekter, så vräker Yates nu på med en ljusshow som måste vara stulen från en av Celine Dions Las Vegas shower. Allting överdrivs och förlöjligas i denna totalt tondöva hantering.
Förra gången fick vi åtminstone besöka ett vackert New York, med snygg art deco design. Nu så får vi istället packa resväskan och åka tills Paris, men förutom Eiffeltornet så ser den europeiska pärlan identisk ut med Manhattan. Den franska huvudstaden verkar också bara bestå utav en gatukorsning.
Sedan har vi ’’berättelsen’’ och skådespelarna som tvingas medverka i den. Att filmen är fylld av referenser och påskägg är fullt acceptabelt, problemet är att de tryckts in utan någon större eftertanke. Precis som när George Lucas ödelade Star Wars med sin ökända prequel-trilogi, så begår man misstag på misstag då man desperat försöker länka The Crimes Of Grindelwald med de – kronologiskt, framtida Potter-filmerna.
Trafikvakt
Detta bidrar också till känslan av att filmen verkar vara på väg att brisera. Så fort det finns möjlighet så trycker man in lite till. Filmens tempo borde också fängslas på livstid, varenda sekvens är utdragen och innehåller vedervärdiga inslag då man klumpigt försöker förklara vad som händer. Inte ett enda av dessa tusentals klargörande ger oss någonting av värde, det är som att titta på en aggressiv trafikvakt som hurtigt dirigerar trafiken.
Filmens mest effektiva scen – då vi återigen får så den magnifika trollkarlsskolan Hogwarts, förtas av det hemska manuset, i en scen som borde vara ren och skär magi, så passar man istället på att fördunkla och krångla till sin – redan genomusla, berättelse ytterligare. Rowling binder ett knut runt sina egna ben. författarinnan är den som borde ha svar på alla frågor, men hon framstår här vilsen och skogstokig när hon demolerar sitt egna noggrant uppbyggda arbete.
Att idéerna är slut och inspirationen bortblåst sedan årtionden tillbaka, är plågsamt uppenbart. Enligt uppgift så kvarstår hela tre filmer i denna serie, det känns redan nu som att det är dags att börja samla på sig sandsäckar och konservmat för att överleva den epidemin. Det måste också tilläggas att detta är en rent groteskt mörk och otäck film, Rowling verkar vilja leka George R.R Martin och klämmer in ett par helt onödigt grymma sekvenser som inte har någon anledning att existera i en familjefilm.
Eddie Redmayne och Katherine Waterston må stå som huvudrollsinnehavare, men deras tid på duken är minimal, istället för att utveckla dessa två, så stirrar mig sig istället blind på allt som inte har någon relevans. Det tillkommer en drös med nya och anonyma karaktärer, tillslut orsakar det huvudbry då jag förtvivlat försöker sortera dem i sinnet. Redmayne fick utstå en hel del kritik för sitt porträtt som den excentriske Newt Scamander, nog för att det var spretigt, men Redmayne är en karaktärsaktör som ändå försökte stabilisera föregående film. Denna gång så verkar Oscarsvinnaren vara nedbruten till ett miserabelt tillstånd där han stirrar ned i golvet och mest verkar vilja att eländet skall ta slut. Waterston som aldrig inspirerar till några glädjeskutt, är lika trist som alltid.
Johnny Depp(ar) och dippar
Allt det här är mer än tillräckligt för att helt och hållet underkänna filmen, men bottnen än inte nådd än. Mitt i denna totala gröt så finner vi Johnny Depp. Att ens beskriva Depps historiska nedgång i droger och anklagelser om våld mot – både, sin exfru Amber Heard och medlemmar av ett inspelningsteam, är en uppgift för betydligt bättre och mer erfarna skribenter och författare. J.K Rowling är inte rädd för att säga vad hon tycker på socialmedia, hennes progressiva och liberala agenda är något jag personligen kan relatera till och uppskatta. Därför är det så bisarrt då Rowling talade att försvara Depp i denna skandalcirkus.
I all denna misär kunde Rowling inte ens ta det kloka beslutet att åtminstone vänta med att uttala sig tills dammet lagt sig kring skådespelaren. En redan grotesk film blir således än värre då denna kontrovers ligger som en tjock dimma över filmen. Depps insats är lika inspirerad som då han leker sjörövare, denna gång verkar han vilja efterlikna David Bowie, med en fruktansvärd frisyr och en kontaktlins som är otäckt likt sångarens skadade iris.
Vart detta befinner sig på uselhetens botten är svårt att avgöra, Depp har på konststycket lyckats medverka i allt som kan kallas fruktansvärt de senaste åren, rockbandet’’ Hollywood Vampires som värsta exempel.
Om det gör saker och ting enklare så är ni välkomna att kalla oss demoner för vårt låga betyg, om det på något sätt hjälper till i den läkande processen efter filmen så är det ett litet pris att betala vad det anbelangar oss. Men ingenting kan ändra det faktum att Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är rent och skärt skräp, och för det är jag genuint ledsen för alla er hängivna fans där ute, ni förtjänar bättre…
/cdn.vox-cdn.com/uploads/chorus_image/image/60464729/Screen_Shot_2018_07_23_at_5.57.10_PM.0.png)
Tiger Film 