The Incredibles 2 Recension

0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Bilar 3 Recension 

007

Copyright Walt Disney Studios 2017

Den sista (?) delen i sagan om Pixars fordon en förutsägbar pekoral som vägrar att ta slut. 

Alla som haft turen att växa upp med filmstudion Pixar kan nog peka ut en av deras många filmer som ett odödligt minne. Toy Story, Ratatouille och Wall-E är bara ett litet makalöst axplock ur en historik som få filmstudios kan stoltsera med. Men som alltid finns det ett svart får i familjen. För Pixar är det Bilar.

Studions sämsta filmer 

När den första delen kom för över tio år sedan splittrade den både publik och kritiker. Flera hyllade den stiliga estetiken som visade upp det amerikanska ödelandskapet. Men samtidigt haglade invändningarna om de onödigt enkla karaktärerna och bristen på något genuint driv.

Uppföljaren gjorde saker och ting ännu värre. Här slängde man ut hela den första filmen för att istället göra en konstig James Bond pastisch där den jobbige och enerverande bärgningsbilen Mater fick ta över huvudrollen från Lightning McQueen. Resultatet blev en katastrof som indikerade att Pixar för första gången inte hade alla hästar hemma i stallet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har serien också förlorat mer och mer fotfäste för varje film som kommit. I USA har Bilar 3 ’’enbart’’ spelat in 150 miljoner dollar, något som gör den till den näst sämst presterande Pixar filmen någonsin. Enbart Den Goda Dinosaurien har gått sämre och i jämförelse med det mest framgångsrika studion har producerat kan man närmast kalla den en ekonomisk kalkon.

I intervjuer med Pixar-grundaren (och regissör till flertalet av filmerna) John Lasseter, så är det tydligt att studion har en stark relation till serien, trots de polariserade åsikterna och den allt mer marginaliserade utdelningen. Lasseter har talat varmt om hur Pixar ville utnyttja decenniet som gått sedan den första delen och visa upp en Lightning McQueen som gör sig redo för pensionen.

005

Copyright Walt Disney Studios 2017

Gamla moralkakor

Detta manifesterar sig enbart i moralkakor som snabbt sätter sig i halsen. Bilar har alltid kämpat med olika patos som sällan har haft någon effekt. Här fortsätter den traditionen, och precis som tidigare är det platt och tillvridet. Det känns som att få det tunna budskapet inhamrat med en pålkran. Inte ens de allra yngsta i publiken behöver få patetiken tatuerad i sig för att förstå den moraliska kontentan .

Där andra Pixar uppföljare har förnyat formulan, flyttat sina berättelser och karaktärer framåt som i Toy Story-serien, så står Bilar kvar och slirar i gyttja. Samma tråkiga och påfrestande stereotyperna av lantisar och olika etniciteter, är lika ointressant som för tio år sedan. Det är otroligt gapigt och skrikigt, något som inte hjälps utav av dåliga ljudmixen utav den svenska dubbningen, vilket ofta leder till väldigt otydlig dialog där alla har någon form av överdriven dialekt.

De nya karaktärerna är enbart en tunn fernissa som vid närmare inspektion inte ens håller sig kvar i låg fart på landsväg. All berättarenergi går åt till till sockersöta ögonblick som framkallar ett akut insulin behov. Moment som skall kännas betydelsefulla känns närmast manipulativa och dramatiskt oförtjänta.

010

Copyright Walt Disney Studios 2017

Soppatorsk

Allting i Bilar 3 känns oinspirerat och illa sammansatt. Musiken av Randy Newman är ofta så pass lik Toy Story att jag nästan måste gå ut och tala med teknikern om inte fel ljudspår lagts på.  Inte ens den i vanliga fall förstklassiga animationen är mycket att titta på. Vi får identiska racerbanor och anonyma småstäder som inte alls känns särskilt innovativa eller sprakande, något som alltid utmärkt Pixar.

När till och med händelseförloppet är oskiljaktigt från tidigare filmer så tycks jag till och med lägga märke till hur de allra yngsta tittarna tappar intresset.

Bilar 3 är som ett enda långt motorvrål, spännande den första sekunden, sedan en högljudd plåga som aldrig tar slut.

Betyg 2/10