Toy Story 4 Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019

OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.  

Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.  

Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan. 

Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.   

Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor. 

Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss. 

Tankar och funderingar om livet 

Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet. 

Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.  

Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv. 

Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera  tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.  

Tekniskt genialitet

Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar. 

Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.

Fartfylld, öm och hjärtskärande 

Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar. 

Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt. 

Ohyggligt fint

Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.  

Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är… 

Betyg 8/10    

Smallfoot Recension

031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

The Incredibles 2 Recension

0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Bilar 3 Recension 

007

Copyright Walt Disney Studios 2017

Den sista (?) delen i sagan om Pixars fordon en förutsägbar pekoral som vägrar att ta slut. 

Alla som haft turen att växa upp med filmstudion Pixar kan nog peka ut en av deras många filmer som ett odödligt minne. Toy Story, Ratatouille och Wall-E är bara ett litet makalöst axplock ur en historik som få filmstudios kan stoltsera med. Men som alltid finns det ett svart får i familjen. För Pixar är det Bilar.

Studions sämsta filmer 

När den första delen kom för över tio år sedan splittrade den både publik och kritiker. Flera hyllade den stiliga estetiken som visade upp det amerikanska ödelandskapet. Men samtidigt haglade invändningarna om de onödigt enkla karaktärerna och bristen på något genuint driv.

Uppföljaren gjorde saker och ting ännu värre. Här slängde man ut hela den första filmen för att istället göra en konstig James Bond pastisch där den jobbige och enerverande bärgningsbilen Mater fick ta över huvudrollen från Lightning McQueen. Resultatet blev en katastrof som indikerade att Pixar för första gången inte hade alla hästar hemma i stallet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har serien också förlorat mer och mer fotfäste för varje film som kommit. I USA har Bilar 3 ’’enbart’’ spelat in 150 miljoner dollar, något som gör den till den näst sämst presterande Pixar filmen någonsin. Enbart Den Goda Dinosaurien har gått sämre och i jämförelse med det mest framgångsrika studion har producerat kan man närmast kalla den en ekonomisk kalkon.

I intervjuer med Pixar-grundaren (och regissör till flertalet av filmerna) John Lasseter, så är det tydligt att studion har en stark relation till serien, trots de polariserade åsikterna och den allt mer marginaliserade utdelningen. Lasseter har talat varmt om hur Pixar ville utnyttja decenniet som gått sedan den första delen och visa upp en Lightning McQueen som gör sig redo för pensionen.

005

Copyright Walt Disney Studios 2017

Gamla moralkakor

Detta manifesterar sig enbart i moralkakor som snabbt sätter sig i halsen. Bilar har alltid kämpat med olika patos som sällan har haft någon effekt. Här fortsätter den traditionen, och precis som tidigare är det platt och tillvridet. Det känns som att få det tunna budskapet inhamrat med en pålkran. Inte ens de allra yngsta i publiken behöver få patetiken tatuerad i sig för att förstå den moraliska kontentan .

Där andra Pixar uppföljare har förnyat formulan, flyttat sina berättelser och karaktärer framåt som i Toy Story-serien, så står Bilar kvar och slirar i gyttja. Samma tråkiga och påfrestande stereotyperna av lantisar och olika etniciteter, är lika ointressant som för tio år sedan. Det är otroligt gapigt och skrikigt, något som inte hjälps utav av dåliga ljudmixen utav den svenska dubbningen, vilket ofta leder till väldigt otydlig dialog där alla har någon form av överdriven dialekt.

De nya karaktärerna är enbart en tunn fernissa som vid närmare inspektion inte ens håller sig kvar i låg fart på landsväg. All berättarenergi går åt till till sockersöta ögonblick som framkallar ett akut insulin behov. Moment som skall kännas betydelsefulla känns närmast manipulativa och dramatiskt oförtjänta.

010

Copyright Walt Disney Studios 2017

Soppatorsk

Allting i Bilar 3 känns oinspirerat och illa sammansatt. Musiken av Randy Newman är ofta så pass lik Toy Story att jag nästan måste gå ut och tala med teknikern om inte fel ljudspår lagts på.  Inte ens den i vanliga fall förstklassiga animationen är mycket att titta på. Vi får identiska racerbanor och anonyma småstäder som inte alls känns särskilt innovativa eller sprakande, något som alltid utmärkt Pixar.

När till och med händelseförloppet är oskiljaktigt från tidigare filmer så tycks jag till och med lägga märke till hur de allra yngsta tittarna tappar intresset.

Bilar 3 är som ett enda långt motorvrål, spännande den första sekunden, sedan en högljudd plåga som aldrig tar slut.

Betyg 2/10