OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.
Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.
Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan.
Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.
Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor.
Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss.
Tankar och funderingar om livet
Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet.
Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.
Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv.
Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.
Tekniskt genialitet
Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar.
Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.
Fartfylld, öm och hjärtskärande
Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar.
Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt.
Ohyggligt fint
Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.
Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är…
Betyg 8/10
Tiger Film 