Red Joan Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En drös urusla skådespelare tränger undan den helt fantastiska Judi Dench, frågan om filmens manus eller skådespel är värst, kommer aldrig kunna besvaras.   

Judi Dench blir inte yngre… Det är nog ett av tidernas mest uppenbara påståenden. Rollen som MI6 chefen M lämnade Dench för 7 år sedan, detta i och med den makalösa Skyfall (den bästa Bond-filmen någonsin). Dench har i intervjuer nämnt att hennes syn blir allt sämre och att åldern börjar ta ut sin rätt. Men detta stoppar henne inte från att fortfarande befästa sin position som en av de mest noggranna och hängivna skådespelarna på denna jord. Det spelar ingen roll om inhoppet bara är minimalt – Shakespeare In Love, Dench efterlämnar alltid ett avtryck – som ansiktslyfta och – betydligt, mindre talangfulla, kollegor enbart kan drömma om. 

Måttligt användande av Dench  

Därför är det chockartat då jag konstaterar att Judi Dench inte ens nyttjas till femtio procent i Red Joan. Den legendariskt duktiga skådespelerskan får istället bara fungera som en trist hållpunkt, inte filmens drivkraft. Dench förekommer sporadiskt och får dessutom ett helt bedrövligt manus som försöker övertala publiken om en politisk agenda – och logik, som är rentav löjeväckande korkad. 

Huvuddelen av filmen består av genomusla tillbakablickar, om dessa ändå hade innehållit Dench – i någon utsträckning, så hade något minimalt mervärde gått att extrapolera. Vad vi istället får är Sophie Cookson, som förutom sin medverkan i Kingsman: The Secret Service, har noll erfarenhet, i synnerhet för en krävande roll som denna. Vad som skall vara en tvetydig och moralsikt grå person, blir – i Cooksons oerfarna händer, en klen, feg och frustrerande människa som ständigt tar till gråten och vägrar ta ansvar för sina handlingar. 

Dracula !? 

Ovanpå Cooksons ensidiga och mördande trista skådespel, så får vi Tom Hughes som verkar tro att detta är en nyinspelning av Dracula med Christopher Lee i huvudrollen. Hughes förvandlar sin karaktär till en flåsande slempropp som smackar fram sina repliker. I ett par scener så verkar Hughes vara på väg att dra fram en flaska med blod som sedan insups tillsammans med ett ondskefullt skratt. Kemin mellan Hughes och Cookson är lika spektakulär som då man blandar kallt och varmt vatten… 

Detta apokalyptiskt usla skådespel sträcker sig tyvärr längre än dessa två aktörer. Tereza Srbova – som blir den tredje punkten i någon sorts dramatisk triangel, gör inte mycket för att försöka rädda denna sjunkande skuta, publiken får istället än mer iskallt skådespel och skräckinjagande usel dialog. Speltiden må vara måttlig på drygt 100 minuter, men detta hindrar inte filmen från att kännas längre än de båda världskrigen ihop.

Pinsam och patetisk 

Red Joan kategoriseras som en romantisk och dramatisk thriller, de två förstnämnda kan istället bytas ut till termerna pinsam och patetisk. De – få, gånger berättelsen får någon som helst relevans är då man berör historiska landmärken, som kampen mot klockan att lyckas konstruera atombomben för axelmakterna. Utanför dessa små historiska markeringar, så verkar filmens tidsflöde vara fastfruset, varken frisyrer eller kläder ändras ens marginellt. 

De horribla tillbakablickarna kunde istället ha berättats genom Judi Dench. Samtliga sektioner som Dench medverkar i är placerade i några av de fulaste och mest otrevliga utrymmen jag sett i en film. Men Dench oerhörda pondus naglar fast tittaren, om filmen hade varit ett hermetiskt tillslutet kammardrama, så hade man kunnat skapa monumental spänning och intensitet. Istället får vi någon avart från den mest pinsamma av Hallmark-filmer. 

Filmtribunal 

Att låta en aktör som Dench bli till en distraktion, och istället lägga all energi på ett gräsligt drama som inte ens skulle kunna godkännas som en skolpjäs, borde klassas som ett brott mot filmkonsten. Om det även funnits en filmtribunal i Haag, så hade Red Joan behövts låsas in på livstid. 

Betyg 2/10  

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen 

 

IMG_2366

Copyright Marvel Comics 2017

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’

IMG_1922

Copyright Marvel Comics 2017

Skurken Dormammu i högtravande storform  

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

img_1924.png

Copyright Marvel Comics 2017

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar. 

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

IMG_2469

Copyright Marvel Comics 2017

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof 

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

img_2474.png

Copyright Marvel Comics 2017

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders  

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i  rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

img_2470.png

Copyright Marvel Comics 2017

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin  

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

img_2467.png

Copyright Marvel 2017

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter  som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

IMG_2466

Copyright Marvel Comics 2017

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

IMG_2473

Copyright Marvel Comics 2017

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

IMG_2369

Copyright Marvel Comics 2017

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier 

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar  frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.