The Predator Recension 

006

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En förkastligt usel och desperat film som slår in sista spiken i kistan för en filmserie som aldrig blev någonting utanför sitt original. 

Detta är egentligen inte en recension, det är en dödsannons. Minnestexten lyder; 

’’1987 föddes en liten och – på förhand ointressant film som utvecklades till ett fenomen, sedan så följde svåra, svåra år för den utomjordiska jägaren. Det majestätiska rovdjuret gick från att vara en ostoppbar mördarmaskin till att bli en utskrattad clown som for runt i storstadsdjungeln och i leksakspyramider. De sista åren levde storjägaren en hårt liv med tre usla produktioner. Slutligen stupade denna magnifika varelse år 2018… Vila i frid… ’’

0031

Älskat monster 

Predator-monstret må vara älskat, den första filmen av John McTiernan är fortfarande en fullt godkänd upplevelse såhär trettio år senare. Måhända så skrattar man ganska rejält åt alla – numera, legendariska Arnold Schwarzenegger repliker, ingen kan ha undgått kommentaren om den där helikoptern. 

Predator uppfyller samtliga fördomar om hur 80-talets actionfilm såg ut, kvinnorna är våp, männen byggda av så mycket muskler att de knappt kan rotera sin överkropp. Det som ger Predator en plats i sci-fi genrens Hall Of Fame är dess antagonist, den bortgångne specialeffekts-gurun Stan Winston skapade ett kreatur som – visuellt, var så distinkt och skräckinjagande att karaktären har lyckats leva vidare, trots att serien inte har gett oss någonting av värde sedan 1987. 

0131

Början på slutet 

Vad som skedde under det tidiga 00-talet vill ingen levande – rymdvarelse eller människa, minnas. Alien Vs Predator slog ihop den intergalaktiska jägaren med H.R Gigers otroliga skapelse numera kallad Xenomorph. Både Alien och Predator-serierna var nedkörda i bottnen redan innan det anskrämliga spektaklet som var Alien Vs Predator anlände. 

Och fjorton år senare har varken Gigers eller Winstons skapelse fått någon form av upprättelse. Ridley Scott fortsätter att förnedra sig själv och fansen med pretentiösa och menlösa sömnpiller som Prometheus och Alien: Covenant. Predator har haft det ännu tuffare, för åtta år sedan gjordes ett försöka att återuppliva serien med Predators, den flitiga arbetshästen Robert Rodriguez producerade, resultatet var bedrövligt. 

008

’’It’s all bull&%&% all of it !’’ 

The Predator har inte ingett några goda föraningar. Hela marknadsföringen har lämnat både mig själv och så många andra helt iskalla. Det enda mikroskopiska hoppet har varit regissören Shane Black, från sitt arbete med Dödligt Vapen till Iron Man 3, så har Black alltid levererat underhållande och roliga filmer. Iron Man 3 må vara kontroversiell, men efter misslyckandet med del två så kändes Blacks fräcka hantering av materialet uppfriskande. Black medverkade även i originalet från 1987, således fanns det ett litet hopp om att The Predator skulle kunna ingjuta lite energi i en filmserie som legat i koma. 

Innan vi går vidare till själva recensionen så kan man inte undgå att nämna den kontrovers som nyligen figurerat i media. I en bortklippt scen sägs huvudrollsinnehavaren Olivia Munn tvingats till att spela in en sekvens med en ökänd sexförbrytare – Steven Wilder Striegel. 

Munn sägs ha blivit utfryst av sina med skådespelare och Shane Black efter att hon rapporterat och krävt att scenen skulle tas bort. Black och Striegel sägs båda känna varandra privat. Denna alarmerande nyhet gör en redan katastrofal film ännu sämre.

Det påstås att filmens tredje akt behövde göras om till följd av tekniska problem, med facit i hand hade det kanske varit bäst att göra om hela filmen då man ändå höll på… 

Att det återigen har blivit en katastrof är sorgligt då inledningen drar tankarna åt Guardians Of The Galaxy, med den explosiv scen i yttre rymden.  Så fort berättelsen förankras till fastlandet så går går allting åt skogen. Publiken kastas rakt in i ett händelseförlopp som aldrig riktigt förklaras. Det är som att Black inte vet vad han vill göra, de flesta scenerna är meningslösa och introducerar karaktärer som inte har någon som helst betydelse och försvinner efter några korta scener. Själva storyn känns improviserad och osäker. 

Mellan varven så dyker Black ned i den hemlighetsfulla mytologin som – på film, aldrig har utforskats på allvar under dessa decennium. Till en början är detta en styrka då vi äntligen verkar få en extra dimension till dessa stumma dödsmaskiner. Men sedan så tappar både Shane Black och publiken intresset, precis som Alien: Covenant så handlar det inte om att utforska och utveckla, det är en totalt demolering av allt som hänt tidigare. 

0151

’’One ugly…. ’’

På de mest krystade sätt så försöker Black ändra hela seriens logik och innebörd. Den nya informationen vi får är så fasansfullt dålig att man nästan kan höra hur filmens hjärta slutar slå. Det finns en tydlig brist på respekt gentemot fansen när man tramsar och flamsar bort  element som kunde ha lett fram ill något konstruktivt. Den ökända vändningen i Iron Man 3 är ingeting i jämförelse med vad som sker här. 

Från Dödligt Vapen till The Nice Guys har Shane Black alltid skrivit svordomsfylld och grabbig  dialog som fungerat då han sätter sina karaktärer i makabra scenarion. Till och med en brutal tortyrsekvens blev till en skrattfest i Blacks händer. Karaktärer som Martin Riggs eller Harry Lockhart är skapelser som med stolthet bär Blacks signum; stöddiga, vilda och tokiga.  

Nu har man samlat ihop en grupp gökar som inte går att tycka om under några som helst omständigheter. Detta team av busar – som skall efterlikna Arnolds överdrivet maskulina supertrupp, kan vara några av de mest burdusa och smaklösa människor jag sett på ett bra tag. Humorn är så låg att man svettas av skamkänslor. 

0012

Ljushuvuden 

Om dessa ljushuvuden i alla fall spelats av acceptabla aktörer så hade kanske denna dagishumor gått hem. När man nu bara har en samling b-aktörer till sitt förfogande så kraschar man rakt ned. Man skall aldrig sparka på någon som redan ligger ned, men Olivia Munn i rollen som doktorerad forskare går inte att ta på allvar. Att kontroversen fortfarande är glödhet verkar Black inte bry sig om, Munn behandlas illa i ett flertal sekvenser där hon enbart blir en katalysator för pubertala sexanspelningar. 

Olivia Munn behöver dock inte skämmas då hon agerar mot Keegan-Michael Key. För de som tvingades genomlida Keanu och Friends from College vet vad som väntar. Key presterar så illa att det knappt går att beskriva, han blandar överspel med usel komisk tajming, till och med Gary Busey i Predator 2 framstår som en superstjärna i jämförelse. 

Men det slutar inte här, Jacob Tremblay har återigen blivit rollbesatt efter typ, den introverta,  utsatte och ensamme pojken har han redan gjort i Wonder – och där mycket bättre. Just Tremblays karaktär är problematisk då han är diagnostiserad med autism. Det är svårt att kritisera Tremblay för slutresultatet, men sättet Shane Black trivialiserar och leker med detta tillstånd känns ytterst osmakligt då filmen närmar sig sitt slut. 

0091

’’Don’t stick around’’

Men spänningen då ? Jodå, vi får lite joggande i mörkret och lite skottlossning och inte så mycket mer… Det måste också sägas att ambitionen till att göra The Predator till en – tydligt markerad, barnförbjuden historia, inte fungerar. Blodet sprutar bara man vidrör någon i denna verklighet, tillslut liknar det talkshowvärden Conan O’Briens inslag där han blir huggen med ett låtsas svärd. 

Det enda positiva är rovdjurets utseende, i en helt fantastisk blandning mellan praktiska och digitala specialeffekter, skapar man det snyggaste rovdjuret vi någonsin sett. Men inte ens det håller då Black ändrar riktning i filmens mitt – att säga mer vore att avslöja lire för mycket.     

Efter trettio år är det helt uppenbart att Predator är lika slut som chokladdrycken O’boy sensommaren 2018. Gräv ett hål och ta fram kistan, det här filmmonstret förtjänar i alla fall att vila i frid… 

Betyg 2/10  

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

t6s2dmtql6koxycxwbu5

Image copyright and courtesy of Disney/Lucasfilm 2018

Solo: A Star Wars Story    

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One. 

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

030

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Black Panther 

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen. 

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes   

the-predator-cast-boyd-holbrook-olivia-munn

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

The Predator 

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick.  The Predator kan  få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes   

Fortsättning följer i del 2…