Comic Con Stockholm 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått åtta år sedan Sveriges största popkulturella evenemang slog upp portarna för första gången. Även om lokalen är densamma – Kistamässan, så har en hel del ändrats. Även då fanns det ett och annat intressanta bås, men för det mesta kändes allting lite snålt tilltaget, speljätten Nintendo tog med sig spel som nästan var 5 år gamla, övriga utställare verkade inte heller riktigt veta vad för sorts event det skulle bli. Några filmcelebriteter var det inte heller tal om. För ett par år sedan så valde man bort det ursprungliga namnet GameX och anammade istället Comic Con varumärket.

Namnbytet har inneburit en hel del, från att i huvudsak ha varit en spel mässa så har det nu utvecklats till ett bredare event som omfattar både spel, film och annan form av underhållning. Förra året valde man att inleda ett samarbete med spelkedjan GameStop, på så sätt har man säkrat sina finanser, men samtidigt har detta lett till att ett flertal utställare inte längre medverkar. 

Det är ganska alarmerade att båda Webhallen, Science Fiction Bokhandeln och Stockholms egna stolthet – spelutvecklaren Dice, inte längre finns att hitta på mässgolvet. Webhallen är en direkt konkurrent mot GameStop, så att de inte väljer att medverka är relativt logiskt, men Dice – som senast närvarade 2015, lämnar ett enormt tomrum, framförallt då Battlefield V snart släpps. Sony och Microsoft erbjuder fortfarande de största och mest iögonfallande montrarna, att Spider-Man PS4 är ett mindre fenomen råder det ingen tvekan om, köerna fullkomligt ringlar för att få testa demo versionen, trots att spelet varit ute i närmare en vecka.

Förvånande nog så är kön till Kingdom Hearts 3 ytterst måttligt. Med tanke på att det är en spelserie som kan orsaka tumult vid minsta benämning, så är det lite bisarrt att intresset för den fullt spelbara demon är så klent. Kanske har det helt enkelt tagit för lång tid, om vi bortser från överflödet av pseudo uppföljare, så är det tretton år sedan det sista spelet kom till Playstation 2.

Men det är varken Spider-Man eller Call Of Duty: Black Ops 4 som drar mest folk, Nintendos station där Super Smash Bros. Ultimate till Switch är spelbart är så överlastad på lördag att det knappt går att röra sig runt båset.

Även om antalet besökare verkar öka – vi har ännu inte fått officiella siffror, så känns det som att en viss stagnation inträffat. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen, den allmänna kvalitén på utställarna är fortfarande för låg, än mer bisarrt blir det då ett antal utställare har med sig uppenbart piratkopierade produkter som säljs för hutlösa summor. Än mer uppåt väggarna blir det då de flesta stora tillverkarna av licensierade produkter – Sideshow, XM Studios etc, nyligen har gått väldigt hårt åt så kallade custom kreationer – tillbehör eller objekt producerade utan licens. Både Marvel och Star Wars har officiella bås bara några få meter ifrån en utställare – som skall förbli namnlös, som säljer halvfärdiga skräpprodukter till förskräckliga priser.

Marvel och Star Wars båsen borde vara fullastade med produkter för alla typer av kunder. Tyvärr så är det enda riktigt intressanta att flera av filmerna säljs på Blu Ray till ett mässpris. I övrigt handlar det om plasthammare och enkla masker.

Och mitt i ingenstans står Finnair och erbjuder folk att fota sig på en – uppenbart, plastig flygplansvinge…

Historien upprepar sig ännu en gång då Lost In Collectibles – i ett samarbete med House Of Heroes, får fram essensen av vad dessa mässor bör vara, entusiatiska, originella och kvalitativa. Full disclosure skall här delges eftersom vi känner Paul som har hand om Lost In Collectibles. 

House Of Heroes säljer allt ifrån högt prissatta och inkapslade rariteter som tidiga nummer av Spider-Man för tiotusentals kronor, men också mer prisvänliga aktuella serietidningar.

Majoriteten av utställarna erbjuder i stor utsträckning enbart dussinprodukter – som bedrövligt dyra mjukisdjur eller kaloribomber i form av lakritsremmar, att ståndet som säljer ett dussintal olika smaker med slushies tar upp mer plats än Namco Bandai är inte klokt, för att säga det på ren svenska. Självklart skall tilltugg finnas tillhands, men varför EN försäljare skall ta upp ett sådant utrymme är obegripligt.

Och när vi ändå är inne på mat och dryck så finns det ingen som helst pardon för den genomusla matkvalitén som erbjuds innanför mässans dörrar, den ’’buffé’’ av tillbehör för hamburgare är som en kollega sade ’’bland det mest tragiska man kan se’’. Däremot är maten som serveras utanför i två olika food trucks betydligt bättre.   

Den lite luggslitna känslan fortsätter hämma årets omgång då flera av de mest intressanta gästerna tvingats till att avboka i sista minuten. Pom Klementieffs (Mantis från Guardians Of The Galaxy Vol.2) medverkan ställde jag mig något cynisk till från första början – mässan har alltid dragits drabbats av avbokningar för de riktigt stora namnen, men att Catwoman författaren och tecknaren Jöelle Jones ställde in sitt planerade besök kunde inte ha kommit mer olägligt. Jones är idag en av de mest omtalade artisterna inom serietidningsvärlden – med sin egen kreation Lady Killer och numera huvudansvarig för Selina Kyle/Catwoman. Detta var mässans hemliga vapen…

När avboknings beskedet anlände så började varningsklockorna att ringa på allvar. Det kändes bokstavligt talat som att hela mässan hade blivit stympat. ’’Kompensations’’-gästerna; Barry Kitson och Mads Mikkelsen, är definitivt inget att fnysa åt, men att vi hade att göra med en något skadeskjuten omgång rådde det inget tvivel om.

Förra året deltog en entusiastisk och mycket trevlig Cobie Smulders. Och även om Mads Mikkelsen är både trevlig och pratglad så blir det inte lika extatiskt kring bordet där han sitter, det kan bero på att han tidigare har gästat ett antal Sci-Fi mässor (direkt konkurrent) här i Sverige. Utan att på något sätt häckla eller vara oförskämd mot övriga gäster så lämnar de en hel del kvar att önska. Att man fått tag i både Carolina Ravassa och Sveriges egen Matilda Smedius är såklart fantastiskt för alla Overwatch spelare, tyvärr så har båda dessa ett lite för snävt CV för att den stora allmänheten skall få ut lika stort värde som hardcore fans. Att röstskådespelare nu blivit så populära att de kan medverka på de riktigt stora mässorna är väldigt uppmuntrande, därefter fanns en bra möjlighet att ta in än mer skådespelare från animationen eller spelens värld, det skedde inte…    

För min egen del så är det mötena med tecknarna Phil Noto och Rafael Albuquerque som verkligen stannar kvar. Dessa två herrar får tyvärr sitta i ett spartanskt bås som inte på något sätt representerar deras fantastiska arbete. Generöst nog så kostar det ingeting extra att få sina serietidningar signerade, mötet med båda var synnerligen trevligt, Noto skojade för övrigt om en specifik teleporterande bulldog och hans potentiella öde.

Själva mässupplevelsen varierar därefter ganska rejält, för de yngsta och mindre luttrade är det fortfarande lika spännande och fascinerande, det fantastiska Star Wars-folket från 501st legionen och R2 Builders är lika beundransvärda som alltid, med sin outtömliga entusiasm och sitt fantastiska åtagande – att samla ihop pengar till välgörenhet. De stod också för en av mässans häftigaste syner, ett gigantisk Lego bygge föreställande dödsstjärnans hangar från Return Of The Jedi.

Att Comic Con är här för att stanna råder det inget tvivel om, besökarna blir fler och mer diversifierat, att se så många familjer med små barn är också väldigt uppmuntrandes. Stämningen är också ytterst gemytlig, alltifrån kostymklädda hardcore fans till mer blygsamma förstagångs besökare verkar alla ha väldigt roligt.

Mässan har all möjligheter att fortsätta växa, men stagnationen måste upphöra och det nu. Fler kvalitetsutställare måste vara beredda att inställa sig om de riktigt stora ambitionerna skall förverkligas. 

Avengers: Infinity War Blu Ray (2K) Recension 

AvengersInfinityWar1_BD_3D_scandi

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Avengers: Infinity War från Disney Sverige.  

Film

Vi visste på förhand att den tredje filmen i Avengers-serien – och den nittonde Marvel Studios produktionen, skulle bli en framgång, de flesta Marvel filmer har lyckats placera sig i ett helt unikt område där både kritiker och publik samtycker. Jag skrev tidigare i år att Infinity War skulle spela in 1,7 miljarder dollar – en hisnande summa, det skulle göra den till den mest framgångsrika Marvel-filmen någonsin, den teorin var fel… Avengers: Infinity War har nu dragit in över 2 miljarder dollar, enbart Star Wars: The Force Awakens, Titanic och Avatar ligger före. 

Marvel var inte exakt blyga – då de redan ett år innan premiären, lovade att detta skulle bli en händelse vi sent skulle glömma. Och med slutresultatet i handen så vet vi att ingeting är sig likt, Marvel har nu positionerat sig i samma kategori som Lord Of The Rings och Star Wars, och med tanke på att dessa två har haft årtionden att bygga upp en så kallad installerad bas -serietidningarna må ha funnits men aldrig nått samma status som Tolkiens böcker eller Lucas filmer, så är Infinity Wars framgångar än mer otroliga. På tio år har Marvel Studios byggt ett filmimperium som ingen kunde ha föreställt sig för några år sedan. 

Infinity War är så mycket mer än en rekordsättare, det är en makalös helhet där vartenda element fungerar. Joe och Anthony Russo stod inför ett monumentalt arbete då de skulle fasa ihop tio år av berättande och älskade karaktärer. Kontinuitet är ett alltför överanvänt ord, men att de lyckats göra en film som respekterar dessa karaktärers långa resor är en filmisk bragd. 

Guardians Of The Galaxy och Black Panther kunde inte stå längre ifrån varandra, den ena är en  allegori över nuvarande politik och samhällsproblem, det är allvarligt och mycket målmedvetet. Guardians är en färgglad, humoristisk och skruvad historia som innehåller ett talande träd och en skjutglad tvättbjörn. 

Det skall inte fungera att svetsa ihop dessa två. Efter otaliga mängder tittar och inspektioner så är Infinity War nästan vattentät, ett par narrativa problem finns, men strukturen och hanteringen av alla sidospår, karaktärer och händelser är så finkänsligt, självmedvetet och proffesionellt. Filmens alla lager blir än tydligare då man ser den med lite andra ögon, Zoe Saldana i synnerhet briljerar i rollen som Gamora, hennes subtila reaktioner och mimik är enastående, framförallt då vi vet om  om den livsviktiga information som hon bär på. 

En hel del diskussioner har uppstått om Infinity War bara är en enda lång action kavalkad utan substans. Det är visserligen sant att en stor del åt filmen ägnas åt storslagen action, men det är tydligt att allting är förankrat i grunderna för bra berättande -bra karaktärer, starkt skådespel och trovärdiga relationer. Bröderna Russo har destillerat det typiska dramat och går rakt på sak. Scenen mellan Chris Hemsworths Thor och Bradley Coopers Rocket Raccoon är ett utmärkt exempel på detta, där levererar man hela spektrat av emotionellt bagage och nyvunnen vänskap.             

Dramatiken är där men går i överljudshastighet, och varje återbesök känns lika givande, där små dramatiska nyanser alltid är med i spelet. 

Man kan egentligen skriva hela böcker om Infinity Wars styrkor och framgångar, men det skulle snarare bli till en lista där man enbart rabblar upp höjdpunkt efter höjdpunkt. Detta är actionfilmens finaste stund, jag står fortfarande och bara gapar över att något så enkelt som en serietidning – om en lila utomjording som söker efter kosmiska stenar, kan förvandlas till ett obeskrivligt fenomen som detta. 

Betyg 10/10 

AvengersInfinityWar1_screen2

Bild 

När man ändå var igång med att skriva in sig i filmhistorien så kunde man lika gärna passa på att ta ett par ytterligare rekord. Infinity War är från början till slut filmad med IMAX kameror, detta ansågs nästan vara omöjligt för ett årtionde sedan, kamerahusens storlek gör dem svåra att hantera och den enorma upplösningen ställer helt andra krav på effektarbetet – även om det i slutändan har skalas ned till en mer hanterlig upplösning. 

Trots att man inte presenterar slutprodukten i sina fulla upplösning på 8K, så är bildkvalitén nästan perfekt. Texturer är detaljrika och naturliga, framförallt är mörka scener precis lika detaljrika,  ansikten och klädtexturer är rakblads vassa. 

De enorma arbetet med Thanos och hans generaler kommer till sin rätt, varenda ansiktspor går att urskilja, Proxima Midnight och Ebony Maw är så realistiska att det går att missta dem för superbt smink och inte digitala specialeffekter.  

Marvel produktioner använder sig dessa dagar av en ganska stark färgpalett – Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol.2 är de bästa exemplen på detta, riktigt så färggrann är inte Infinity War, men börderna Russo låter de olika platserna har distinkta visuella egenskaper. Det fiktiva afrikanska drömlandet Wakanda är soldränkt med hjälp av ett subtilt gult färgfilter, rymdstationen Knowhere är kylig. Vad det än gäller så ser det spektakulärt ut. Återigen är det en superb referenskopia som vi fått. 

Betyg 10/10   

AvengersInfinityWar1_screen3.jpg

Ljud 

Tyvärr så fortsätter den lite alarmerande trenden i att Disney inte verkar vara villiga att ge oss en fullgod ljudmix. Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy är mullrande monster som innehåller både detaljer och precision. Men någon gång under 2017 var det slut med dessa öronbedövande presentationer. 

Utan att fördöma eller förnedra användare som inte har möjlighet till ett surrondsystem, så verkar det som att Disney nu mixar ljudet efter soundbars och mer allmänna lösningar. 

För att överhuvudtaget få fram någon som helst volym eller bas, så tvingas vi skruva upp volymen till det dubbla mot vad vi brukar använda i vårt testsystem. Och vid denna absurda volym så kommer basen fram, men den är utan dynamik eller riktigt liv, framförallt så känns ljudet komprimerat. Alan Silvestris har komponerat ett musikaliskt tema som kan ställa sig bredvid de riktiga klassikerna, det bombastiska orkestrala soundtracket är det område där ljudet är som svagast, då temat spelas i samband med att titeln visas, så känns stråkarna och blåsinstrumenten helt instängda, det finns ingen luft eller detaljrikedom. 

Basen är något mer aggressiv och aktiv än i Black Panther – fortfarande en förvånande svag presentation soniskt. 

Varför man inte valt att ge ss två olika ljudspår – ett för surround och en för stereo anläggningar, är nästan obegripligt. Tyvärr så får vi inte en ljudmix som matchar den makalösa bildkvalitén. 

Betyg 6/10 

AvengersInfinityWar1_screen8.jpg

Extramaterial 

Återigen så är det snålt tilltaget med extramaterial och riktigt intressanta inblickar bakom kameran. De få inslag vi får –  i form av ett par korthuggna featurettes, består nästan bara av filmklipp från tidigare filmer och Infinity War. Enligt Elizabeth Olsen som spelar Wanda Maximoff/Scarlet Witch, så arbetar bröderna Russo på ett sätt som innebär att de kan filma två vitt skilda sekvenser samma dag, då den än namnlösa Avengers 4, spelades in i göra anslutning till Infinity War, så kan bakom kulisserna material fortfarande vara för känsligt att visa upp. 

De borttagna scenerna är inte heller mycket att bli upphetsad över. Enbart en sekvens som involverar Thanos och Gamora ger en något annorlunda inblick i deras knepiga relation.    

Russo brödernas kommentarspår tillsammans med manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely är tack och lov helt fantastiskt. Samtliga är väldigt benägna om att ingående tala om berättarmässiga beslut och storyns struktur. Och då man verkligen bryter ned alla detaljer och även besvarar flera moment som publiken ställt sig kritiska till, så är det trollbindande att lyssna på. Detta kommentarspår är så pass fascinerande att det väger upp resten av det medelmåttiga bonusmaterialet. 

Betyg 6/10    

Ant-Man And The Wasp Recension 

002

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

Summering: En oemotståndligt rolig återkomst med några av filmvärldens mest sympatiska karaktärer, en liten men fullfjädrad avslutning för Marvels legendariskt framgångsrika 2018.   

Efter en av de mest spektakulära och storslagna urladdningarna i filmhistorien är det dags att avsluta det sagolikt framgångsrika år som är 2018 för Marvel. Ant-Man And The Wasp är egentligen bara ett embryo sett till sin storlek, om vi jämför med storsyskonet Avengers: Infinity War, men storleken har ingen betydelse, det här är en strålande slutknorr på en saga som verkar ha oändligt med kreativitet och värme. 

Filmserier dras ofta med ett stigma där allting måste växa sig större och större (ursäkta alla ordvitsar om storlek), Fast And Furious-serien skulle i dagsläget aldrig kunna gå tillbaka till att bara låta Vin Diesel köra racingbil på nattetid och senare sno DVD-spelare. Tom Cruise utför fortfarande mer och mer extrema dödslekar med helikoptrar och skutt mellan olika höghus i den kommande Mission Impossible: Fallout, allting skall bli större, farligare och mer bombastiskt. 

Marvel har inte bara blivit obestridda mästare på att göra storbudgetfilmer som utklassar konkurrensen, Kevin Feige som står som befälhavare, har också hittat ett sätt att kommunicera med publiken både i filmerna men också utanför. Feige och hans medarbetare vet hur man kan justera publikens förväntningar, Ant-Man And The Wasp handlar inte om att rädda världen eller hitta ett botmedel mot förkylningar, det är en enkel film delar en hel del likheter med ett riktigt bra avsnitt i en TV serie, det förändrar inte helheten men gör ett utomordentligt jobb inom de givna ramarna. 

021

From Small Things (Big Things One Day Come)

Ensemblen i Infinity War var så stor att inte ens ett par jordklot räckte till för att rymma alla, bröderna Anthony och Joe Russo genomförde en bragd då de lyckades skapa en film där samtliga personer kändes välutvecklade och relevanta. Peyton Reed som återvänder som regissör  tar ett klokt beslut då man behåller fokus på Paul Rudd, Evangeline Lilly och Michael Douglas. Birollerna består till största del av karaktärer som vi redan känner. Det börjar bli en klyscha nu, men karaktärerna är filmens hjärta. 

Berättelsen i sig är snarare en katalysator för att lösa upp karaktärernas försummade relationer, Thor: The Dark World och Iron Man 2 förvandlades till byggstenar för det enorma universumet, ingen av dem känns särskilt vettiga som efterföljare eller ens marginella utvecklingar. Ant-Man And The Wasp hårdrar aldrig referenser till tidigare filmer, detta är en fristående men ändå familjär berättelse som står på egna ben. 

Evangeline Lilly sade i en frågestund med sina fans att samtliga Marvel arbetare – skådespelare och personer bakom kulisserna, är som en enda stor familj. Peyton Reed – i synnerhet, sägs ha skapat en arbetsmiljö där alla känt sig välkomna och bekväma. Den avslappnade och hjärtliga stämningen har fått följa med ut till biograferna och även publiken. 

Ant-Man And The Wasp är utan tvekan årets absolut roligaste film, humorn genomsyrar varenda beståndsdel, som alltid så behövs det ett stort mått utav självdistans då man har att göra med en film där män och kvinnor krymper i storlek och bekämpar tjuvar och banditer. Där Infinity War gjorde oss andlösa med sina hysteriska strider och historiska möten mellan serietidningsmyter, så är detta en enda lång skrattfest där man blandar all tänkbar humor i ett oemotståndligt bål som avväpnar den mest bittra och förgrämda människa. 

014

Bugs and cars 

Flera action moment är båda roliga och underhållande men det är filmens biljakten som sticker ut allra mest. Så fort det förekommer fordon i snabba hastigheter så briljerar Marvel, det verkar nästan ha blivit till ett utav studions största expertisområden, den vi får se här är lyckas till och med överträffa den nerviga och våldsamma jakten i Sydkorea från Black Panther. Filmens relativt kortspeltid på knappt två timmar kan tyckas oroväckande kort, men ännu en gång så har Marvel hittat ett perfekt format där man får in en bra balans mellan action, drama och humor. 

Filmen flyter på utan några som helst gupp eller trafikstopp, då man inte behöver ödsla tid på alltför många karaktärsintroduktioner så behåller man ett mycket bra tempo som aldrig blir utmattande. Helhetsintrycket är inget annat än enastående och man kan bara känna stor beundran för att Marvel Studios. 

Då rollistan inte ändrats märkbart är det således svårt att anmärka på någon av aktörerna. Paul Rudd är lika sympatisk och dumdristig som senast, Michael Douglas är luttrad och får några utav filmens mest syrliga repliker. 

Michael Peña är seriens största komiska tillgång, så fort den energiska aktören drar igång sina snurriga utspel så spårar det ut – på bästa sätt, i helt tokiga utläggningar och resonemang som både är löjliga men träffsäkra. 

Hannah John-Kamen är sårbar och empatisk som en av filmens antagonister. Efter Black Panthers Killmonger, den galne titaten Thanos och även Michael Keatons Vulture, verkar det som att Marvel äntligen löst problemet med helt menlösa skurkar. Kamens karaktär Ghost både kapabel och fascinerande där hon låter en ungdomlig och rastlös naivitet komma fram. De nyanlända  veteranerna Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne är båda två så solida som man kan förvänta sig av två så rutinerade skådespelare, men att säga mer än så vore att avslöja för mycket. Till och med barnskådespeleriet är högkvalitativt i och med Abby Ryder Fortsons färgstarka insats som Rudds dotter Cassie.

013

Acrobat

Den största uppgraderingen tilldelas Evangeline Lilly som äntligen får dra på sig kostymen och bli Wasp, Lilly är något mer allvarlig och eftertänksam än sin motsvarighet i serietidningen, men så fort Wasp far in i stridens hetta står det lika klart som en vacker sommarhimmel att detta är en kämpe att räkna med. 

Lilly far runt som en skottspole och genomför rena rama baletter som avslutas med hårda slag och sparkar. All action har fått sig ett ordentligt lyft, koreografin har blivit mer genomtänkt och jag förvånas av att Marvel fortfarande kan skapa actionscener som glädjer och överraskar. Den hantverksmässiga standarden är exceptionell med förstklassiga specialeffekter och produktionsdesign som innehåller oräkneligt många diskreta men geniala detaljer. 

006

Småfel

Finns det fel ? Jodå, självfallet så kan man hitta en hel uppsjö med detaljer som kan kritiseras och diskuteras, humorn får som sagt alltid stå i första ledet och för de som fann Guardians Of The Galaxy Vol. 2 och Thor Ragnarok för humoristiska kommer finna samma problem här. Då och då är det också lite för förutsägbart, en alltför avslöjande trailer hjälper inte heller till på den punkten. Walton Goggins som spelar en korporativ och girig svarthandlare är till en början platt och inte alls lika genomtänkt som Ghost. Filmen kan liknas med den bästa av berg och dalbanor, köerna är långa men den korta åkturen är himmelsk och kompenserar för de svagheter som finns.  

Ant-Man And The Wasp är inte filmen som höjer insatserna och får Infinity War att framstå ynklig. Detta är en fotsättning på konceptet om en koncentrerad, rolig och smart typ av film som är väldigt sällsynt i dagsläget. Med sin fantastiska humor, innovativa actionscener och sympatiska karaktärer, så har man återigen skapat filmiskt guld som inte går att få nog utav.  

Betyg 9/10 

Thor Ragnarok Blu Ray (2K) Recension 

ThorRagnarok_BD_3D_scandi.jpg

All Images Copyright And Courtesy Of Marvel Studios/Disney 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe och Thor Ragnarok att göra. 

Filmen 

När man uppnår en sådan kritisk massa som Marvel Studios har gjort med sina historiska framgångar, så räcker det med minsta lilla justering eller ändring för att skapa uppror eller glädje.  Marvel har gjort det klar och tydligt att de är villiga att ta risker med sina filmer. En fega studio hade förmodligen producerat Iron Man 6 framför Guardians Of The Galaxy eller Ant-Man. När de nådde till den tredje film om den nordiska guden Thor, så valde att att röra om rejält i grytan.

Med Taika Waititi som regissör blev det roligare, lite mindre seriöst och väldigt oväntat. Waititi är en galen man, på bästa sätt, han har inga hämningar och regisserar sporadiskt men bestämt. Thor Ragnarok kan inprincip klassas som en komedi, det är ständigt roligt och ingenting är på särskilt stort allvar. Självfallet ledde detta till en polarisering hos publiken. För många blev det för mycket av det roliga, det finns sannerligen sekvenser som inte fungerar. Starten är obekväm och det snabba replikskiftet mellan den gigantiska eldemonen Surtur och Chris Hemsworth orsakar vissa stolsvridningar.

Det är då man äntligen kommer tillbaka till Asgård som bollen sätts i rullning. Tempot är rasande snabbt och det skapas en oväntad harmoni mixen mellan barnslig humor och stora actionsekvenser. Dialogen det visuella bombardemanget går hand i hand. En särskild medalj måste utdelas då man spelar Led Zeppelin spåret Immigrant Song, då uppnår man en helt unik extas av sanslös action. Hantverket är som alltid lysande med sina fantastiska färger och specialeffekter i världsklass.

Den stora och starka Hulken har aldrig varit såhär uttrycksfull och rolig, med sina enstaviga repliker blir det mesta med den gröna jätten komiskt guld. Tessa Thompson måste också nämnas som ett helt fantastiskt nytillskott i form av Valkyrie, en föregetts supersoldat som dränker tidigare misslyckande i utomjordisk alkohol. Samtliga aktörer – både gamla som nya, har ställt om sig väldigt väl till en mer spontan arbetsmetodik, Waititi nyttjar enligt sig själv en hel del av skådespelares personliga åsikter och justeringar. Cate Blanchett förblir filmens största minus, hela insatsen känns slarvig och oengagerad.

Thor Ragnarok lämnar inte något djupt emotionellt avtryck som Guardians Of The Galaxy Vol.2 eller Black Panther, men det är inte heller avsikten, det här är en förstklassig åktur på en nöjesfält – utan åksjukan, som håller betydligt längre än någonting du hittar på Gröna Lund eller Liseberg.   

Betyg 8/10    

Bilden 

Disney har sedan Blu Ray formatets vagga stått för några av de absolut bästa referensskivorna på marknaden. Bildkvalitén som visas upp här är inget annat än perfekt. Färgerna är starka men aldrig övermättade. Ansiktstexturer är mer levande än någonting man någonsin kommer att kunna se på en 3D visning. Skärpan är sylvass och visar upp de detaljerade miljöerna och  sminkningarna. Flera filmer kämpar med svärtan, här är till och med de mörkaste sekvenserna  helt befriade från brus eller negativa artefakter. Detta är utan tvekan bland det bästa man kan uppleva bildmässigt.

Betyg 10/10   

Ljudet  

Marvels filmer brukar vanligtvis smälla och dundra så mycket att de i praktiken skulle kunna orsaka vräkning eller telefonsamtal till polisen. Detaljrikedomen och akustiken är utan dess like och varenda kanal får arbeta hårt.

Så det är med viss chock som jag kan konstatera att Thor Ragnarok inte låter förträffligt eller ens mycket bra. Scener som skall flytta om ens möblemang saknar eftertryck, vi använder en relativt överaktiv bashögtalare i vårt system och såhär passiv har jag nog aldrig hört den. Ljudet är trångt och det saknas utrymme i form av detaljer och trovärdig akustik.

Det påminner väldigt mycket om den nu tio år gamla Iron Man utgåvan som aldrig ville nyttja basen. Jag har svårt att se vad som har gått snett här, framförallt då Marvel – till stor del, använder sig av samma tekniska personal bakom kulisserna. Att påstå att det låter dåligt vore att överdriva, det är en fullt godkänd upplevelse, men i jämförelse med den perfekta bildkvalitén så är ljudspåret enbart godkänt.

Betyg 6/10  

Extramaterial 

Återigen får vi ett par korta och intetsägande snuttar av arbetet bakom filmen. Det är för ytligt och kortvarigt för att verkligen ge en bra inblick i skapandet. Samtliga intervjuer med skådespelare känns som om med är konstruerade av ett helt regemente av PR-experter.

De borttagna scenerna som ingår är inte heller något som förändrar något av större betydelse. Det handlar om små förlängningar och tidsödande övervikt som med all rätt har klipps bort. Vad som räddar bonusmaterialet är Taika Waititi, som i både intervjuer och sitt kommentarspår fullständigt dominerar.

I sitt kommentarspår så slår Waititi sönder alla normer om vad och hur det skall göras. Mängden skämt och anekdoter kunde ha blivit en plåga att lyssna till med men sin enorma humor, karisma och självdistans så blir det svårt att inte bli underhållen. Och från ingenstans så dyker regissörens tvååriga dotter upp och konstaterar att denna gigantiska film inte är något att ha. Sällan har det varit så roligt att lyssna till något så sporadiskt och oseriöst.

Betyg 6/10 

 

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

t6s2dmtql6koxycxwbu5

Image copyright and courtesy of Disney/Lucasfilm 2018

Solo: A Star Wars Story    

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One. 

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

030

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Black Panther 

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen. 

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes   

the-predator-cast-boyd-holbrook-olivia-munn

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

The Predator 

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick.  The Predator kan  få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes   

Fortsättning följer i del 2… 

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

Årets Bästa Filmer 2017

siberian_tiger_in_snow-wallpaper-1920x1200

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat  område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

0012

Copyright Of Warner Brothers 2017

10. The Disaster Artist 

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

null

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

9. Thor: Ragnarok  

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

027

Copyright Of 20th Century Fox

8. Battle Of The Sexes 

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

001

Copyright Of 20th Century Fox

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

001

Copyright Of Warner Brothers 2017

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

010816_a01_aa0013_v01_50prcnt

Copyright Of Nonstop Entertainment/Amazon Studios

5. City Of Ghosts 

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket,  samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

007

Copyright Of 20th Century Fox

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

014

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

011

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

2. Spider-Man Homecoming 

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

039

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

1. Star Wars: The Last Jedi 

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film 

Thor Ragnarök Recension 

CRE-14261_R.jpg

All Images Copyright Of Walt Disney Studios 2017

En explosiv och glädjande åktur som inte håller tillbaka med sin humor eller lösa och lediga attityd. Det saknar tyngden och helheten för att kunna placera bredvid det bästa som Marvel gjort, men istället är det en av studios roligaste och mest underhållande filmer. 

Hur fixar man till en filmserie som aldrig riktigt tagit världen med storm ? Jo, man anlitar en vild och galen regissör från Nya Zeeland – Taika Waititi, man klipper hjältens hår och laddar filmen med humor och distans. Resultatet är inte oförglömligt men helt skamlöst underhållande.

Filmerna om den nordiska guden Thor har alltid setts som Marvels svarta får, de har genererat tillräckligt med inkomster för att motivera till uppföljare, men ingen av filmerna har lämnat ett riktigt djupt avtryck tillskillnad mot Captain America: Civil War eller Guardians Of The Galaxy. Thor The Dark World är utan tvivel den sämsta Marvel Studios filmen någonsin, en trött och energilös historia som kan stå som ett exempel för hur slentrianmässigt och tråkiga Marvels filmer hade kunnat bli om de hade legat på latsidan.

”The Western Shore”

Marvel Studios insåg att något radikalt behövde ske, efterfrågan att se en Planet Hulk film – en av de mest älskade serietidningarna om världens (?) starkaste hjälte har länge legat önskelistan för fansen. Detta visade sig vara en omöjlig dröm pga rättighetsskäl.

Den berättelsen tar Hulken ut i i rymden och en ogästvänlig diktatorisk planet där han både möter kärlek och förakt. Författaren Greg Pak ger den store starke gröne bamsen en tärd själ och en bitterhet över sin exil.

I Thor Ragnarök har man svetsat samman de båda karaktärerna – Thor och Hulken, och nyttjat element från Planet Hulk storyn. Det kan tyckas som att man skapar ett monster i Frankenstein anda, med olika delar och stygn för att hålla ihop det hela, men det är förvånande hur bra filmen väver samman de här två skilda berättelserna.

Taika Waititi visade upp en udda förmåga att skapa underhållande vansinne i Hunt For The Wilderpeople. En film som inte har några spärrar eller hämningar. Lite av de vansinnet har smittat av sig här.

CRE-34320_R.jpg

Spretigt och obekvämt i början 

Till en början känns Ragnarök spretig och obekväm. Waititi har gjort stora ändringar i Thors karaktär, från att ha varit teatralt bombastisk är han nu en skojare som tar luften ur andras monologer och ödesdigra scener. Jag känner knappt igen mig och blir genast orolig för vart detta kan landa. Och själva starten innan flygplanet lyfter är skakig och läskig. Humorn som alltid varit en del av Marvel Studios filmer får den här gången ta över alla kontroller. Vi bombarderas av underfundiga gliringar, parodiska kommentarer och ett stort mått av självdistans.

Det kan låta både ensidigt och billigt, men Waititi gör ett otroligt bra jobb med att ledsaga  publiken i stämningen och tempot. Tillslut får man till ett flyt som passar filmens bullriga framtoning. I en film där märkliga kreatur och en sminkad Jeff Goldblum tar plats måste ett mått av humor in.

CRE-10797_R.jpg

Sanslös underhållning 

Ragnarök är en otroligt underhållande film, Waititi håller igång ett snabbt tempo som sällan stannar av, han har till och med mod nog att inte låta action sekvenserna bli allt för långa och utdragna. Finalen är till och med lite snopen, Marvel verkar ha insett problemen i sina tidigare verk där den tredje akten enbart varit en enda stor explosion där man tappade bort sina karaktärer. Det är rent ut sagt beundransvärt att våga hålla tillbaka på konfekten och effekterna vid en punkt i filmen där man kunde ha dränkt publiken i stök och bök.

Visuellt så fortsätter man sitt segertåg från Doctor Strange och Guardians Of The Galaxy, Thor Ragnarök har gjort sig av med föregående filmers överdrivna färgpalett och texturlösa foto som fick kostymer och miljöer att se billiga ut. Den mytologiska platsen Asgård har aldrig sett så här bra ut, på gladiator planeten Sakaar använder man gråa nyanser och slänger in färg på ett mycket smart sätt.

MRK0005_comp_v010_020442_hires.jpg

’’Still mad…’’ 

Chris Hemsworth och Mark Ruffalo har efter alla dessa år byggt upp en mycket bra kemi som tar karaktärerna i en annorlunda riktning. Ruffalos Hulk får några betydligt bättre dramatiska scener än de man krystat försökte få fram med Scarlett Johanssons Black Widow i Avengers The Age Of Ultron. Tessa Thompson är  fantastisk som den stenhårde krigaren Valkyrie. Serietidningsversionen är en blont bombnedslag som tar alla typer av stereotyper om vikingar och blonda nordbor till sin spets. Här blir karaktären en härdad och utmärglad figur som gett upp den romantiska bilden kring död och ära. Marvel går fortfarande i bräschen för tuffa och värdiga kvinnliga karaktärer som inte behöver spela på sin sexualitet.

Jeff Goldblum är helt bindgalen som The Grandmaster, ett gökur som värderar sitt ego och excentriska natur mer än något annat. Tom Hiddleston verkar ha roligare än någonsin, Loki är fortfarande en självupptagen och ynkrygg men också mänsklig i att han första gången inte kontrollerar sitt eget öde. Den enda felande länken i skådespelet är faktiskt Cate Blanchett. Detta är en roll som Oscarsvinnaren borde kunna hantera i sömnen, hennes dödsmaskin Hela får ett par riktigt diabolisla tillfällen, men Blanchett känns stel och ointresserad. Alldeles för många gånger känns det som om hon enbart spelar på rutin. Enligt en intervju menar den – privat, som alltid sura och ofta tramsiga skådespelerskan, att hennes barn är det största skälet till hennes medverkan. Den slappa attityden märks av och Hela förblir överdriven med samtidigt tam.

Men jag förblir förstummad över hur Marvel gång på gång klarar uppgiften att leverera filmer med karaktärer vi känner sedan tidigare men ändå hålla dem vitala och spännande.

CRE-19017_R.jpg

Risktagande som fungerar 

Med alla dessa riskmoment – den breda humorn och den fräcka designen för scenografi och rekvisita så står Waititi stadigt kvar på marken. Han vet vad som är av relevans. Med ett stort leende på sina läppar gör han en film om något så grymt och blodigt  som världens undergång till en varm och härlig upplevelse som roar stora som små. De fantastiska 80-tals referenserna som det dånande synth-soundtracket gifter sig perfekt med fantastiska bilder av kaotisk action. Och vid ett tillfälle måste jag nästan hoppa ur stolen och applådera av glädje.

””We are your overlords”

Thor Ragnarök lämnar inget djupt bestående intryck som den fantastiska dramatiken i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 eller Doctor Stranges omvälvande resa i det mystiska. Lite mer krut hade kanske behövts för att verkligen knäcka publiken.  Vissa hållpunkter bockar man av alldeles för snabbt och vid ett litet tillfälle stannar filmen upp helt och hållet.

Men åkturen är så fantastiskt rolig att man inte kan klaga på en och annan luftgrop. Marvel avslutar år 2017 med action som numera verkar vara patenterad i deras segertåg som innebär att dominera den perfekta actionfilmen.

Valhalla I’m coming !”

Betyg 8/10 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension  

GOTG2_BD_3D_scandi.jpg

Copyright Marvel/Disney 2017

VARNING: Spoilers för allt som har med Vol. 2 att göra. 

Filmen

Ibland är det nödvändigt att få lite perspektiv… Guardians Of The Galaxy Vol. 2 mottogs överlag väldigt väl när den gick upp på bio i våras, men fick samtidigt utså en hel del kritik, man pekade på diverse problem med tempot och att humorn inte alltid klickade. Jag skrev i min recension att filmens betyg eventuellt kunde sänkas med tiden. Ett halvår senare kan jag – lättad, konstatera att betyget inte skall ned, snarare upp…

För även om ett par av skämten inte fungerar (scenen där Rocket behöver tejp är ett fiasko) så är helheten inget annat än makalös. James Gunn ingjuter värme, själ och hjärta i samtliga av filmens delar. Visuellt så fortsätter Marvel Studios höja ribban. Man tar mycket av de fantastiska färgerna från Doctor Strange och skapar en upplevelse som är helt makalös att se på.

Men det är inte bara visuellt slående, när James Gunn vill visa upp filmens muskler så får vi stunder som inte går att glömma.

Sekvensen där Rocket Raccoon och Yondu skjuter sig ur sitt fångenskap och ackompanjeras av Come A Little Bit Closer får mig fortfarande att gapa stort. Musiken är närmast genialt integrerad, mixen av allt från Cat Stevens till George Harrisons LSD dränkta My Sweet Lord är rysligt bra och har fått en cementerad plats i min musiksamling.

Men bäst är fortfarande manuset och karaktärerna. Skådespelarna är varma i kläderna och de bästa scenerna kommer ifrån interaktion mellan dem. David Bautista som Drax är utan tvekan en av årtiondets roligaste karaktärer. Det är inte så ofta man får skratta såhär högt och hjärtligt till en film med sådan här enormt stor produktion.

Dramatiken är det inte heller så mycket att diskutera kring, avslutet är fantastiskt och innehåller det där emotionella klimax som regissören Irvin Kershner pratade om i och med Empire Strikes Back. 

Den kanske starkaste scenen sker mellan de två systrarna Gamora och Nebula, Karen Gillan gör ett helt fantastiskt porträtt av en trasig och plågad individ, det är en ren fröjd att se hennes karaktär växa och bli tredimensionell. Sedan har vi en Kurt Russell i storform, han lyckas kombinera nostalgin från sina största stunder under 80-talet med en mycket dynamisk och karismatisk skurk som bryter mot den vanliga mediokra normen som Marvel skurkar har inneburit.

Det här är en fantastisk åktur som visar att filmer med gigantisk budget kan vara bland det bästa som finns, ett fantastiskt konstaterande i en industri som ofta kan kännas helt själlös.

Betyg 9/10   

Bilden

Tyvärr så har vi inte möjlighet att recensera 4K versionen av filmen. 1080P versionen har dock fantastiska färger och behåller samma klara bild som den vi fick ta del av på IMAX-versionen. Den upplevelsen blev en uppenbarelse kring hur bra IMAX kan vara. I synnerhet så var skärpan i absolut världsklass, detta genom att filma allt digitalt med kameratillverkaren REDs bästa produkter i vansinniga 8K. Detta är en upplösning som enbart kan jämföras med 70mm. Det finns idag inget format som kan reproducera denna upplösning så en komprimering har behövt ske.

Denna 2K utgåva bär med sig ett tunt filter som verkar ha uppstått då man skalat ned filmen, antagligen pga den massiva mängd data som en 8K fil innebär.  Skräpan är inte så sylvass som jag vill minnas den. Man tar dock igen väldigt mycket på den otroliga färgpaletten som är lika hysterisk som på bio, enligt James Gunn är Vol. 2 mindre rik på färgvariation, istället har man förstärkt hela sitt färgspektrum. Se på scenen där gruppen möter upp den stoiske drottningen Ayesha i sitt trontum, det är ett nirvana i tokiga färgkombinationer med guld och neon blå väggar.

I framtiden hoppas vi kunna ge en recension av 4K versionen men tillsvidare är detta mycket bra men inte fantastisk representation.

Betyg 8/10 

Ljudet

För den som vill riva sina väggar och riskera att grannarna kommer på besök med spetsiga tillhyggen bör nog undvika att spela Guardian Of The Galaxy Vol. 2. Det här är ett av de mest aggressiva ljudspår jag någonsin hört. Varenda utomjordisk jetmotor får det att dåna, sekvensen där rymdskeppet Milano kraschar i en barrskog får fönstren att skaka, det är fullt med nyanser som fågelläten, träd som svajar och mark som rivs upp.

Introt med Mr. Blue Sky låter precist och mycket exakt, sången och instrumenten samverkar på mycket bra vis med det kaos som pågår i bakgrunden.

Alla kanaler är ypperligt mixade där man aldrig tappar bort dialogen eller de viktiga omgivande ljuden som är så viktiga för att skapa en bra känsla av närvaro. Det må kanske inte vara något finlirar ljud – som Paul N.J. Ottoson arbete med The Hurt Locker, men på ren råstyrka så är detta som gjort för att bli en framtida referenskopia.

Betyg 10/10 

Extramaterial   

Tyvärr så är Disney/Marvel Studios inte helt villiga att verkligen omfamna riktigt djupt extramaterial. De små glimtar vi får av arbetet bakom kulisserna är alldeles får korta och triviala för att verkligen ge oss insikt i en sådan här gigantisk produktion. James Gunns kommentarspår är gemytligt men inte särskilt ingående i själva skaparprocessen, för den som vill ha en lektion i filmskapande får söka upp något annat, detta är enbart centrerat kring trevliga anekdoter och lite funderingar kring att filmen faktiskt är ett drama där relationerna mellan karaktärerna är viktigast och inte explosionerna och spektaklet runt om.

De tekniska insikter vi får delgivna hör till det mest intressanta – som det otroliga arbetet med filmens final som utspelar sig i den levande av planeten Egos inre, en scen som sägs innehålla över en biljon polygoner.

 Betyg 6/10 

Spider-Man: Homecoming Recension

011

Copyright Sony Pictures 2017

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal. 

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa  filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

012

Copyright Sony Pictures 2017

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland 

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

016

Copyright Sony Pictures 2017

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

005

Copyright Sony Pictures 2017

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig  behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som  kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad 

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?