Etikettarkiv: Tom Hiddleston

Grottmannen Dug Recension 

Publicerad den av
006

Images copyright and courtesy of Aardman Animation Studios 2018

Det fantastiska hantverket kan inte kompensera för en flåsig och ointressant film. 

Pokemon-kort, takvärme och personsökare är obsolet. Konst som Sixtinska kapellet och filmstudion Aardman kreationer är tidlösa.
Aardman Animations är några utav planetens mest hängivna och målmedvetna filmskapare, det är inte bara faktumet att alla deras projekt fortfarande animeras för hand, där ingeting lämnas åt slumpen, scenografin och designen är också ett kapitel i sig.

Flera filmskapare talar idag om hur viktigt det är med faktiska kulisser och rekvisita, det perfekta exemplet är Star Wars: A New Hope. Karaktärerna skall befolka en levande och trovärdig värld, saker som vapen, hushållsapparater och fordon bär med sig en historia, där de är minst lika intressanta som sina skådespelare av kött och blod. Aardman har i sina filmer uppfunnit några av världens häftigaste påfund – grötkanonen från Wallace & Gromit är fortfarande häftigare än något som Michael Bay lyckats koka ihop med sina Transformers.

Det går inte att undvika att utbrista i ett stort leende då man med stora ögon beundrar hantverket och de fantastiska upptågen som Aardman gett oss. Tågjakten med en skurkaktig pingvin och den fantastiska sekvensen med alltifrån får, motorcyklar och flygplan kan väl inte ens den största cyniker tycka illa om ?

007

Rolling Stones 

Grottmannen Dug har samma fantastiska animering, vartenda objekt känns levande och genomtänkt. Tyvärr så tillåter berättelsen inte samma fantastiska uppfinningsrikedom som tidigare filmer. Stenåldersmiljön gör det något förutsägbart, jag kan bara anta att det är såhär Aardman-versionen av The Flintstones skulle se ut. Det är – till utseendet, grovhuggna grottmän och kvinnor med diverse sedvanliga attribut, en är burdus och stark, den andra är en äldre ledarfigur etc.

Ingeting vill riktigt förtrolla eller underhålla, den tidigare så energiske och lyhörde regissören Nick Park verkar lite sömnig och ointresserad av projektet. Man har fått ihop en namnkunnig lista med aktörer där Eddie Redmayne, Maisie Williams och Tom Hiddleston medverkar, det borde innebära ett solitt medelbetyg bara det.

010

Man United 

Tyvärr så lämnar ingen av skådespelarna något bestående intryck, karaktärerna är glömda innan vi ens hunnit lämna biosalongen. Allt är spartanskt och förvånansvärt tråkigt. Inte ens de tillfällena då vi får lite av den där unika Aardman briljansen – i form av rekvisita och kulisser, så är det tamt om vi ser till studions tidigare påfund. Tempot är dessutom överdrivet intensivt till det så får man högljudd, flåsig och jobbig dialog.

Ett stort plus förekommer i alla de olika djur och varelser som vi får se genom filmen. Vildsvinet Hognob stjäl varenda scen han medverkar i. Och kanske är det talande för resten av filmen, att ett kreatur utan varken dialog eller mänskliga drag är mer minnesvärt än en despotisk och flintskallig kejsare med Tom Hiddleston som röst.

För fem år sedan gjorde Dreamworks Animation – The Croods, till och med den mediokra produktionen är många gånger bättre än Grottmannen Dug.

Betyg 4/10 

Kong Skull Island Recension

Publicerad den av

037

En både innehållslös och flera gånger frustrerande tråkig historia, som inte ens underhåller i sina mest högljudda stunder. 

Efter tjugo minuter in i filmen ställer säkerligen många i publiken frågan; vad är poängen ?

På samtliga fronter misslyckas Kong Skull Island med de mest grundläggande ingredienserna för en film i genren actionäventyr.

För den actionhungrande bjuds det i bästa fall på ett segt knäckebröd med lite margarin som pålägg. För de yngsta och mindre luttrade, är filmens våld för obehagligt för att kunna avnjutas som en vass äventyrsfilm för familjen.

Genomgående känns det lika ogenomtänkt som då världens mest välkända apa, klättrade upp på tvillingtornen istället för Empire State Building, i den utskällda nyversionen från 1976.

Tappar bort hjärtat 

När Peter Jackson för över tio år sedan visade upp sin nyversion av King Kong, var åsikterna blandade. Kritiker pekade på att filmen var minst en timme för lång, och att Jackson gjort en höna av en fjäder.

Men för all syrlig kritik, så lyckades i alla fall Jackson med ett par essentiella grunder. Minnesvärda och empatiska karaktärer, med starka aktörer i Naomi Watts, Jack Black och en helt skogstokig Andy Serkis som köksmästare.

Hjärtat som Jackson visade upp gjorde de tre timmarna otroligt smärtfria. Allt detta har ignorerats för Kong Skull Island.

Ett evigt dunkande 

Vad som återstår är ett oändligt dunkande och mullrande, som inte lyckas registrera på någon mätare, speciellt inte emotionellt – en grundsten som alltid drivit filmer med karaktären King Kong ända sedan den första filmen från 1933.

Nu skall man givetvis inte jämföra Skull Island med någon av de tidigare versionerna. Intentionen är inte att skapa ännu en nytolkning. Men Jordan Vogt Roberts som står för regin, verkar också ha bortsett från faktumet, att en solid film bör ha något som kan beskrivas som puls eller struktur.

Många av scenerna som är menade att få oss att tappa hakan, faller framstupa rakt ned i rännstenen – som en överförfriskad b-kändis i skvallertidningarna. Mycket till följd av  platta av specialeffekter. Trots att filmens introduktion visar upp en plastig men fysisk produktion, slängs detta ut genom fönstret i och med entrén till den exotiska terrorn som utgör Skull Island.

Men innan vi ens når dit, så måste en helt bottenlöst tråkig introduktion pröva tittaren. Där en måttligt road John Goodman får stå för enormt lång och menlös exposition.

Infantil estetik 

Inte en enda gång förmedlas genuin spänning eller skräck. Med sina kraftigt mättade färger och maniska beroende av dåliga visuella trix, är det sannerligen ingen resa i första klass.

Det påminner i värsta fall om då Zack Snyder går loss med sin visuella nervgas i filmer som 300 eller Watchmen, och det inte menat som något positivt. I sina absolut sämsta stunder får jag känslan av att jag tittar på Jurassic Park 3, ett omdöme som säger det mesta.

Trots att Kong är större än någonsin, så förmedlar filmen inget handfast perspektiv som får oss att hisna åt skalan.

Roberts verkar också ha stora aspirationer som tar sig ut i scener som vill frammana Apocalypse Now, Predator och Avatar. Men goda intentioner hjälper inte när framförandet blir lika falskt som Meryl Streeps sång i Florence Foster Jenkins.

Och om man nu skall likna filmen vid något slags rovdjur som ståtligt jagar sitt byte, eller något som helst animaliskt – så är Kong Skull Island bäst jämförd med en fet duva på Sergels Torg som ointresserat tuggar i sig smulor.

Slentrian och åter slentrian 

För det mesta är det sömnig slentrian på alla fronter. Designen för monster och miljö känns lika spännande som en kanelbulle med svart kaffe på det lokala caféet. Det hjälps inte heller av en berättarstruktur som ofta är förvirrande och helt omöjlig att följa, med ett stressat hoppande mellan karaktärer som i sin tur inte går att särskilja från varandra.

Trots starka karaktärsskådespelare i Tom Hiddleston och Samuel L. Jackson, så är personerna de ombedes porträttera så intetsägande och platta att de lika gärna kunde stått som en anspråkslös kuliss. Den hyllade Brie Larson – gör ingenting för att lyfta min stora skepsis mot hennes minst sagt bristande skådespel. Larson verkar enbart kunna stirra förvirrat in i kameran för att sedan öppna eller stänga munnen. Förglöm allt vad personkemi heter, den aspekten är komplett stelopererad.

Samtliga porträtt är lika attraktiva som snö på midsommarafton.

Kong Skull Island är intetsägande och berövad från någon som helst personlighet. Något som inte har en chans mot en konkurrens som erbjuder samtliga beståndsdelar i lyxförpackning.

Betyg: 2/10 

Fråga: Kommer Larson verkligen kunna göra en bra Captain Marvel ?