Smallfoot Recension

031

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Menlös pekoral som snart är bortglömd.  

För länge, länge sedan, i en värld då Bill Clinton var amerikansk president och Sverige hade en samlad regering, så var en datoranimerad film lika nytt och revolutionerande som dagens Virtual Reality och maskinlärande. Pixars Toy Story kom ut 1995 och inledde en helt ny era inom filmindustrin. Det skulle bli början på slutet för de animerade filmer som producerats med hjälp av papper och penna. Pixar var årtionden före sina konkurrenter och deras dominans saknade någon som helst konkurrens, man kan närmast kalla det ett mikro monopol. Det skulle dröja ett halvt decennium innan en utmanare skulle träda fram, Shrek från DreamWorks Animation blev en braksuccé och hade således var Pixars enväldiga styre över. 

Idag finns det inget som helst nyhetsvärde i en animerad film. Industrin har ställt om sig och nu har det blivit ombytta roller, publiken vill nu se en återgång till det traditonella. Produktionsbolagen Studio Ghibli och Laika – som valt att fortsätta med tekniker som stop-motion och klassisk animation, ses nu som något exklusivt och unikt. Marknaden är numera mättad, därefter är det inte lika lukrativt att producera animerade filmer. 3D bågen som svepte över filmvärlden år 2009, gav filmer som Avatar och Tim Burtons Alice I Underlandet en extra boost genom sina tekniska attribut. Likadant var det för alla digitalt animerade filmer, avkastningen var således garanterad att bli hög.

024

Dussinvaror

Warner Brothers är relativt nya på det animerade området, deras första film – The Lego Movie, blev mycket framgångsrik och ledde till flera spin-offs och en kommande uppföljare. De lyckades skapa sig en egen identitet i den mördande konkurrensen. Lego-Batman filmen är tex betydligt bättre än något som DCs filmiska universum levererat. Smallfoot är den andra filmen i ordningen som inte har något att göra med varumärket Lego för Warner Brothers Animation. Nu överger man sin distinkta och säregna profil från Lego-filmerna , på så sätt bäddar man även för jämförelser med bolag som Pixar och Illumination. 

Smallfoot behöver vara extraordinär, eller i alla fall säregen för att sticka ut, att säga att man inte lyckas vore en underdrift av intergalaktiska proportioner. Låt oss göra ett litet experiment; Duck Duck Goose, Planes, Cloudy With A Chance Of Meatballs och The Nut Job, är det någon som kan erinra sig ett par eller ens någon av dessa filmer ? Om svaret är nej så är det föga förvånande, där Despicable Me och Toy Story är inristade i det kulturella undermedvetna, så är ovannämnda filmer lika lätta att sära på som ett par barr i en granskog. Och Smallfoot ansluter till den osmickrande medelmåttiga skaran. 

027

Looney Tunes Pekoral

En film som har köttbullar i titeln blir åtminstone ihågkommen för det inslaget, Smallfoot har inte en mikrosekund som går att lägga på minnet, berättelsen och dess patos känns så slitet att man kan höra hur hela maskineriet gnäller och tjuter. Konceptet där en ung och entusiastisk man eller kvinna önskar bryta sig loss från ett bakåtsträvande och konservativt samhälle, användes av både Brave och The Croods. Årets Early Man av Aardman Animations gick på samma linje, inte ens dessa mästerliga animatörer lyckades att göra något intressant av konceptet. 

Om detta enbart hade varit en utgångspunkt så kunde det ha fungerat, nu följer allt i ett förutsägbart och tråkigt spår, då man inser att det återstår nästan en timme av dessa repetitiva klyschor så börjar svetten rinna. Smallfoot går också rakt in i filmfällan som betyder att animerade familjefilmer skall vara hysteriska och hispiga. Karaktärer gormar, flaxar med armarna och skriker så fort det finns utrymme. Looney Tunes klassikern Gråben och Hjulben verkar vara den största inspirationskällan för filmens samtliga skämt. Regissörerna Karey Kirkpatrick och Jason Reisig verkar inte förstå att stora delar av publiken har sett dessa billiga slapstick skämt tusentals gånger tidigare. Vartenda skämt är utdraget och saknar alltid slutpoäng. 

0111   

Sur mjölk 

Visuellt finns det inte heller någon att bli lycklig över. Tekniskt är det förhållandevis fult och de sektioner som är någotsånär kreativa, avhandlas med stort ointresse från filmskaparnas sida. Smallfoot innehåller också ett par musikaliska inslag i bästa Disney-anda, tyvärr är dessa lika bedrövliga som filmens utseende – minus från ett spår, så låter det värre än Monty Pythons musorgel. Rapparen Common som lånar ut sin röst åt filmens hövding, verkar ha stipulerat att åtminstone en sekvens skall ägnas åt hans ’’musikaliska’’ förmågor. Den sektionen är lika förfärlig som Waterloo från Mamma Mia: Here We Go Again, det är som att bevittna en urspårad version av någon gräslig Las Vegas show, med dålig ljussättning och usla dansare som sjunger lika falskt som en båtlast av vettskrämda katter. 

Både öronen och ögonen utsätts för allvarliga risker, men det är filmens skrattretande moralkaka som blir huvudansvarig för något sorts filmiskt mord. Då allt – tack och lov, tar slut så lämnas vi med det ’’innovativa’’ budskapet att profit aldrig skall gå före vänskap och lojalitet. Det ’’revolutionära’’ budskapet bekräftar bara att detta är en massproducerad pekoral som lämnar en eftersmak som är lika oangenäm som sur mjölk.   

Betyg 2/10 

Grottmannen Dug Recension 

006

Images copyright and courtesy of Aardman Animation Studios 2018

Det fantastiska hantverket kan inte kompensera för en flåsig och ointressant film. 

Pokemon-kort, takvärme och personsökare är obsolet. Konst som Sixtinska kapellet och filmstudion Aardman kreationer är tidlösa.
Aardman Animations är några utav planetens mest hängivna och målmedvetna filmskapare, det är inte bara faktumet att alla deras projekt fortfarande animeras för hand, där ingeting lämnas åt slumpen, scenografin och designen är också ett kapitel i sig.

Flera filmskapare talar idag om hur viktigt det är med faktiska kulisser och rekvisita, det perfekta exemplet är Star Wars: A New Hope. Karaktärerna skall befolka en levande och trovärdig värld, saker som vapen, hushållsapparater och fordon bär med sig en historia, där de är minst lika intressanta som sina skådespelare av kött och blod. Aardman har i sina filmer uppfunnit några av världens häftigaste påfund – grötkanonen från Wallace & Gromit är fortfarande häftigare än något som Michael Bay lyckats koka ihop med sina Transformers.

Det går inte att undvika att utbrista i ett stort leende då man med stora ögon beundrar hantverket och de fantastiska upptågen som Aardman gett oss. Tågjakten med en skurkaktig pingvin och den fantastiska sekvensen med alltifrån får, motorcyklar och flygplan kan väl inte ens den största cyniker tycka illa om ?

007

Rolling Stones 

Grottmannen Dug har samma fantastiska animering, vartenda objekt känns levande och genomtänkt. Tyvärr så tillåter berättelsen inte samma fantastiska uppfinningsrikedom som tidigare filmer. Stenåldersmiljön gör det något förutsägbart, jag kan bara anta att det är såhär Aardman-versionen av The Flintstones skulle se ut. Det är – till utseendet, grovhuggna grottmän och kvinnor med diverse sedvanliga attribut, en är burdus och stark, den andra är en äldre ledarfigur etc.

Ingeting vill riktigt förtrolla eller underhålla, den tidigare så energiske och lyhörde regissören Nick Park verkar lite sömnig och ointresserad av projektet. Man har fått ihop en namnkunnig lista med aktörer där Eddie Redmayne, Maisie Williams och Tom Hiddleston medverkar, det borde innebära ett solitt medelbetyg bara det.

010

Man United 

Tyvärr så lämnar ingen av skådespelarna något bestående intryck, karaktärerna är glömda innan vi ens hunnit lämna biosalongen. Allt är spartanskt och förvånansvärt tråkigt. Inte ens de tillfällena då vi får lite av den där unika Aardman briljansen – i form av rekvisita och kulisser, så är det tamt om vi ser till studions tidigare påfund. Tempot är dessutom överdrivet intensivt till det så får man högljudd, flåsig och jobbig dialog.

Ett stort plus förekommer i alla de olika djur och varelser som vi får se genom filmen. Vildsvinet Hognob stjäl varenda scen han medverkar i. Och kanske är det talande för resten av filmen, att ett kreatur utan varken dialog eller mänskliga drag är mer minnesvärt än en despotisk och flintskallig kejsare med Tom Hiddleston som röst.

För fem år sedan gjorde Dreamworks Animation – The Croods, till och med den mediokra produktionen är många gånger bättre än Grottmannen Dug.

Betyg 4/10