Watchmen | Tiger Film

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

En både innehållslös och flera gånger frustrerande tråkig historia, som inte ens underhåller i sina mest högljudda stunder.

Efter tjugo minuter in i filmen ställer säkerligen många i publiken frågan; vad är poängen ?

På samtliga fronter misslyckas Kong Skull Island med de mest grundläggande ingredienserna för en film i genren actionäventyr.

För den actionhungrande bjuds det i bästa fall på ett segt knäckebröd med lite margarin som pålägg. För de yngsta och mindre luttrade, är filmens våld för obehagligt för att kunna avnjutas som en vass äventyrsfilm för familjen.

Genomgående känns det lika ogenomtänkt som då världens mest välkända apa, klättrade upp på tvillingtornen istället för Empire State Building, i den utskällda nyversionen från 1976.

Tappar bort hjärtat

När Peter Jackson för över tio år sedan visade upp sin nyversion av King Kong, var åsikterna blandade. Kritiker pekade på att filmen var minst en timme för lång, och att Jackson gjort en höna av en fjäder.

Men för all syrlig kritik, så lyckades i alla fall Jackson med ett par essentiella grunder. Minnesvärda och empatiska karaktärer, med starka aktörer i Naomi Watts, Jack Black och en helt skogstokig Andy Serkis som köksmästare.

Hjärtat som Jackson visade upp gjorde de tre timmarna otroligt smärtfria. Allt detta har ignorerats för Kong Skull Island.

Ett evigt dunkande

Vad som återstår är ett oändligt dunkande och mullrande, som inte lyckas registrera på någon mätare, speciellt inte emotionellt – en grundsten som alltid drivit filmer med karaktären King Kong ända sedan den första filmen från 1933.

Nu skall man givetvis inte jämföra Skull Island med någon av de tidigare versionerna. Intentionen är inte att skapa ännu en nytolkning. Men Jordan Vogt Roberts som står för regin, verkar också ha bortsett från faktumet, att en solid film bör ha något som kan beskrivas som puls eller struktur.

Många av scenerna som är menade att få oss att tappa hakan, faller framstupa rakt ned i rännstenen – som en överförfriskad b-kändis i skvallertidningarna. Mycket till följd av platta av specialeffekter. Trots att filmens introduktion visar upp en plastig men fysisk produktion, slängs detta ut genom fönstret i och med entrén till den exotiska terrorn som utgör Skull Island.

Men innan vi ens når dit, så måste en helt bottenlöst tråkig introduktion pröva tittaren. Där en måttligt road John Goodman får stå för enormt lång och menlös exposition.

Infantil estetik

Inte en enda gång förmedlas genuin spänning eller skräck. Med sina kraftigt mättade färger och maniska beroende av dåliga visuella trix, är det sannerligen ingen resa i första klass.

Det påminner i värsta fall om då Zack Snyder går loss med sin visuella nervgas i filmer som 300 eller Watchmen, och det inte menat som något positivt. I sina absolut sämsta stunder får jag känslan av att jag tittar på Jurassic Park 3, ett omdöme som säger det mesta.

Trots att Kong är större än någonsin, så förmedlar filmen inget handfast perspektiv som får oss att hisna åt skalan.

Roberts verkar också ha stora aspirationer som tar sig ut i scener som vill frammana Apocalypse Now, Predator och Avatar. Men goda intentioner hjälper inte när framförandet blir lika falskt som Meryl Streeps sång i Florence Foster Jenkins.

Och om man nu skall likna filmen vid något slags rovdjur som ståtligt jagar sitt byte, eller något som helst animaliskt – så är Kong Skull Island bäst jämförd med en fet duva på Sergels Torg som ointresserat tuggar i sig smulor.

Slentrian och åter slentrian

För det mesta är det sömnig slentrian på alla fronter. Designen för monster och miljö känns lika spännande som en kanelbulle med svart kaffe på det lokala caféet. Det hjälps inte heller av en berättarstruktur som ofta är förvirrande och helt omöjlig att följa, med ett stressat hoppande mellan karaktärer som i sin tur inte går att särskilja från varandra.

Trots starka karaktärsskådespelare i Tom Hiddleston och Samuel L. Jackson, så är personerna de ombedes porträttera så intetsägande och platta att de lika gärna kunde stått som en anspråkslös kuliss. Den hyllade Brie Larson – gör ingenting för att lyfta min stora skepsis mot hennes minst sagt bristande skådespel. Larson verkar enbart kunna stirra förvirrat in i kameran för att sedan öppna eller stänga munnen. Förglöm allt vad personkemi heter, den aspekten är komplett stelopererad.

Samtliga porträtt är lika attraktiva som snö på midsommarafton.

Kong Skull Island är intetsägande och berövad från någon som helst personlighet. Något som inte har en chans mot en konkurrens som erbjuder samtliga beståndsdelar i lyxförpackning.

Betyg: 2/10

Fråga: Kommer Larson verkligen kunna göra en bra Captain Marvel ?

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Watchmen

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Kong Skull Island Recension