Månadsarkiv: oktober 2015

Iron Maiden The Book Of Souls Recension

Publicerad den av

De kommer……. Det har varit lika självklart som att Ferdinand kommer dofta på blommar den 24 december.  Men nu har alltså en stor vikt lyfts, de brittiska supermusikerna väljer Göteborg och dess klenod Ullevi över den fullkomligt anskrämligt hemska Friends Arena som förhoppningsvis ruttnar bort likt någon hemsk sjukdom som gula febern.

Det är ungefär en dryg månad sedan Iron Maiden släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Det vore en Berlusconi-lögn om jag sade att jag var imponerad efter första lyssningen. Flera spår kändes som inspirationsfattiga karbonkopior. Men efter dubbelsiffriga avlyssningar kan jag bara konstatera att The Book Of Souls stolt kan ställa sig bredvid bandets andra superba 2000-tals skivor som startade med ’’återföreningen’’ Brave New World.

Från det öppnande spåret If Eternity Should Fail – som för tankarna till David Leans Lawerence Of Arabia episka proportioner – med sitt synth-mellanöstern-intro, står det klart att Iron Maiden vägrar stå stilla och istället fortsätter bygga på de idéer som gjort att bandet forfarande kan stoltsera sig som det bästa inom sin genre enligt mig själv.

Gitarristen Janick Gears har ofta uttryckt sin avsky för musik utan melodi, denna filosofi verkar ha hängt som ett plakat på väggen under inspelningarna. Den där aggressiva galoppen, hejarklacksallsången och de ’’varma smör’’ gitarrerna finns där som en flirt med allt som gjorde bandets gamla hörnstenar som Piece Of Mind och Powerslave till genre definierande epos.

Många spår är som uppföljare eller gensvar gentemot materialet från A Matter Of Life And Death och den senaste skivan The Final Frontier. Detta hade kunnat falla snabbt men bandet lyckas väva ihop sitt material med sällsynt hög kreativ energi – som alltid håller musiken intressant och på tårna. Death And Glory för tankarna till älskade Aces High, The Great Unknown är som en enäggstvilling till gigantiska Brighter Than A Thousands Suns.

Bäst i skaran är dock Robin Williams hyllningen Tears Of A Clown som förmodligen har blivit välsignad med Iron Maidens bästa lyrik….. någonsin. Det andra kärnkraftverket är The Red And The Black – som förutom sin ojämna övergång till ’’ohoh’’ refrängen i slutet, hör till det absolut bästa Iron Maiden någonsin gjort. Den enda fläcken är skräp singeln The Speed Of Light som bara kan liknas med mardrömmar och förkylningar. Toppbetyget kanske är i det lite väl generösa laget men i en värld där sampling och omelodisk tortyr står sig som störst, känns det som ett måste att verkligen utnyttja den tid vi har kvar med musiker i den här klassen.

I februari drar de igång sin anslutande turné, att få djupdyka i setlisten blir en försenad julklapp. Att Hallowed By Thy Name borde göra en stor återkomst känns som det enda självklara just nu – efter att ha varit förpassad till förvaringslagret sedan 2011.

Följande är djupdykningar i vissa spår på skivan:

The Red And The Black 

Kanske inte helt mjuk i sina multipla övergångar, men vem kan värja sig då de lägger in högsta växeln ? En helt perfekt melodi och sedan det där mitt partiet……. Oj, oj, oj.

Tears Of A Clown 

Makalöst vacker om depression och hopplöshet. Iron Maidens lyrik har aldrig varit starkare och får mig att drömma om den dag då de låter texterna få vara såhär gripande.

The Book Of Souls 

Titelspåret har begåvats med utsökt orkestrering och ännu en melodi som får den mest stelbente att skutta runt som en Duracell-kanin.

Betyg: 9/10

Bäst: The Red And The Black, Tears Of A Clown och The Book Of Souls

Sämst: Speed Of Light är inget annat än tandsten.

Fråga: Vad är deras planer på setlisten ? Enligt herr Dickinson utlovas en blandning av både nytt och gammalt. Är seten från 2011 något vi kan gå på ? Eller kommer de köra över publiken som i fallet A Matter Of Life And Death ?

Ingen midnattspremiär……

Publicerad den av

Ja det var väl inte bara jag själv som höjde ögonbrynen över et faktum att The Force Awakens inte får någon klassisk midnattspremiär. SF har fortfarande inte gett någon officiell förklaring med följande citat kommer direkt från kommunikationschefen Thomas Runfors på SF när vi frågade om skälet.

”Bra fråga – man jag tror att filmbolaget har sagt nej till detta.”
Med vänliga hälsningar,
Thomas Runfors

Varför Disney själva verkar tro att detta skall reducera spoiler-terrorister framstår än mer tossigt när filmen faktiskt inte går upp på amerikanska biografer förrän hela två dagar senare. ”The force moves in mysterious ways”

Soon home…….

Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain Recension

Publicerad den av

Ofärdigt,tunnt och hjärtskärande bitter

Jag var för ung för att ta mig ann det ’’första’’ spelet i serien på PS1. Del två blev det inte heller att spela av någon outgrundlig anledning. 2004 fick jag först sätta mina fötter i Hideo Kojimas djungel bestående av vrickat vansinnes berättande, stort speldjup och dess långvariga filmsekvenser som en gång i tiden fick serien att verkligen sticka ut, då i en tiid där berättande skedde genom kantiga pratbubblor.

Den tredje delen i Kojimas saga om spionage och o-passande toalett humor är fortfarande starkt inetsat i minnet. Den fjärde delen följde likt regn efter åska – det fortsatte den helt bisarra berättelse som Kojima skapat och experimenterat med sedan 1998. Filmsekvenserna var om möjligt ännu längre något jag måste varit helt ensam om att uppskatta. Metal Gear Solid 4 var pompöst,svulstigt och i min mening väldigt lyckat.

Lägger sig platt 

Sedan valde Kojima att lyssna på den mobb av kritiska röster som byggdes upp på andra sidan av  åsikten bra. Så i uppföljaren Peace Walker (som jag ej har spelat) öppnades skalpell-setet och kraftig kirurgi inträffade. Storyn bantades ned, det spelmässiga ’’gameplay’’ gjordes än mer oseriöst med ballongtransporter och hjärntvättning.

En riktning som hade kunnat funka nu när Kojima gör sitt enligt uppgift sista Metal Gear. Den sista delen lovade en öppen värld där man kunde böja situationer och scenarion efter sin egen vilja, i bästa Dishonored stil.

Tyvärr verkar spelet ha kollapsat under sin egen vikt och alla de interna schismer Kojima och utgivaren Konami emellan som vi har kunnat läsa om i ren förskräckelse. För Metal Gear Solid 5 är inget annat än en knappt färdig produkt som helt missar målet och faller in i en både frustrerande och uppgiven helhet.

O-logiskt och frustrerande 

Kojima beslutade tidigt att vårstäda det mesta i essensen av Metal Gear. Han bytte bort huvudpersonen Snakes röst från David Hayter till Kiefer ’’Jack Bauer’’ Sutherland. Han släppte också en kontroversiell ’’demo’’ i och med prologen Ground Zeroes. Hela spelsystemet skulle vara nytt, med sin öppna värld som krävde ett makalöst lokalsinne och kanske än mer tålamod. Om Kojima hade spelat sina kort rätt hade vi här kunnat ha den definitiva version av spelserien här och nu.

Men redan i den brutalt våldsamma öppningen – börjar krämporna och den kommande skakiga färden kännas av. På sämsta Call Of Duty-vis slussas vi genom korridor efter korridor för att sedan behöva vänta på ’’script’’ aktiverade sekvenser.

Efter denna linjära sektion släpps jag sedan lös i ett grafiskt ojämnt Afghanistan – där vissa bitar av miljön ser som hämtad ur National Geographic och annat som något PS3an bräckte ur sig i sina sämsta stunder där platta texturer och hiskeligt simpelt ljus svärtar ned intrycket.

Trots att Snake begåvats med ett markeringssystem – så att allt man ser i sin superkikare syns genom väggar och berg i bästa Stålmannen stil, så finner jag mig bli sedd från någon absurd vinkel, som får logiken inom mig att vilja skrika till uppror och vifta med arga flaggor.

Att spelet också har låst de ’’icke-dödliga’’ vapnen bakom en mur av fruktansvärt tragglande som inkluderar mördande tråkiga sida-uppdrag där du tvingas springa i oändlighet för att nå ditt mål. Och när du efter tre mil genom karga och tråkiga scenerier blir du för det mesta tvingad att finkamma varenda inrutad millimeter för att avsluta uppdraget. Det händer titt som tätt där jag ombedes knäppa snipers eller bara identifiera någon slumpmässig AI-styrd spelare som rör sig över en totalt ohanterligt stor yta.

Örnögon och grön starr 

Frustrationen når sitt yttersta i spelets nämnda ’’kan jag se dig – kan jag inte’’ system. Jag har legat på distanser som uppnår dubbla fotbollsplaner med ett ljud-dämpat gevär för att bara efter ett skott bli sedd och få halva patrullstyrkan över mig. Samtidigt har jag smugit en halv meter ifrån fienden och lekt Rambo med min tysta bedövningspistol, konsekvenserna här är oftast noll då alla tänkbara hot verkar drabbats at grön starr.

Boss-striderna har alltid varit en huvudpelare för Metal Gear-serien. Här har det också filéats ned till ett torrt träigt ben. All finess och uppfinningsrikedom bakom prickskytten The End i del tre eller den legendariska Psycho Mantis är som bortblåst. Istället serveras vi här återigen en soppa av halvfärdiga idéer. Många strider kan enklast brytas ned till följande procedur; kalla in lådor med ammunition, spring i cirklar, skjut sporadiskt och repetera.

I spelets absolut värsta boss-sekvens – som jag inte kommer ge några detaljer kring, är designen så provocerande att det för tankarna till årets praktfiasko The Order 1886. Jag överger där all form teknik eller kreativitet och hamrar istället på R2 avtryckaren.

Provocerande sista del 

Ryktet att schismen mellan Konami och Kojima resulterade i att spelet inte blivit färdigställt blir tragiskt tydligt i spelets sista sektion. Där tvingas spelaren spela om flertalet av de uppdrag som de redan genomfört, fast på någon slags Ninja Gaiden-svårighetsgrad – där fienderna fått örnögon och där du ibland inte tillåts använda vapen eller ens bli sedd. Om detta hade varit en extra sektion av spelet likt Batman Arkham-spelens utmaningsrum hade detta knappt varit värt att notera, med då vi tvingas spela om nästan en tredjedel för att faktiskt få ett ordentligt slut gnisslar jag tänder.

Men den absolut största personliga törnen är storyn. Från att ha varit grandios,pompös och fånigt svulstig har Kojima här skurit ned den mer än en Tea-Party budget. Fåordiga och korta sekvenser blandas ihop med formulär liknande uppdragsinformation. De så omtalade valet att ta med Kiefer Sutherland framstår helt absurt då hans dialog är reducerad till ett fåtal Clint Eastwood grymtningar. Istället förläggs all mer rejäl story på ett par kassettband, hur jag skall få ro och tid att lyssna på dem medan jag smyger som ett lodjur och rör mig långsammare i gräset än ett politiskt beslut vet jag inte. Att du i vissa uppdag också tvingas lyssna på oändlig dialog från fienden för att uppfylla alla objektiv, får mig att undra vad som egentligen gått igenom designteamets huvuden.

Den enda gång där spelet visar upp en skugga av sin eventuella potentiell sker först mot slutet i uppdraget ’’Shining Lights,Even In Death’’. Där får Kojima ihop det, hans överdrivna melodramatiska berättande, spelsystemet känns välavvägt och storyn fungerar på det där udda sättet bara ett Metal Gear spel kan.

Men de få ljusglimtar som finns i spelsystemet eller grafik väger inte upp den enorma besvikelsen som faktiskt är Metal Gear Solid 5. Det skulle vara ett epos ett rungande avslut, istället får vi tunn ynklig axelryckning och en rejält bitter eftersmak.

Betyg: 5/10

Testad Version: PS4

Bäst: Karaktärsmodellerna, karaktärsarken för prickskytten Quiet,60 FPS och uppdraget Shining Lights,Even In Death

Sämst: Strukturen,det billiga slutet, bristen av story och känslan av ’’work in progress’’.

Fråga: Om den omtalade bortklippta sekvensen var 30 % klar, hur mycket mer har mördats och begravts för alltid ?

 

Suffragette Recension

Publicerad den av

Ful,outhärdlig och hemsk

De där orden borde egentligen beskriva de värsta av karaktärerna, men istället är det Suffragette själv som är den största lagbrytaren av alla i det här sammanhanget.

Mulligan enda behållningen 

Jag skall göra det tydligt, jag dyrkar Carey ’’CM’’ Mulligan. Två gånger har jag trotsat sjöar och hav för att se henne live i uppsättningar av Såsom I En Spegel och senast i fjol för David Hares Skylight.

Och nej det är inte ’’CM’s’’ fel att det Suffragette kraschar snabbare än ett flygplan utan motorer, tvärtemot är hon den enda mest ynkliga behållningen av det totalt misslyckade soppa. Så här bra har hon inte varit sedan sitt bästa år 2011 med Drive och spektakulära Shame.

Platt som ett strykjärn

Genom att helt och hållet spela på politiskt korrekthet öppnar Suffragette på ett så platt och förutsägbart maner, att jag faktiskt undrar om det inte är Flash Gordon som smugit sig in.  Allt etableras genom hårda textade meddelanden som skall få med oss på den tvållåda filmen förvirrat står och trampar på.

Som de flesta räknat ut från trailers och bilder är tillvaron för den hårt arbetande Maud (Mulligan) erbarmliga, chefen för hennes tvätteri är ondare än Marvel demonen Mephisto och ungefär lika nyanserad som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars-trilogin, detsamma kan sägas för alla manliga karaktärer som filmen verkar känna ett behov till att förvrida till patetiska karikatyrer kontra figurer vi kan avsky på riktigt som tex J.K Simmons sadist Fletcher i Whiplash. Om ändå Suffragette bara vore en oinspirerad film som med handen i bakfickan försöker kapitalisera på aktuella ämnena som diskriminering och könsfrågor, hade vi haft en en plattare film än de strykjärn Mulligan pressar kläder med.

Epilepsi-klippning  

Men tyvärr kan inte regissören Sarah Gavron hålla sig från att vrida och hacka i sin egen film tills det bara finns slamsor kvar. Suffragette kan mycket väl ha den värsta klippningen jag sett sedan Iron Maidens epilepsi-framkallande konsertfilm Death On The Road. För att försöka kompensera för det fullkomligt vulgärt usla tempot – där scener säckar ihop av total avsaknad av nerv eller känslor, väljer Gavron att klippa i sin film som om det vore en puderlocks frisyr från 80-talet. Ynkliga sekunds klipp körs ihop med bilder av väggar, för att sedan klippa till marken, för att slutligen gå tillbaka till något irrelevant.

Det här stressade och obekväma hantverket genomsyrar hela filmen och många gånger är det snudd på omöjligt att uppfatta vad som faktiskt händer. Att filmen sedan är fulare än en engelsk brun flod – med sitt uppenbart digitala foto och ’’det sämsta av SVT’’ produktionsvärden, gör knappast saken bättre.

Fullkomlig utmattning 

Trots filmens längd på knappt två timmar känner jag mig helt mör när jag kommer ut i den nedsmutsade London luften. Där Avengers Age Of Ultron bankade publiken till smulor med sitt slutliga CGI-bombardemang, känner jag mig om möjligt än mer utmattad efter Suffragette. Där Gavron kunde ha gjort en engagerande och stark film med allegorier till dagens hetsiga debatter får vi istället utstå en av årets absolut största plågor.

Betyg en svag 2/10

Bäst: Carey

Sämst: Klippningen,det träiga manuset och de katastrofalt dåliga produktionsvärdena.

Fråga: Vad i helskotta hände ?

Notering: Engelsk bioreklam pågår i över 30 min (!)

”Dr. Doom Does Not Fail !”

Publicerad den av
Svara

Dr Doom…. Vanärad,förstörd,övergrepp. Det vankas alltid tragedi då Doom skall förekomma i en spelfilm. Allt från den hiskeliga mummel-dummer i Roger Cormans julkalender eller Tim Storys pompösa fåne i sin buskis version. Nu senast var det väl inget annat än en självklarhet att Doom skulle vara den karaktär som skulle ta mest stryk. En fullkomligt vidrig adaption och Toby Kebbells totalt frånvarande skådespel gjorde Doom återigen till den nolla han fåra stoltsera med att vara i filmvärlden.

Annat gäller dock den riktiga Doom. Den Marvel nemesis som offrar sin fru för makt, förslavar nationer och bor i ett slott i bästa Dracula (1992) stil. Det amerikanska företaget Sideshow har byggt två figurer av Doom – ett så kallat Legendary Scale 1/2 monster som reser sig högre än en majbrasa, och en något mer hanterlig 1/4.

Den 1/4-skaliga besten fick vi en titt på nu senast i London. En fantastisk figur som hade varit ett direktköp om det inte vore för maskens klassiska nitar, något som försvunnit i modernare versioner och ett visuellt tillägg jag själv inte uppskattar.

Legendary monstret å andra sidan kostar som en större sommarstuga och är större än Josh Tranks ego. Skulpturen hör till det bästa jag sett, känslan av skala och makt är otrolig, och då har jag inte ens fått se den med mina egna ögon. Tyvärr har rapporter kommit in om enorma kavlitetsprobtem, såsom ett riktigt undermåligt måleri och ett tyg som inte verkar falla i närheten så bra som Sideshows prototyp.

Webhallen har ett exemplar av legendary figuren på lager. Är det dags att lägga ett bud måntro ? Vilka övergrepp som än väntar Doom i framtiden så kommer det alltid vara….

dd

Well said sir………..