Månadsarkiv: december 2019

Star Wars: The Rise Of Skywalker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2019

Summering: Storyn är överbelastad och flera gånger så känns det som att man försöker blidka för sina tidigare misstag. Men det stoppar inte J.J Abrams från att skapa fjärilar i magen, tårar i ögonen och en spektakulär final. 

Det började som en tanke hos George Lucas, att göra en hyllning till Flash Gordon och Buck Rodgers, med en berättelse som tog inspiration från klassisk mytologi. Litteraturprofessorn Joseph Campbell diverse böcker om klassiska hjältar – och deras resor, låg också till grund för vad som skulle bli ett världsfenomen utan dess like. 

Star Wars må idag ha blivit omsprunget av Marvel Studios och deras grandiosa uppvisningar i spektakel, hjärta och adrenalin, men oavsett vad som händer, om världen snurrar eller inte, så förblir Star Wars ’’blockbusterns’’ fader. Mercedes Benz och BMW må producera bilar som revolutionerar komfort och körning, och anses som den absoluta gräddan inom fordonsindustrin. Men trots det så förblir Rolls Royce det som för alltid kommer vara associerat med det absoluta bästa, mest speciella och exklusiva. 

Storfilmens Rolls Royce 

Star Wars är storfilmens Rolls Royce, filmerna må inte alltid vara bättre än konkurrensen, men dess betydelse för filmhistorien och osannolika framgångar, under 40 år, ger den en adlig status inom filmindustrin och vår moderna kultur. När något blir så älskat, omtalat och omdebatterat som Star Wars, så medför det även subkulturer och passionerade klaner av fans som ser berättelserna och karaktärerna som lika essentiella i sin tillvaro som armar och ben. 

Det är inte konstigt då vi ser till vilken inverkan karaktärer som Luke Skywalker och Darth Vader haft. Star Wars framkallar nostalgiska och högst personliga minnen från en tid då allting tycktes vara enklare, en tid då allt som spelade någon roll i tillvaron,  var vilka scenarion man kunde skapa med sina actionfigurer. Stunderna, då man som hänfört barn togs till en galax långt borta, som var så pass trovärdig och förförisk att den kändes lika bekant och familjär som ens eget kvarter, går inte att glömma bort, det är en del av min egen och många andras uppväxt.      

Sedan Return Of The Jedi har sagan befunnit sig i en besynnerlig sits där den växelvis har avskytts och dyrkats. Då George Lucas sjösatte The Phantom Menace så delade den de mest trogna fansen som röda havet inför Moses. Om Jar Jar Binks är värre än det stela skådespelet från Natalie Portman har fortfarande inte utretts. Efter den kolossala besvikelsen – som lett till multum av dyra terapisessioner för inbitna fans, så blev de två uppföljarna än mer salt i de redan jättelika såren. 

Disneys uppköp utav Lucasfilm öppnade dörren för en helt ny generation av filmer. Med Kathleen Kennedy som chef och ledsagare så fullkomligt krossade The Force Awakens konkurrensen med sina 2 miljarder dollar i intäkter. Responsen var överlag positiv, och för egen räkning så var det aningen ofattbart hur J.J Abrams lyckades med att få igång mitt eget – då ganska svala Star Wars intresse – som följd av prequel trilogin. Force Awakens var snabb, rolig och energisk. Med hjälp av Disneys jättelika bankvalv, så tog man fram en helt fantastisk äventyrsfilm som värmde i vintermörkret 2015. Den stora kritiken – att likheterna och influenserna från A New Hope var alltför stora, gick att ha överseende då man ser till vilket skick George Lucas hade lämnat sin rymdsaga i. 

’’Let the hate flow…’’

Men The Last Jedi blev mer än polariserande. Hatstormen som följde – orsakad utav en högljudd minoritet, nådde ohyggliga proportioner. Eldgafflar och molotov cocktails – i digitalform, öste över regissören Rian Johnson, filmens manus, ensemblen, ja, någonstans fanns det väl till och med en svidande kritik mot Carrie Fishers trogna franska bulldog Gary. 

Betyget som vi delade ut till The Last Jedi, var vårt allra högsta. Och trots att de förlöpt två år och att hatstormen mot filmen förblir lika giftig som ett besök till Tjernobyl, så står jag fast vid betyget. Problemet med den tveksamma humorn var lätt att ha överseende med då Johnson vände upp och ned på alla tidigare Star Wars konventioner och gav platta karaktärer som Luke Skywalker brister och fel, samt helt nya dimensioner. 

Men denna historisk otäcka hatkampanj har tyvärr gett Star Wars ett inte alltför trevligt sken, det var inte en fråga om olika åsikter, utan något som kan beskrivas som ett uppeldat drev. Hur vackert någonting än är, så går det inte att uppskatta det om det utsätts för skadegörelse och allmän förstörelse, om Sixtinska kapellet hade dränkts i neonfärger och blivit sönderslaget med släggor, så finns det inget som kan restaurera det till sitt ursprungliga skick, skadan är gjord.  

Förväntningarna har därmed varit aningen dämpade hos allmänheten inför The Rise Of Skywalker. Men mina personliga anspänning har ändå varit stor. Inte för att uppgiften att recensera – eller bedöma, någonsin bör hanteras med ena handen i fickan. Men uppgiften att recensera Star Wars är något extra. Sätt sedan ihop det faktum att The Rise Of Skywalker många gånger kör över tittaren med ett vansinnigt tempo, en ström av nya intryck, otroliga bilder och en kärlek till allt som är Star Wars, så har vi att göra med en utmattande, imponerande men långt ifrån problemfri upplevelse. 

Gigantisk öppning 

The Rise Of Skywalker öppnar med en hisnande sekvens som definierar ordet episkt, det är stämningsfullt, mystiskt och totalt gastkramande. 

Den lite glättiga och lättsamma sidan från The Force Awakens har ersatts med ett hårt yttre, som inte har några svårigheter med att visa upp en mörker, våld, och en hotfull atmosfär. En del av den dramatiska tyngd som The Last Jedi medförde är lever kvar här. Men Abrams är noga med att tillföra lite mer av de äventyrliga rötterna än Rian Johnson – som hämtade från matinéer och äventyr med Errol Flynn. Dialogen är snabbare, rappare och slagfärdig, det känns som att alla karaktärer har växlat upp vad beträffar sin talhastighet. Abrams tar inspiration från screwball komedier i karaktärernas prosa, många gånger är dialogen och meningsutbytena lika snabba som valfri sportbil från Fast & Furious-serien. 

Detta tempo dikterar men än bara dialogens tempo. The Last Jedi höll sig till ett par platser och personer, där man höll isär huvudpersonerna, denna gång så samlas trion med Daisy Ridley, John Boyega och Oscar Isaac som en knuten näve. Samtidigt väller det in nya ansikten och platser. Abrams är – som alltid, duktig med personregi och skapar intresse för alla sina protagonister, nya som gamla, men det finns stora problem i denna oupphörliga rush av nya intryck och personer.

Försöker tillgodose kritikerna med blandat resultat 

J.J Abrams har i ett par intervjuer pratat om hur viktigt det är att lyssna till kritiken utan att bli till dess slav. Om vikten att behålla en distans till sitt arbete och ifrågasätta. Tyvärr så verkar Abrams och Lucasfilm varit lite för tillgodoseende med att rätta till – eller justera, de inslag från The Last Jedi som inte mottogs med öppna armar. Många gånger så känns det som att Abrams jobbar med två filmer, där den första är sin version av Episode VIII som aldrig blev av, där han lägger grunden för mycket som skall ske i The Rise Of Skywalker. 

Att ägna mycket av en film åt uppbyggnad och förberedelse är inte fel, men sättet man fasar ihop mycket av berättelsen känns grovhugget. Kasten kan bli så tvära att karaktärer – som i praktiken borde spela en större roll, känns som obetydliga inhopp. Med tanke på hur bra och solida nykomlingar som Keri Russel och Richard E. Grant är i sina respektive roller, så är det synd att de figurer så kort och sporadiskt. Filmens mitt innehåller också en sektion som drar ned tempot avsevärt och endast fungerar som ett halvdant förarbete för filmens final, första halvan känns endast som ett förspel där man stressat försöker få i ordning skutan, så att den kan sjösättas, och med nöd och näppe klara färden, utan att börja läcka. Detta gör att flera sekvenser känns överflödiga, där man fokuserar på saker och ting som inte borde ha en plats i en film där allt står på spel och varje sekund och minut räknas. 

’’Confronting fear… Is the destiny of a Jedi’’

Oron, att drabbas av ännu ett bakslag – i form av oupphörligt hat, verkar gäcka flera gånger, The Rise Of Skywalker känns frekvent som en moloken ursäkt för vad som hände sist. Detta är något som inte sitter helt väl med mig personligen. Genom att gå in med sänkt huvud så ger man rätt till de personer som har har gått så långt som att mordhota Kelly Marie Tran och Kathleen Kennedy. Det hade varit bättre att ta nya friska tag och inte blicka tillbaka på en mörk episod – reaktionen, inte The Last Jedi. På så sätt så känns det som att hatets dogma flera gånger styr filmen, för att citera Yoda ’’Train yourself to let go of everything you fear to lose’’.

Och då man försöker agera som reparatör så blir upplösningar och avslöjande ganska uppenbara, någonting som aldrig skedde i The Last Jedi. Sedan kämpar man – förvisso tappert, med att så diskret som möjligt, fasa in icke använt material från The Force Awakens för att göra det möjligt för Carrie Fisher medverka en sista gång. Till största del så sköts detta med bravur, men precis som med specifika bilder av Paul Walker från Furious 7, så vilar det något olustigt över mycket av de scener som involverar Prinsessan Leia. 

Självförvållade fel och en omöjlig uppgift 

Felen som begås är således självförvållade, vilket känns tragiskt då allt detta känns skapt för att försöka blidka en väldigt högljudd minoritet. Om man istället hade vågat stå sitt kast så hade vi fått mer tid till annat. The Rise Of Skywalker må vara knappt två och en halv timme, men inte ens denna väl tilltagna speltid räcker för allt som filmen vill åstadkomma. Förutom att fungera som uppföljare till två tidigare filmer, så är det också en sammanfattning av allt som skett sedan 1977, där Marvel Studios hade en monumentalt svår uppgift att summera tio år av filmer med Avengers Endgame, så blir utmaningen att kondensera ned 40 år helt enkelt för stor. Det hade behövts en speltid på tre timmar – om inte mer, för att skapa en bättre helhet där allt tillåtits andas och utvecklas i lugn och ro. 

Men trots filmens tydliga problem, med sin ojämna struktur och flera sektioner som endast trampar vatten, så finns det, väldigt lite att kritisera i individuella scener. Abrams och ensemblen är i total symbios, smågräl och snabba replikskiften blir till fantastisk komik. Där Daisy Ridley och John Boyega båda var aningen spända i The Force Awakens  så har det mognat, blivit fullt bekväma med sina roller och tillför mer nyanser och detaljer i sitt skådespel. Richard E. Grant är värd att uppmärksamma ännu en gång, i sitt iskalla och hotfulla framförande som fascinerar och skrämmer.  

’’Unlimited Power !’’

Samma fläckfria utförande sträcker sig till actionscenerna, som alla är i toppklass. Jaktsekvenser och gigantiska strider i luften/rymden får hela biografen att skälva, att det är sista delen i sagan om familjen Skywalker blir extra tydligt här, Abrams och hans team  ger allt dem har vad beträffar ren och skär eldkraft. Det en är hänsynslös och kompromisslös vision som får det mesta på biorepertoaren att framstå som en vattenpöl i jämförelse. Men det är inte bara i explosioner och rymdskepp som Abrams förundrar publiken med. 

Trots att berättelsen som helhet, hostar, haltar och stapplar fram, så är enskilda stunder helt oförglömliga. Det finns ett multum av scener som bränner sig fast i minnet som ett ärr efter en ljussabel. Abrams bidrar med en sådan passion och intensitet, att det får publiken att vilja äta ur hans händer för mer detaljer, och fler mysterium att lösa. Otaligt många moment orsakar handsvett och ger fjärilar i magen, inte ens världens mest vågade berg – och dalbanor kan mäta sig med stunder från The Rise Of Skywalker, ochaldrig tidigare har duellerna med ljussablar varit såhär intensiva och brutala.     

Ofattbart fint 

Även om resan inte alltid är spikrak – eller genomtänkt, så lämnas man med en klump i halsen och tårar i ögonen då allting når sitt slut. J.J Abrams sätt att fläta ihop nostalgi med sitt nya narrativ är ofattbart fint. Det är sannerligen inte perfekt – eller ens det bästa den här filmserien presterat, men styrkan och passionen gör det till en rafflande – och i slutändan, helt fantastisk upplevelse som kommer stanna kvar, långt, långt fram… 

 Betyg 8/10 

A Hidden Life Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Trots en absurd speltid och alltför många tankar och funderingar kring livets mening, så har Terrence Malick gjort sin bästa film sedan The Thin Red Line

Terrence Malick har gjort det klart och tydligt… Han gör vad tusan han vill… Allt därefter är egentligen oväsentligt för den numera kända och – för många, ökända filmskaparen. Precis som med Håkan Hellström så avskyr man eller dyrkar Malicks filmskapande. Det råder inget tvivel om att filmer som Badlands, Days Of Heaven och The Thin Red Line, har ett antal signum som tydligt klargör vad Malick-stämpeln är. 

De svepande kameraåkningarna och den eviga fascinationen för vår jord och hennes natur, har alltid spelat en stor roll. Men då Malick regisserade The Tree Of Life, så inleddes en period med filmer som var så abstrakta och rumphuggna att de kan liknas med gamla sovjetiska montagefilmer av Sergei Einstein. Det är samlingar av diverse aktörer – oftast superkändisar, som håglöst vandrar runt i vackra miljöer och dränks av en sävlig berättarröst.   

Det är inte längre bara abstrakt, utan rena experiment som – med all rätt, delegerats till minnets skrothög. Med A Hidden Life så tar Malick sig samman och rör sig aningen mer mot mitten, det är fortfarande överfyllt av religösa och – plågsamt trista, spirituella utläggningar, men för första gången på år och dagar, så finns det en berättelse som skapar blir till en livboj i Malicks stormiga hav utav idéer och visioner. 

Ben Affleck och trädet 

Ben Affleck sade i en intervju att han fann samarbetet med Malick frustrerande, den före-detta Batman-aktören menade att han aldrig kunde utreda om ett träd hade mer eller mindre betydelse för scenen än honom själv. Den senaste tiden så har mycket av Malicks arbete varit svårt att skilja från naturfilmer som visas på National Geographic eller Discovery Channel, The Tree Of Life innehåller så pass många närbilder på bladlöss och sandstränder, att självaste David Attenborough skulle finna det en aning monotont. 

Men även om innehållet har varit tveksamt så har bilderna som Malick gett oss varit skönheten personifierad. I A Hidden Life så är de visuella musklerna i samröre med något mer substantiellt på ett berättarmässigt plan. Malick verkar ha funnit en inspiration som varit frånvarande i åratal. Bilderna på alper och ett idylliskt bergssamhälle är så slående att det orsakar rysningar. 

Ren och skär visuell njutning 

Sättet Malick komponerar, där han gifter färger och perspektiv och gör varenda bildruta till ett mindre konstverk, som i stillbilds format hade kunnat husera en egen utställning på Fotografiska Museet. Dessa visuella under används även i själva berättandet, kontrasten mellan den paradisiska tillvaron på landsbygden och Hitlers terror, skildras ypperligt genom att blanda in dokumentära bilder. Att kriget – och förstörelsen av en hel kontinent, skildras i svartvitt blir därför extra slående. 

Denna gång så finns det också – som sagt, en tillstymmelse till berättelse som kan driva filmen framåt. Där en film som Knights of Cup malde på med provocerade irrelevans – utan någon som helst manuskript eller story, så finns det här ett mer köttigt narrativ – om än klent. Redan i sin långfilmsdebut Badlands, så fascinerande sig Malick för kärlek över alla sorters gränser. Detta fortsatte i Days Of Heaven där en skurkaktig Richard Gere fick stå i centrum tillsammans med Brooke Adams. Denna gång så låter Malick sin film röra sig runt paret Jägerstätter, varav maken i hushållet – Franz, vapenvägran leder till fängelse. 

För många metafysiska utläggningar 

Långdistansromansen och den eviga längtan är välbeprövade verktyg inom all form av dramatik, och Terrence Malick gör förhållandevis lite för att få konceptet att verka  fräschare eller mer påhittigt. Men faktumet att vi faktiskt har någon som helst röd tråd gör att de många – och långa, utsvävningarna i religiösa funderingar och utdraget pompösa monologer, blir aningen mer uthärdliga. 

Trots ett stadigare fundament, så är det ändå inte tillräckligt för att stoppa den uppenbara problematiken i att Malick inte kan lägga band på sig själv, vad beträffar idéer kring livet och dess relation till högre makter. Det är inte en fråga om att ifrågasätta Malicks personliga tro, utan det faktum att de högtravande brandtalen om kärlek och himlens makter, har en gräns innan utmattningen och ögonrullningen inleds. 


Alltför stor distans 

Malicks sätt att låta sin karaktärer interagera – med stor reservation och tystnad, blir aningen svårsmält då – denna, romans är i stort behov av intimitet och värme då huvudpersonerna befinner sig tillsamman. Det något mekaniska sättet att isolera sina karaktärer och låta deras inre tankar och känslor förmedlas genom ’’voice over’’, eller montage av diverse bilder, är helt enkelt inte gångbart då det kommer till att skapa intresse eller empati. 

Dessa minuspunkter hade varit mindre bekymmersamma om det inte varit för den helt barocka speltiden på nästan tre timmar. Utmaningen att fylla ut en sådan storslagen längd – med snarlika utläggningar om meningen med livet, och kärlek till det metafysiska, visar sig vara övermäktig. 

Genuin

Men tillskillnad mot så många andra regissörer och kreatörer inom filmindustrin, så har Malick – trots sina aspirationer – som enkelt kan uppfattas som stor egoistisk pretention, en unik genuinitet och ärlighet som gör att man kan ha ett visst överseende med det alltför stora ambitionerna. A Hidden Life är sannerligen ingen mjuk åktur, längden och utläggningarna hade gärna fått halveras – om inte mer, men den makalösa känslan för visuellt berättande och Malicks obehindrade och prestigelösa ambitioner gör A Hidden Life till det bästa han gjort sedan The Thin Red Line. 

Betyg 6/10   

A Beautiful Day In The Neighborhood Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: En film om Fred Rogers utan denne i centrum är detsamma som pulverkaffe utan vatten. 

För oss svenskar så är namnet Fred Rogers lika informativt som Beppe Wolgers för en amerikan. För dem som missat den starka dokumentär filmen om Rogers och hans arbete – Won’t You Be My Neighbor, och ändå känner sig intresserad av A Beautiful Day In The Neighborhood, bör omgående söka upp denna undangömda dokumentära pärla, för att få något som helst utbyte av A Beautiful Day In The Neighborhood. 

Om ett dragplåster som Tom Hanks inte hade medverkat så är det svårt att se att 
A Beautiful Day In The Neighborhood skulle ha något värde för den svenska publiken, Rogers är en essentiell nyckelspelare inom amerikansk TV-historia, men utanför mycket av den amerikanska kontinenten så är Rogers långt ifrån lika välkänd. 

Fred Rogers barnprogram – Mister Rogers’ Neighborhood, gick mot strömmen – sett till sina samtida motparter. Istället för att bejaka pajkastning och kommersialisering, så valde Rogers att göra ett program som kan beskrivas som en bladning mellan Beppes Godnattstund och Björnes Magasin. Ett program som – med moderna ögon, osar av pekpinne pekoral, men det är inte de löjeväckande dockorna, eller de billiga kulisserna, som var essensen av programmet. Fred Rogers person var något helt unikt. Där vi idag har ett mediasamhälle som satt upp barriärer i form av cynisk mediaträning och iskallt kalkylerande, så definierade Rogers genuinitet. 

När Mike Leighs Happy Go Lucky hade premiär för ett antal år sedan, så förekom en hel del frågor kring Sally Hawkins oändligt optimistiska karaktär. Leigh, som gjort sig känd för att ha uppfunnit och förädlat engelsk diskbänksrealism, verkade ha tagit ett steg närmare  det dramatiserade och stiliserade. Men Fred Rogers visar att det faktiskt existerar/existerade, livslevande solstrålar på vår jord. Det är drygt femton år sedan Rogers gick bort, men hans outtömliga entusiasm, humanitet och godhet lever kvar. 

Ett stolpskott 

Säga vad man vill om programmet Mister Rogers’ Neighborhood, men människan Fred Rogers är omåttligt fascinerande och beundransvärd. Därför är den här filmen i fråga mer eller mindre skandalös. Kommersiellt och massmedialt så var detta den stora chansen att sprida Rogers filosofi och medmänsklighet utanför USA, men istället så har regissören Marielle Heller valt att göra Rogers till en bifigur, som får agera som moraliskt stöd åt Matthew Rhys – totalt, personlighetslösa journalist. 

Filmen må vara baserad på en artikel utav Esquire journalisten Tom Junod , och hur skrivprocessen ledde till en djup vänskap med Rogers som svarade till dennes bortgång år 2003. Det är sannerligen inget fel att välja en alternativ väg att beskåda en individs livsverk och person. De bakomliggande faktorerna till Fred Rogers driv, oändliga tålamod och styrka – att aldrig låta sig bli cynisk eller luttrad, är kanske något som inte går att besvara, därför förblir Rogers något av ett lyckligt och positivt mysterium, så att välja bort en riktigt djupdykning är konceptuellt inte fel. 

Mister Rogers (Tom Hanks) meets journalist Lloyd Vogel (Matthew Rhys) in TriStar Pictures’ A BEAUTIFUL DAY IN THE NEIGHBORHOOD.

Urtrist Matthew Rhys 

Problemet är att substitutet – vad beträffar filmens egentliga huvudperson, är en ren och skär katastrof. Att karaktärer må vara fåordiga – även osympatiska, är inget problem om regin och presentationen som fungerar som ramverk är intressant och målmedvetet, men när detta inte är fallet så blir Matthew Rhys insats till sandpapper som stryks emot sinnets mest ömma sektioner. Den fiktiva Junod är självisk, egocentrisk och brysk, processen – som är menad att sakteliga öppna upp och förändra denna karga man, påminner om de mest torftiga idéerna från Charles Dickens En Julsaga. 

Sättet som Heller hanterar processen – för att göra Rhys till en hel och lycklig man, är raka motsatsen mot allt Rogers förespråkade. Där programledaren inte var rädd för att ta upp mycket mörka eller obekväma ämnen – såsom skilsmässor eller döden, så är filmens allmänna karaktärsutvecklingen på samma intellektuella nivå som valfri animerad propaganda film med Warner Brothers maskoten Snurre Sprätt. Det förekommer sekvenser som går utan på allting, vad det beträffar att behålla någon sorts professionell anständighet, så fort det ges tillfälle så försöker Heller vrida om publikens tårkanal med en polygrip, med helt. Att kasta in tårgas i salongen hade varit en mer subtil metod för att få fram en mer genuin emotion från publiken.  

Heller har inte heller några som helst reservationer med att injicera moralkakor som självaste Walt Disney skulle fått magsår av. Man försöker rättfärdiga dessa gräsliga inslag genom att presentera berättelsen som om den vore en del av ett inslag i Rogers program. Problemet är att mixen mellan det färgglada pappkulisserna och de fullt realistiska miljöerna, skär sig som riktigt dålig brunsås. Det känns inte stiliserat, endast förvirrat och slarvigt. 

Tom Hanks är ankaret 

Där ensemblen innehåller etta antal mycket begåvade aktörer, så blir de flesta delegerade till filmens absoluta ytterkant, Chris Coopers – vanligtvis, starka karisma och närvaro dränks i sockersöt slisk sentimentalitet. Den enda förmildrande faktorn är Tom Hanks – trots att filmen gör allt för att undergräva dennes insats. Det är först då Rhys och Hanks får samspela, som filmen får något som helst liv. Hanks fångar Rogers unika personlighet och hans omänskligt höga tolerans mot allt och alla. 

Och mellan varven så får vi exempel på vad som gör att Fred Rogers lever vidare som en amerikansk ikon, scenerna då Hanks iscensätter den kända dockteatern, eller Rogers terapeutiska egenskaper, är precis så rörande som man kunnat ana. Därför blir frustrationen än värre då det är just detta som borde varit filmens centrum . Att man dessutom har mage att marknadsföra filmen med Tom Hanks på affischen, samt en flask slogan – som utlovar Fred Rogers i centrum, gör sveket än värre. Den cynismen hade antagligen fått Rogers själv att fälla tårar. 

Betyg 4/10

The Good Liar Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Helen Mirren och Ian McKellen gör stordåd av ett manus som hämtats från kommissarie Barnabys dammiga skrivbord.  

Ta två extraordinära skådespelare, ge dem det mesta anspråkslösa manuskript, slutresultatet lär – ändå – med största sannolikhet, bli fullt acceptabelt. Det råder inget tvivel om att mötet mellan Ian McKellen och Helen Mirren på vita duken är precis så genialiskt som det verkar på pappret. 

Med dessa två monstruöst begåvade aktörer så klarar sig The Good Liar på ren och skär ”star power”, det genomgående slarviga manuskriptet maskeras till största del av det utomordentliga skådespelet. Men som alltid så kan ingenting kompensera för en film som inte respekterar sin berättelse – eller för den delen sin publik. Utan att ha läst Nicholas Searles bok, som filmen baseras på, så finns det givetvis en möjlighet att berättelsens övergripande problematik härstammar från den litterära förlagan. Men det ursäktar inte filmens tydliga brister – ett trist utseende och oengagerad regi. 

Brittisk lagervara 

Den brittiska TV-kriminalren har blivit en del av det svenska folkhemmet, Morden i Midsomer eller valfri kommissarie från den engelska landsbygden är lika självklara i 

TV-tablån som Aktuellt eller Rapport. Morden och fallen kan vara alltifrån diaboliska till rent löjeväckande, men faktum kvarstår att mysterium och gåtor i engelsk miljö har överexponerats under lång, lång tid. Därför är det något oförlåtligt att The Good Liar aldrig aspirerar till att vara något mer än ett förlängt avsnitt av Miss Marple. 

Framförallt så saknas driv och gnista, regissören Bill Condon har tidigare regisserat ’’Oscars-lockbete’’ som Kinsey och Dreamgirls – varav båda misslyckades med att ens ta hem en nominering för bästa film. Efter dessa försök inom det dramatiska och allvarliga, så gav sig Condon i kast med vampyrsagan Twilight, och mycket mer än så behöver nog inte sägas vad beträffar det faktum att Condon – de senate åren, blivit marginaliserad som regissör.      

Kommisarie Barnaby på ingång 

Och man endast förfasa sig över tanken över vad som hade hänt om de två adlade britterna inte hade medverkat. Även om The Good Liar har en fullvärdig biodistribution och produceras av Warner Brothers, så är den till sitt utseende helt oskiljaktig mot de äventyr och brottsfall kommissarie Barnaby och hans kollegor löst i årtionden. 

The Good Liar är många gånger rent förskräcklig att se på. Kompositionen och ljussättningen kan inte beskrivas som något annat än pannkaksplatt. Budgeten verkar ha tagit slut efter anställningen utav de två huvudrollerna, hela filmen definierar begreppet TV-film med sitt makalöst tråkiga yttre. Men visuella brister har ingenting med saken att göra vad beträffar att skapa ett engagerande berättande, men även här så fallerar det. Även om historien visar sig vara betydligt mer mångfacetterad – innehållsmässigt, än man kunnat ana från början, så bryter Bill Condon sig aldrig loss ifrån en känsla av snustorr slentrian.  

Mirren och McKellen övervinner allt 

Allting sker med ett nonchalant ointresse som snart frustrerar då Helen Mirren och Ian McKellen går på som isbrytare. Denna duo övervinner – ett antal gånger, filmens slapphänta och allmängiltiga attityd. Det är fullkomligt makalöst att se hur denna superduo gör magi av filmens mediokra epitet, från filmens inledningen så är detta möte mellan två av film och – teatervärldens, mest hyllade en ren njutning att beskåda. 

Till och med helt inkonsekventa scener – med rejält risig dialog, fängslar tittaren i biofilmens motsvarighet till Kumla, det går inte att slita sig ifrån hur varje replik  levereras med ett dånande eftertryck, eller hur Mirren och McKellen gör filmmagi av standardiserade interaktioner och samtal som vi sett så många gånger tidigare. Detta exceptionella skådespel ger The Good Liar ett solitt fotfäste. Trots den strida strömmen av ointresse, förutsägbarhet och ett uselt klimax, så går det ändå inte att lämna filmen utan ett mindre leende på läpparna, något som helt och hållet är McKellen och Mirrens förtjänst. 

Betyg 6/10

Western Stars Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Springsteen har fulländat sitt mästerliga album med hjälp av fantastiska analyser och ett framförande i världsklass 

Vi begick ett flagrant misstag då vi utlovade en recension av Bruce Springsteens senaste album Western Stars i somras, för att sedan – helt sonika, missa tillfället för en relevant recension. 

Utan Bruce Springsteens musik, konserter och artistskap så är står Tiger Film utan sina mest essentiella lemmar och organ. Några av de mest tillfredsställande texterna vi fått äran att skriva har varit de gånger vi recenserat olika E Street band konserter från jordens alla hörn. Western Stars skiljer sig avsevärt från vad Springsteen publicerat de senaste årtiondet, efter det lyckades och bejublade Seeger Sessions-projektet, så har den gode Bruce uteslutande arbetat med material för E Street Band. Det har gett oss ett antal fantastiska – och många gånger, underskattade album som det helt magnifika Magic från 2007. 

Springsteen är ingen främling för att kunna ändra om sitt material för att passa den uttrycksform han känner sig mest manad och inspirerad att prova på. The River följdes upp av Nebraska, ett album som sångaren själv beskrivit som ’’rock bottom’’ rent emotionellt. Där The River har överlyckliga högtrycks låtar som ’’Out In The Street’’ och ’’Cadillac Ranch’’, så finns det inget som helst ljus i Nebraska – där karaktärerna är dömda att ruttna bort i döende städer, eller väntar på att bli avrättade. 

Där E Street Band-skivorna alltid är episka och nyanserade – med sina stora arrangemang och grandiosa berättelser, så är det betydligt mer tillgängliga än Nebraska. Western Stars är inte menat att spelas under en kväll tillsammans goda vänner och full fest, det kräver tid och funderande. Därför var det svårt att recensera albumet med en deadline, precis som en bra bröddeg har det behövt jäsa. 

Fulländad form 

Och för den som haft privilegiet att se Springsteen live, vet att det är där som musiken verkligen blir fulländad. Albumen är bara ett första steg i de sagor och berättelser mannen från New Jersey delger sina lyssnare. Det är alltid svårt att evaluera ett Springsteen- album utan att ha hört delar av materialet framföras på scen. Men med Western Stars stod det klart att Springsteen inte avsåg att turnera med albumet, precis som med Nebraska så kommer det – med största sannolikhet, bakas in då den – omtalade och framtida – E Street Band skivan, väl kommer ut och dess medföljande turnén inträffar. Därmed så verkade möjligheterna att få höra Western Stars i sin full blom vara avlägsna. Western Stars (biofilmen) råder bot på det problemet… 

Outlaw Bruce 

I en kombination av Terrence Malick influenser och renodlad konsertfilm, så tar Springsteen och bjuder in sin publik till sin renoverade ’’lada’’, där han framför albumet med ett fåtal E Street Band-medlemmar: frun Patti Scialfa, Soozie Tyrell och Charles Giordano, och en stor samling nyförvärvade musiker. Mellan varje låt så tillåts Springsteen pröva på sina aspirationer att regissera en westernfilm, med rusande hästar, whiskey och ödelandskap. 

Dessa iscensatta sekvenser är sannerligen inget uppseendeväckande, för ett antal år sedan släppte Springsteen en musikvideo till ’’Hunter Of Invisible Game’’, och fem år senare så känns den som en visuell ritning för Western Stars. Det är långa och svepande bilder på landskap och vardagliga bestyr, med en Bruce i rollen som karaktärerna från sångens lyrik.

From Small Things (Big Things One Day Come)

Den beskrivningen är mer eller mindre identisk med det vi upplever i filmens övergångar. På egen hand så hade detta kunnat bli ren och skär utfyllnad, vars syfte endast är till för att dra ut på speltiden, men Springsteen använder dessa pauser till att skapa en kondenserad version av sina konserter i filmformat. De monologer Springsteen ofta använder sig på konserterna, är aldrig till för ren exhibitionism eller egoism, de legendariska talet före ’’The River’’ – från Live 1975-85, är numera en lika essentiell del av  låtens narrativ. 

Observationerna och tankegångarna kring de diverse låtarna från Western Stars, är precis lika substantiella och gripande. Förutom att albumet har nått sin fulländade musikaliska form, så får varje låt mer mening och betydelse. Springsteens kommentarer och tankegångar hade mycket väl motiverat biljettpriset, men själva konserten är givetvis huvudrätten.   

Och aldrig har något så förutsägbart varit så härligt, myten – eller faktumet, att allt Springsteens live framförande förädlar studioinspelningarna visar sig vara sant även denna gång. Från första ackordet så slås lyssnaren av kraften, precisionen och intensiteten. Små och tystlåtna alster som ’’Hitch Hikin’’ exploderar likt en supernova. Att visuellt kunna se hur hela orkestern samverkar med Springsteens overkliga inlevelse gör varje not oförglömlig. 

Here to win 

Versionerna av ’’Chasin’ Wild Horses’’ och ’’There Goes My Miracle’’ kan inte beskrivas med något annat ord än fullkomlig perfektion. Arrangemanget på den förstnämnda var redan enastående i studioversionen – och bland det allra vackraste  Springsteen skrivit, men här så förhöjs det sorgsna eposet om jakten på sinnesfrid och inre tillfredställande, till en berättelse som utmanar valfritt Oscarsvinnande manuskript. Inte ens Scialfas ylande på ett fåtal spår är tillräckligt för att förstöra magin. 

Sedan ges publiken en bonus i form av den genuint episka covern av ’’Rhinestone Cowboy’’, och precis som med Springsteen-versionen av Suicides ’’Dream Baby Dream’’ så blir låten något helt annat då Springsteen framför den. Det är så genialiskt att länder runt om i världen borde lagföra att spela den på alla framtida Springsteen-konserter. 

Om det inte vore för att biosalonger inte tillåter samma beteende som på ett dansgolv på valfri sportarena, så hade ett jättelikt jämföra hopp varit den enda vettiga responsen.    

Betyg 8/10  

Jumanji: The Next Level Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Mer av samma underhållande vara då Dwayne Johnson och kompani återvänder till det digitala lekäventyret.   

Någon nästa nivå är det inte tal om, men det är inte detsamma som ett misslyckande. Att Jumanji: Welcome to The Jungle, inte var långt ifrån att spela in 1 miljard dollars – sedd som en magisk gräns för ekonomisk framgång, tog alla på sängen – inklusive Sony Pictures, som var snabba med att ge uppföljaren grönt ljus. Welcome To The Jungle var knappast originell, med sina tydliga Indiana Jones inspirationer, men i en tid då väldigt få storfilmer – som inte bär kvalitetsstämplar som Marvel Studios eller Lucasfilm, lyckas göra mycket väsen av sig, så var WTTJ en väldigt trevlig återblick den gamla skolans söndags matiné.  

Den vassa rollbesättningen gjorde också sitt för det stora underhållningsvärdet. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson, Karen Gillan och Jack Black hjälpte alla till att lyfta ett äventyr som hade kunnat vara ganska alldagligt med andra skådespelare, även den gapande och skrikiga Kevin Hart blev dräglig i detta sällskap. 

Rekordtid 

Enligt uppgift skall The Next Level ha spelats in på rekordtid – inspelningarna lär ha startat så sent som i februari detta år, att slutresultatet känns minst lika solitt och gediget – ur en hantverkssynpunkt, måste berömmas. Med en så hastig produktion så är det också hedervärt att man vågar utöka föregångarens bredd, den täta och vildvuxna tropiska djungeln har nu ersatts av ett flertal varierade miljöer som skapar välbehövlig variation. Actionscenerna har också trappats upp, med ett par gedigna jaktsekvenser och slagsmål som släcker adrenalintörsten. 

Och den sedan tidigare starka kemin mellan aktörerna lever också vidare och har utvecklats. Precis som John Travolta och Nicolas Cage i John Woos Face/Off, så behöver den ursprungliga skådespelarkvartetten och nytillskottet Awkwafina, utföra ett sorts bisarrt rollspel där de kanaliserar ett antal andra aktörer, däribland Danny DeVito. Detta skapar ett antal mycket, mycket, komiska moment, där specifika maner återges med precis rätt mängd autenticitet och flams för att det skall fungera som lättsam humor. 

För stort beroende av föregångaren 

Produktionens kvickhet märks dock av på ett par plan. Manus och logik är knappast något som bör granskas, att minnas karaktärsnamn, motivationer, specifika händelser eller relationer, från den förra filmen, är svårt då den mer dramaturgiska sidan aldrig var avsedd att spela någon större roll. Det är därför aningen suspekt att man flera gånger bygger komik på väldigt kraftiga referenser som tar stöd mot föregångarens händelser och dramatik. Det tar också ett tag för filmen att komma igång, delarna som inte utspelar sig i den digitala världen känns som pliktskyldig utfyllnad. Och trots scenombytet och ett par nya ansikten så är igenkänningsfaktorn stor.

Mer av samma vara i bättre förpackning 

Men även om det många gånger är mer av samma vara – i en aningen mer fabulös förpackning, så behåller man en positiv lekfullhet som gör att bristerna inte orsakar alltför mycket obehag. Framförallt så har man skapat en tillfredställande final där man öser på med explosioner i storlek XXL och god humor från skådepelarna. 

Jumanji: The Next Level är snarare version 1.5 – än en fullfjädrad uppföljare, men det är svårt att ha några invändningar då vi på så kort tid har fått en så pass trevlig och underhållande present, ett par veckor innan jul.

Betyg 6/10   

Jojo Rabbit Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Genialisk humor, värme och snillrikhet ger oss insikter i det mest mörka men där en hoppfullhet om en bättre framtid inte är helt omöjlig.  

Taika Waititi är ulv i fårakläder. För den som sett intervjuer eller filmklipp med Waititi, vet och förstår hur excentrisk, energisk samt skämtsam den Nya Zeeländska regissören kan vara. I omgångar kan det tyckas vara ett överflöd av trams och barnsligheter. Men detta är endast en fernissa som verkar förse Taika Waititi med kreativ energi. För under denna gladlynta och spralliga personlighet finns ett snillrikt sinne för drama, varm humor och god personregi. 

Jojo Rabbit är en ypperlig summering av Waitits filmskapande. Från att ha börjat som independent regissör så blev Waititi ett hushållsnamn då han regisserade Thor: Ragnarok, en film som gav serien nytt liv och inspirerade Chris Hemsworth att återigen lyfta hammaren Stormbreaker i uppföljaren Love And Thunder som har premiär om två år. 

Den här gången så har Waititi kombinerat det bästa av två världar, han har fått en tillräckligt stor budget för att kunna iscensätta och skapa en estetik som drar tankarna åt Wes Anderson, med en surrealistisk produktionsdesign som känns drömlik och avskild från vår egen värld, även om filmen utspelar sig under andra världskriget. Samtidigt så har Waititi också fått fria händer vad anbelangar den dramatiska presentationen. Jojo Rabbit börjar som en aningen gapig, flåsande och fräck historia där man – utan större reservationer, skämtar om horribla ting som nazism, Adolf Hitler och indoktrinering av småbarn. 

En udda inledning 

Hela startsträckan känns obekymrad och fungerar mest som ytlig underhållning där Waititi endast verkar intresserad av att utmana konceptet om godsmak på film. Men den udda och – i många lägen, tveksamma starten, visar sig bara vara en pusselbit i en film som både har insikt och moral. 

Genom att porträttera saker som Hitlerjugend och antisemitism som läroaktiviteter på ett sommarkollo, så skapar Waititi en perfekt allegori till den hjärntvätt och manipulering som pågick i Hitlers Tyskland. En plats där man lärde sig hata olikhet och älska destruktiv xenofobi. Att filmen känns oseriös och barnslig i sin inledning blir en slags meta kommentar kring hur farlig och giftig politisk propaganda kan vara hos unga människor, det är en alltför kraftfull och skrämmande parallell med våra nutida falska nyheter och groteska Twitter-meddelande från en man i ett land i väst. 

Men Waititi nöjer sig inte med att enbart skapa en allegori kring manipulation och lögner i vårt nuvarande samhälle. När introduktionen är avklarad så varvar filmen ned, det är som att en burdus och gapig jätte plötsligt sätter sig ned på sina bara knän och börjar recitera vacker poesi, där alla är välkomna att lyssna. Där starten är energisk och bekymmerslös, så är resten av filmen intim och –  oerhört, välspelad. 

Filmens moraliska centrum – där rasism kan besegras, genom exponering gentemot det man hyser fördomar mot, användes senast i Oscarsvinnaren Green Book. Det är ett synnerligen klassikt och välkänt berättarknep för att skapa en film som tydligt står på rätt sida av det moraliska staketet, trots att man behandlar oerhört kontroversiella och svåra ämnen med obekymrad komik. Och i fel händer så kan det budskapet blir naivt och löjeväckande, men precis som i Green Book så kompenserar man denna klyscha genom att instifta fantastisk stämning, stark dramatik och ett bultande hjärta. 

Fantastiskt skådespel 

Dynamiken mellan Roman Griffin Davis och Scarlett Johansson är miltals ifrån ensidig eller enkelspårig. Det är ett fantastiskt fint skådespel där Johanssons både kloka och kärleksfulla matriarch sprider en regnbåge av känslor som både berör och underhåller, Davis som debuterar som aktör gör ett makalöst jobb med att porträttera okunskap, falsk fanatism och desillusion. Kemin mellan hela ensemblen är helt spektakulär, det är ett brett spektra av karaktärer som alla visar sig ha flertalet dimensioner och sidor. Sam Rockwells försupna och nedgångna nazistkapten fångar det avskyvärda i den uttalande våldsideologin utan att någonsin kännas överdriven eller karikatyrmässig.                

Thomasin McKenzie – mest känd för sin roll i Leave No Trace, gör i sin tur också en galant insats, även här är kemin med den unge Davis helt utsökt. I de sekvenser då Waititi helt förlitar sig på sina aktörer så slår det gnistor om filmen. Det känns många gånger som att att personregin är iklädd silkeshandskar. Där så många andra berättelser om vänskap över gränserna ständigt trampar runt i det melodramatiska, så är vartenda närmande eller meningsutbyte här betydelsefullt, genuint och aldrig manipulativt. Vi har sett den här typen av berättelse förut, och parallellerna med Markus Zusaks Boktjuven är oundvikliga, men Jojo Rabbit bevisar att passionerad regi kan få något familjärt att förvandlas till  något både nytt och intressant. 

Stiliserat Tyskland 

Visuellt så är Waititi lika vass som då han lät oss besöka slavplaneten Sakaar i Thor: Ragnarok. Färgpaletten och den surrealistiska produktionsdesignen får presentationen att kännas tillräckligt stiliserad för att man skall acceptera diskrepanser och brister i logik då det kommer till historisk autenticitet. 

Att alla aktörer bryter på tyska – med blandat resultat, går således att godkänna då filmen aldrig eftersträvar total realism. Det är också intressant att se hur Waititi förlitar sig på väldigt symmetrisk komposition i sina bilder, det känns närmast måttsytt då det kommer till hur karaktärer och möblemang är placerat, detta strama visuella knep förstärker känslan av det isolerade och totalitära Tyskland under 30 – och 40-tal, en plats där frihet är en lögn och rädslan fullkomlig.

Kopplar ett järngrepp om tittaren 

Men kanske mest märkvärdigt är hur Jojo Rabbit kopplar ett hårdare och hårdare grepp om tittaren, vad som börjar som ett tramsigt experiment i frågan om vad man kan skämta om, blir tillslut en kraftfull och personlig film som berör långt över vad kan man initialt kunnat ana. Och balansgången mellan komedin och det gravallvarliga sköts också med sylvass genialitet, att Waititi själv medverkar som Adolf Hitler visar sig snart inte bara vara ett sätt att skapa kontrovers, det blir istället ännu en demonstrativ del i fascismens propagandamaskin. Det råder inget som helst tvivel om vart filmen befinner sig moraliskt , detta är en rasande attack mot politisk terror och fascismens försök att ställa grupp mot grupp.     

Jojo Rabbit är helt förträfflig, och besitter en djävulsk charm och ett kolossalt hjärta. När allting väl tagit slut och Waititi avslutar filmen med en snygg och liten knut – som inte trivialiserar eller hymlar med andra världskriget och nazismen fasor, så lämnas vi ändå med en hoppfullhet. Taika Waititi har i den stunden gett oss en av årets absolut bästa filmer. 

Betyg 9/10