Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Mission Impossible: Fallout från  UIP. 

Film

Det är den sjätte filmen i serie som aldrig lyckats vara konsekvent, Tom Cruise verkar aldrig kunna bli vuxen och den primära handlingen är en uppsjö av klichéer. Men det spelar ingen roll… Mission Impossible: Fallout förblir en av 2018 års största och mest positiva överraskningar. Filmserier förlorar ofta sin relevans, oavsett dess tidigare framgångar, Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald har inte lyckats leva upp till förväntningarna, varken hos sin publik eller bland kritiker. Som det ser ut just nu så verkar filmen blir den minst framgångsrika utav samtliga Harry Potter-filmer inklusive föregångaren från 2016. 

Mission Impossible har haft en oerhört stökig historia sedan man förvandlade TV-serien till film. Det har varit djupa dalsänkor och bara en enda riktig topp. J.J Abrams inledde sin framgångsrika karriär som långfilmsregissör med den tredje filmen i serien, en rent fantastiskt energisk och varmhjärtad upplevelse som gjorde serien relevant och potent. 

Abrams borde få en utmärkelse som filmvärldens bästa livräddare, efter Mission Impossible 3 så begav sig Abrams och återupplivade både Star Trek och Star Wars. Tyvärr så lyckades Tom Cruise och Pixar regissören Brad Bird, inte följa i samma dominanta fotspår, Ghost Protocol kändes oinspirerad, avsaknaden av Philip Seymour Hoffmans diaboliska Owen Davian var påtaglig. Rogue Nation gjorde inte heller mycket för att ändra uppfattningen om att hela serien sjöng på sista versen, Christopher McQuarrie som tog över regissörsstolen, är en filmisk teknokrat, han förstår hantverket men saknar hjärtat. 

Gemensamt för alla uppföljare sedan Ghost Protocol, är att de alla överträffat sina föregångare då det kommer till inspelade kronor, i och med detta har man kunnat fortsätta serien helt obekymrat. Det sjätte avsnittet kändes måttligt spännande, McQuarrie återvände som regissör och det marknadsföringsmaterial vi fick se, framkallade inget annat än axelryckningar. 

Och McQuarrie kämpar fortfarande med ingredienser som humor och personregi. Den mullrande och karismatiske Ving Rhames brukade allltid få glänsa i rollen som Luther Stickell, McQuarrie har tyvärr ingen som helst pejl på hur man skall integrera finess eller andningspauser – i form av skratt eller självdistans, och Rhames har således bara blivit en platshållare. Simon Pegg och Rebecca Ferguson har inte heller fått sin välbehövliga dos av inspiration eller energi, Pegg i synnerhet blir alltmer en eftertanke. Och Henry Cavill kan bara summeras med ett ord – stel. 

I flera intervjuer så påpekar McQuarrie att filmens manus inte var hugget i sten, det hålls öppet för att man skall kunna improvisera och bygga berättandet efter mängden action. Att vi därefter får gräsligt uttjatade klyschor som kärnvapen och svekfulla superspioner är därför inte förvånande. Samtliga av filmens narrativa skenmanövrar är helt tandlösa då de är alltför uppenbara och tama. 

Detta gör det nästintill omöjligt att kalla Fallout för en fantastisk film, men underhållningsvärdet är däremot skyhögt. Som alltid så insisterar Cruise på att använda sitt eget liv som insats, varenda actionsekvens är en enda lång nervkittlande åktur som nästan framkallar nagelbitande. Filmens längd på 140 minuter, märks inte heller av, egentligen är detta bara en enda lång ursäkt för att visa upp förbluffande action, men då det paketeras såhär explosivt så går det inte att slita ögonen ifrån spektaklet. Att välja en höjdpunkt mellan den tokiga motorcykeljakten i Paris eller den våghalsiga helikoptersekvensen i Kashmir, är lika svårt som något av de uppdrag Ethan Hunt åtagit sig under alla dessa års. 

Mission Impossible: Fallout må vara lövtunn då det kommer till sitt manus, men den oupphörliga och hänsynslösa intensiteten i dess action är så pass väl genomförd att man glömmer bort alla felsteg.   

Betyg 7/10 

Bild

Detta borde vara Paramounts galjonsfigur då det kommer till eventuell referens. Med sina fantastiska inspelningsplatser som Paris, London och Nya Zeeland (som substitut för Kashmir) så borde vi få en utgåva som ger oss knivskarp skärpa och vackra färger. Men denna utgåva delar obehagligt många egenheter med de Blu Ray utgåvor som gavs ut då formatet var helt nytt. Bilden präglas av ett onaturligt och frånstötande gryn som definitivt inte känns naturligt. 

Till största del är filmen inspelad analogt, men majoriteten av Fallout framträder som de produktioner som filmades helt digitalt, då tekniken var som mest ofärdig. Det finns ingen som helst lyster i varken hudfärger eller miljöer. 

Mycket av Fallout utspelar sig i dunkla och smutsiga lagerutrymmen, och här börjar jag på allvar misstänka att vi har att göra med en DVD kontra Blu Ray, hela presentationen är rent fasansfullt platt när man inte har naturligt ljus till sin hjälp. De två scener som filmades med IMAX-kameror är betydligt bättre men långt ifrån så spektakulära som man kunde ha förväntat sig.     

Att en film med sådan potential levererats i ett såhär mediokert paket är nästan chockartat. 

Betyg 5/10  

Ljud

Där bildkvalitén är medioker så är ljudet raka motsatsen. För de som bor i hyreshus kan jag inget annat än avråda er att spela Fallout efter klockan fem på kvällen, basen är så kraftig att flera inre organ får sig en rejäl omgång. Varje avlossat skott fullkomligt spräcker trumhinnorna, dialogen är ständigt kristallklar och akustiken är i sin tur utomordentlig. 

Förutom kraft så finns det också strålande detaljer, krossat glas och motorljud är skrämmande naturtrogna. Då Cruise kör sin BMW motorcykel genom Paris, så är det nästan som om vi sitter på samma sadel, motorn skriker och passerande trafik får håret att stå på ända.  

Det finns faktiskt ingeting att anmärka på då det kommer till detta ljudspår. Detta är rentav fysiskt påfrestande. 

Betyg 10/10 

Extramaterial 

Paramount har varit ovanligt generösa med extramaterialet. Även om det mest substantiella är den andra skivans dokumentär – där man systematiskt går igenom filmens mest krävande sekvenser, så är detta klart överlägset en stor andel av det extramaterial vi brukar få. Att faktiskt få en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom det vi ser på vita duken, är nästan än mer imponerande än den faktiska filmen, då det inte finns något som helst tvivel om att detta sker på riktigt. 

Tyvärr så glömmer man bort att kika närmare på allt annat i filmen, även om manuset är nästintill irrelevant, så hade det varit uppskattat om vi kunde fått lite mer tid med filmens skådespelare. Dokumentärteamet verkar också ha glömt bort att det finns fler än Cruise och McQuarrie på inspelningen. Rebecca Ferguson förekommer enbart i ett fåtal sekunder.  

De borttagna scenerna som vi får är – uppfriskande nog, nästintill färdiga, tyvärr så presenteras de som ett montage där mycket av ljudet tagits bort. Utöver det så får vi ett antal kommentarspår varav ett är med Cruise och McQuarrie. 

Betyg 7/10