Tävling: Aquaman Blu ray

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Än är det inte dags för ett dopp i det blå, men till dess kanske en tur till undervattens kungadömet Atlantis vara något ? Därför tävlar vi nu ett antal exemplar av James Wans Aquaman på Blu Ray. 

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD: DIVE INTO MORE THAN 60 MINUTES OF BEHIND-THE-SCENES ACTION WITH THE KING OF THE SEVEN SEAS (IN 2D)! Exclusive Sneak Peek of SHAZAM! • GOING DEEP INTO THE WORLD OF AQUAMAN: Explore the Making of the Movie • BECOMING AQUAMAN: Enter the World of Jason Momoa • DARK DEPTHS OF BLACK MANTA: Discover the History of Aquaman’s Deadliest Foe • AND MORE!

Tävlingen avslutas den 29 april och vinnaren kontaktas genom mail. 

För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar ett mail till oss. 

Fråga

Jason Momoa kommer alltid vara förknippad med Game Of Thrones. Vad heter skådespelerskan som agerade Momoas hustru i seriens första säsong ?

Shazam! Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Årets Sämsta Filmer 2018

Att påstå att det varit ett dåligt år för film vore en lögn, titta bara på vår tidigare lista, men det som har varit i miserabelt har kunnat liknas med mögel i sin egen säng. Vi gör därmed processen kort och listar här de filmer vi – förhoppningsvis, aldrig behöver se igen.

Observera att listan ej är i nummerordning: 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Aquaman 

Toaletthumor, vedervärdiga specialeffekter och en speltid som känns längre än att sitta i en livbåt ute i Antarktis. DC verkar inte kunna göra någonting rätt på filmfronten just nu, detta påminner allt mer om en freakshow där man försöker nå diverse olika grader av uselhet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Robin Hood 

Detta måste vara en provspelning för en nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Katastrofal action, uselt skådespel och kulisser byggda av plast, det är nästan så dåligt att det är underhållande… Nästan…  

All images courtesy and copyright of UIP 2018 

The Girl In The Spider’s Web 

Det är dags att erkänna, vi satte ett för högt betyg – på det tredje försöket, att göra film av Stieg Larsons böcker, numera skrivna av David Lagercrantz. Om det gick så hade betyget 0/10 varit adekvat, tyvärr så använder vi inte det betyget. 

Claire Foy må ge ett visst mervärde, men inte ens det brittiska stjärnskottet kan rädda detta. Själva berättelsen är dummare än tåget, regin är katastrofal och genomförandet får mig vilja fly från biosalongen och aldrig mer återvända, om något liknande skulle behöva ses igen. Detta är en kalkon som mättar hela Stockholm inför nyår.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald 

Någonstans under 00-talets så lämnade jag fantasy fanatismen bakom mig,  istället slukades jag  av science fiction och serietidningar. Den omvändningen skulle visa sig vara en gåva från ovan, om det yngre jag hade behövt se vad som skulle bli av Lord Of The Rings – i och med The Hobbit, eller nu Harry Potter – med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så hade jag behövt uppsöka professionell hjälp. 

Detta är ett hån mot alla fans. J.K Rowling verkar lika road av detta som Dustin Hoffman då han torteras med hjälp av en tandborr i Maratonmannen. En soppa från början till slut, vetskapen att det väntar ännu mer får mig att vilja knapra Prozac. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

The Nutcracker and the Four Realms

Jag är ledsen Hallström, men du kan inte göra film längre… Disney och PR-teamet må hävda att Captain America: The First Avenger-regissören Joe Johnston, togs in som en sorts konsult och hjälpreda, då Hallström ’’ inte hade tid att slutföra filmen’’. En verklighet där vi sluppit detta horribla monster till film, hade varit till allas fördel. 

Detta är värre än att behöva lyssna till falskspelande dragspelsmusikanter, eller sitta utan kläder i en snöstorm. Keira Knightleys groteska insats är så hemsk att bara det blotta minnet av det ger min en allvarlig panikattack. 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Mile 22 

Peter Berg springer rakt in i väggen med denna odugliga struntfilm. Berg försöker pumpa filmen muskler – bestående av silikon och testosteron. Fullkomligt outhärdlig från början till slut. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Slender Man 

Ingen skall behöva uppleva denna virriga och förvridna smörja. Slutet – då man försöker övertala publiken om att det finns snömän och flygande tefat ovanför närmaste snabbköp, är antingen årets sämsta skämt eller total galenskap, eller varför inte båda ?  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

The Darkest Minds 

Håglös och hemsk, det blir ren lyteskomik i stunderna då man försöker vrida om tårkanalen hos publiken. Utöver det får vi härligheter, som skådespel som knappt går att bedöma med en normal måttstock, och en berättelse som är en garanti för eventuell hjärnblödning.   

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Hotel Artemis 

Jodie Foster fick för en tid sedan ut och spydde galla över det moderna Hollywood, särskilt dess fascination med superhjältar. Skådespelerskan jämställde det med miljöförstöring – specifikt lerskiffer teknik, något som orsakat allvarliga problem för amerikanska landägare. Ironiskt nog så dricker jag hellre motorolja än att se om Hotel Artemis

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

A Wrinkle In Time

Michael Peña är en djävulsk strandraggare, Zach Galifianakis en intergalaktiskt yogalärare och, och…. Detta är så dåligt att jag knappt kan beskriva det. Undvik detta om ni värnar om er egen hälsa. 

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Mute 

Superpretentiöst skräp som mer än gärna hade fått hålla mun och avlägsna sig från våra Netflix konton.    

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Tag

Vuxna karlar och kvinnor leker dagisbarn i en omåttligt fånig och irriterande film. 

All images courtesy and copyright of Universal 2018

Blockers

Räcker det med att nämna scenen där, ehm, ja… John Cena har en tratt uppkörd på ett minst sagt pinsamt ställe ? Jag tror vi nöjer oss med det. 

Aquaman Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Bottennapp igen, usla specialeffekter och en klumpig story gör detta till ännu en uppsvullen och plågsam studie i hur man misshandlar grundmaterial med oändlig potential. 

Serietidningsfilmen har blivit det nya svarta… Det innebär att alla har en åsikt kring den. En del vill utkämpa ett krig med sköldar och vässade svärd för att förgöra detta påfund. Mycket av ilskan riktas automatiskt mot den mest framgångsrika aktören inom kategorin, det är ett scenario som upprepar sig inom vilken industri man än ser till. Google sades lämpa sig efter en arbetsetik som innebar ’’att inte göra något med ont uppsåt’’. Även Apple sågs om en uppstickande rebell som utkämpade ett ’’David mot Goliat-scenario’’ mot Microsoft, som just då stod inför diverse domstolar för att prövas mot eventuella brott mot konkurrenslagstiftningen. 

Numera är båda Apple och Google under ständig kritik – både befogad och obefogad sådan. Marvel är inte bara serietidningsfilmens ledande stjärna, de är mer eller mindre synonyma med begreppet. Serietidnings branschen har länge dominerats utav DC och Marvel, som mer eller mindre kontrollerar varsin halva av den totala marknaden. Detsamma kan inte sägas om deras filmproduktioner. Där Marvel har gjort historiska framgångar sedan 2012, så tog DCs herravälde på bioduken slut då Christopher Nolan avlämnade The Dark Knight Rises, den mest kontroversiella av de tre filmerna. 

Dirty Water

Warner Brothers (sedan 1989 är DC helt ägt av Time Warner, numera Warner Media ) ledning och aktieägare kunde självfallet inte stå med armarna i kors medan deras värsta rival tog världen med storm. Zack Snyder sattes som regissör på Man Of Steel och därifrån har det varit en resa som enbart slutat i tragedi. 

Förutom färre årets framgång med Wonder Woman så är DCs filmer nästan enbart associerade med sorg och smärta. Det är går överhuvudtaget inte att tänka tillbaka på Batman V Superman eller Suicide Squad, om det gick att kräva pengarna tillbaka för usel film, så hade dessa två legat högst på returlistan. 

Efter alla misslyckanden – både kritiskt och ekonomiskt, så har många adapterat ett hoppfullt ’’nästa gång’’-tänk kring alla DC produktioner. Aquaman har återigen fått bära en gloria i hopp om att den skall svepa in som något övernaturligt väsen och rädda världen. 

Men precis som tidigare så har allting gått åt skogen… 

Det känns nästan hopplöst, deprimerande – eller till och med förnedrande, att återigen sätta pålen i hjärtat på en film bär DC stämpeln. När de båda förlagsjättarna slåss om läsare för sina respektive serietidningar, så är loppet jämnt – till och med i behov av målfoto många gånger, på filmfronten har det snarare blivit ett lopp mellan en lådbil och en topptrimmad Porsche. Produktionskvalitén är ungefär detsamma som det allra första alternativet. 

Sjösjuka 

Att spela in en film under vatten hör till bland det mest brutala och svåra man kan anta sig. För den som vill få en större inblick i varför, bör uppsöka dokumentären om hur James Cameron spelade in The Abyss, en inspelning som involverade tårar, panikattacker och tortyrliknande inspelningsförhållanden. Idag behöver man inte bygga stora jättebassänger, där filmteamet tvingas att få sin hud förstörd av överdoserade mängder klorin, dagens digitalteknik kan skapa visuella under. 

Tyvärr så är Aquaman helt avlägsen från någon som helst genuinitet eller trovärdighet. Flera sekvenser som utspelar sig under vattenytan känns överhuvudtaget inte autentiska. Wan har lagt på ett grumligt filter och satt på ett antal stora fläktar – för att få skådespelarnas hår att framträda som om det är flytande, alla dessa knep är tyvärr helt meningslösa då det är alldeles uppenbart att alla aktörer är uppspända med vajrar.

Om vi bortser från ett par filmrutor – som visar ett par vackra naturbilder, samt staden Atlantis, så ser Aquaman helt förkastlig ut. Varenda sekvens som involverar digitalt fipplande är lika obehagliga att titta på som Nicole Kidmans botoxade ansikte. Vad vi än ser så fullständigt dränks det i mängder utav usla specialeffekter, inte ens det mest undermåliga TV-spel är såhär syntetiskt visuellt. 

Sedan innehåller Aquaman kanske sämsta användningen av green screen någonsin, utan att gå in i närmare detalj för risken att avslöja något, så kan man i en sekvens tro att Jason Momoa är på väg att dra fram en pekpinne och visa nästa veckas väderrapport, så pass uselt är det.  

Billigt blir billigare 

Men som vanligt så handlar det inte om det yttre, om känslan, själen och hjärtat finns på plats så kan man övervinna vad som helst, titta bara på vad Robert Rodriguez gjorde med sin mytiska El Mariachi.

James Wan som fick sitt genombrott med tortyrfilmen Saw, har inte direkt utvecklat sitt omfång till att regissera filmer med marginell substans. Sedan den kontroversiella debuten år 2004, så har Wans enda riktigt stora film – budgetmässigt, var Furious Seven, ironiskt nog är det en filmserie som gått från ren idioti till fullt godkänd underhållning, det tricket fungerar dessvärre inte här. 

Wans största förmåga som regissör har alltid varit att tänja på sin budget och producera film som känns genuint påkostad. Därför är det förvånande att en massiv budget på 160 miljoner dollar, har gett oss en film som ser sju resor sämre ut än en lågbudget produktion som The Conjuring. Försöket att legitimera DCs ställning i filmvärlden faller därefter platt. 

Aquaman är lika hjärtlös som Heath Ledgers mordiska Joker, vad som borde vara ett lättsamt pojkäventyr blir istället ett pubertalt och grabbigt manifest, filmen bekräftar alla fördomar som finns om genren. I en tid då vi har karaktärer som Black Widow, Rey från Star Wars och även DCs egen Amazon prinsessa Wonder Woman, så känns detta som att resa tillbaka till en tid då trälar och allmänna avrättningar var full godtagbara. 

Snustorr 

Då Jason Momoa gör sin entre så ackompanjeras han utav en av de mest motbjudande inramningarna på länge, med hjälp av usel slow motion och vidrig musik som spelas på en elgitarr, så slår filmen en gummiklubba i publikens huvud. Om det funnits någon självironi eller humor i allt detta elände, så hade det kanske, kanske, ha gått att förlåta, men Aquaman är trots sitt våta element snustorr. När man till och med måste använda sig av toaletthumor hela två gånger, så vet man att skutan snart är på väg att köra raka vägen in i en klippa. 

Men medan resten av besättningen är på väg att föra resenärerna i säkerhet, så står James Wan kvar och fortsätter styra in fartyget på grund efter grund. Och då det börjar tryta med idéer eller livbojar, så passar man på att sno lite bilder och scener från Pixars Hitta Nemo och när man ändå håller på, Disneys Lilla Sjöjungfrun…   

Med tanke på hur mån man är att bibehålla filmens grabbiga utstrålning, så är själva insidan lika stark och reslig som en slemmig manet. När det skall hetta till dramatiskt eller romantiskt så är det så miserabelt att jag inte hittar orden. Saker som syskonrivalitet och internt maktspel är både tråkigt och förutsägbart.

Resebyrå 

För att skapa någon sorts variation mot det grumliga och fula vattnet, så tas publiken med på en resa som verkar vara en reklamfilm för resebyrån Tui. Vi får kritvita stränder, barn som leker och såklart män i öppna linneskjortor. För de som sett den lilla flickan som gör för reklam för webbsidan Prisjakt, får där en perfekt beskrivning av filmens struktur, ’’vi åker dit, vi åker hit och dit.’’Och just den sämsta av reklamfilmer är Aquamans närmsta släkting. 

Superhjältefilmens värsta fiende är inte kryptonit eller mordiska clowner, det är expositionen och distributionen av all information. Serietidningar är rika på detaljer, förklaringar och svepande berättelser kring varenda karaktär som förekommer – små som stora. Aquaman vill få med så mycket som möjligt av detta och överöser sin berättelse i usla tillbakablickar och långa stillastående sekvenser, där man likt en förskolelärare förklarar allt för sin publik med whiteboard och penna. Den helt ohyggliga längden på nästan 150 minuter borde aldrig ha godkänts. 

Huvudrollsinnehavarna Momoa och Amber Heard ser ut att behöva ta ut 365 dagars semester, Heard är oväntat nog den som levererar filmens bästa insats, Momoa å andra sidan gör det klart att han tyvärr inte kan agera, varenda replik som skall innehålla finess eller humor slutar i katastrof. Att karaktären – bokstavligt talat, enbart verkar vara ute efter att dricka sig själv sönder och samman, sticker i ögonen. Publiken borde istället vara dem som får med sig en hel årslast med sprit för att återhämta sig efter detta.  

Marionettdockor 

Sedan har vi – på pappret, en ganska god samling aktörer med Kidman, Patrick Wilson och min personliga favorit Willem Dafoe, ingen av dessa lyckas lyfta eller kompensera. Kidman är lika stel i sitt skådespel som sitt ansikte och tillför inget annat än ett tungt namn på affischen. Patrick Wilson som är en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna, får här stå och skrika en radda av fåniga repliker. 

Och Willem Dafoe är så erbarmlig att jag känner en viss lust att kidnappa karln och rädda honom från detta öde. Utöver det så har man i ett par scener utökat förnedringen genom att försöka föryngra superaktören digitalt. Där ärkerivalen Marvel genomfört detta med fullkomlig briljans, så blir detta försök till ett platt fall, Dafoe ser ut att ha fått skokräm i ansiktet och påminner om en marionettdocka som stelt rör sin mun. 

Kallsup 

Vi blev på förhand lovade spektakulär action under vattnet. Vad vi får är bara en gröt av animerade fiskstim och plastiga hajar. Miljöerna ser i bästa fall ut som de som Cameron kastade ut från sin första testversioner av Avatar. Då Momoa slåss i filmens många och långa dueller, så är den stela animationen och den dåliga koreografin, nästan i klass med ett gammalt fightingspel där karaktärerna stelt cirklar kring varandra. 

Efter fem år, eviga försöka med att rätta till alla felen, så är DC tillbaka på ruta ett, fast denna gång genomblöta och än mer utmärglade. Det går inte längre att acceptera detta, DC sitter på en skattkista av fantastiska karaktärer och berättelser, varför de skall fortsättas kölhalas går inte längre att samtycka med. Domedagen har nu kommit… Lägg ned, gör om, gör rätt eller försvinn… 

Betyg 1/10   

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman
blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp
landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3