Kategoriarkiv: Star Wars

Star Wars 1977-2005 

Publicerad den av

qmbloes

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från  myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska.  Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10 

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10  

Episode VI Return Of The Jedi 

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10 

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10 

Episode II Attack Of The Clones 

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10 

Episode III Revenge Of The Sith 

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.     

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10 

Tre fantastiska år

Publicerad den av

DSC_0159

Det är knappt 48 timmar kvar tills vi svenskar får se vad Lucasfilm och J.J Abrams släpper loss från sitt hårda koppel. The Force Awakens är förmodligen årets största film, kanske den största någonsin. Förväntningarna har aldrig varit högre. Jag skrev för en tid sedan om mina egena reservationer kring filmen – att vi borde vara försiktiga för att undvika ännu fler krossade hjärtan och livströtta själar, som den gången Jar Jar Binks brände ned all heder och oskyldighet i världen.

Man kan vara hur cynisk som helst kring Star Wars. Det är mer än något annat ett märke, inte helt olikt godiset M&M eller sportföretaget Addidas. Stormtroopers är inte en ondskans soldater utan en global ikon som stått modell för så mycket parodi,hyllningar och referenser att den ursprungliga karaktären helt försvunnit.

Men den här gången orkar jag inte bittert eller överlägset arrogant bryta ned filmserien, istället vill jag tacka Disney och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy.

För vad som än händer om ett par timmar, så är det egentligen inte ens jämförbart med de tre fantastiska år av förväntan och spänning som vi fått uppleva sedan uppköpet utfördes år 2012. Varenda liten stavelse som skrivits, alla spekulationer, samt hoppet – om en räddning har varit otroligt. Att se en bruten och liten tingest – som den sönderskjutna och giftiga serien George Lucas lämnade oss med, resa sig som fågeln Fenix ur askan har varit fantastiskt. Star Wars har för första gången på årtionden känts nytt,spännande och roligt.

Att bygga upp en serie som inte tagit ett friskt andetag sedan tidigt 80-tal är häpnadsväckande stort. Att jag finner mig själv leta efter avlagda replikor av ljussablar på EBay från den numera stendöda tillverkaren Master Replicas är i sig en stor framgång. Star Wars har alltid varit bra i mina ögon men långt ifrån religon. Men det senaste året har varit en euforisk glädje att bygga upp vår samling av film memorabilia med Star Wars som en av hörnstenarna.

Så jag vill ta återigen understryka min tacksamhet för de här tre åren av förväntningar, restaurering och gemenskap som Disney och det omgjorda Lucasfilm gett oss. Snart är det dags.

Tragiskt usel mässa

Publicerad den av

SAMSUNG CSC

Nej, vi kan inte kräva att ett så litet land som Sverige skall dra hit giganter som Sideshow eller EFX-Collectibles, det är inte rimligt . Men såhär bankrutt och tragisk har jag nog aldrig sett en mässa. Den hemska trenden att leka Kiviksmarknad fortsätter, tiderna då det gick att beskåda ett tjugotal figurer från Sideshow i en och samma monter verkar ligga längre tillbaka än tiderna utan stearinljus.

Samma alarmerade trend med billiga plastleksaker till hutlösa överpriser fortsätter. Slitna Kenner reliker säljs för över tusenlappen, ett pris som är otäckt nära figurer från det suveräna Hong Kong-bolaget Hot Toys. Sideshows mäktiga premium statyer går bara att finna här och där, tragiskt inklämda med billigt skräp som inte ens skulle kunna passera som tandborsteskaft.

I ett annat hörn sitter hårdrocksgruppen Sabaton som är mässans enda positiva punkt – där varenda besökare bjuds på gratis autografer. I andra ändan är kön enorm till en grinig och sur Anthony Daniels som verkar finna det hela mässan lika angenämt som en dyr elräkning. Två meter bort sitter Chris Parsons, en glorifierad statist från Star Wars som absolut ingen verkar vilja ha en signatur ifrån, tragiskt eller komiskt ? Avgör själva.

Jag vet inte vad som kommer att krävs för att väcka liv i intresset för replikas och detaljerade figurer. Att spela in otaliga videos där lådor öppnas kan jag personligen inte se vad värdet ligger i. Något måste hända och de är snart. Vi kommer att publicera ett galleri med bilder från mässan  så snart vi kan.

 

”There is light side, don’t let it go out”

Publicerad den av

Det diskuteras inte politik eller samhälle på den här sidan. Sådana ting lämnas åt mer intelligenta skribenter än jag själv. Men behovet av att ryta till om den kommande Star Wars policyn som införts på flera av USAs biografer är för stor. De flesta biografkedjor har bestämt sig för att bannlysa masker,smink och allt som kan liknas vid ett vapen på premiärvisningen av The Force Awakens. Amerikanska besökare kommer alltså få avstå från stora bitar av cosplay om de önskar se filmen.

De två förfärliga dödsskjutningarna som skett i anslutning till olika premiärvisningar det senaste åren, är inte bara vulgära och frånstötande illdåd, det är en attack mot hela vårt fria samhälle.

Att vi nått en punkt i samhället där inte ens en så enad sak som en bioupplevelse får vara helig borde skrämma oss alla. Jag tror ingen gick oberörd när vi fick nyheterna om vad som hade hänt i och med visningen av The Dark Knight Rises i Colorado för tre år sedan. Mitt starkaste minne är av den man som hade gått med sin son bara för att få ut några timmar av underhållning och gemenskap, i ett känslosamt tal i TV borrar sig repliken ’’ vi ville bara se en Batman-film’’ in och fästs med en hård plugg.

Beslutet om förbud mot masker och vapen är nu taget hos flera av de stora biografkedjorna i det stora landet i väst. Giganten AMC är helt tydliga med policyn på sin hemsida – om du kommer med en mask kan du vända i dörren.

Att amerikanska biografer vill göra säkerheten till högsta prioritet kan vi inte klandra dem för. Detsamma kan sägas för alla andra publika evenemang. Ingen skall någonsin behöva känna sig rädd eller ängslig för att få drömma bort sig i ett fåtal timmar med sin favorit musiker eller skådespelare. Som U2 frontmannen Bono säger i live spelningen från Paris under Johsua-Tree Turnén – ’’ No one gets hurt at a U2 concert’’.

Att ljussablar och hemsnickrade Mauser-pistoler får ligga kvar i lådan är en sak, de riskerna behöver vi inte ta. Men när det kommer till att förhindra och skada cosplay känns det lika fel som när The Rolling Stones gick med på att censurera sig själv när de genomförde sina första spelningar i Kina. Att se ett av världens största rockband lägga sig platt för en enstats diktatur sitter kvar som en brännmärke varje gång jag spelar Gimme Shelter.

Säkerheten skall alltid gå först, men när vi börjar introducera förbud och bestämmelser som faktiskt skadar de ting som drar oss samman – som cosplay, låter vi monstren ta kontroll över oss, ännu ett U2 citat ’’bli inte ett monster för att bekämpa ett monster’’ .

En Star Wars premiär är något vackert, förväntningarna är så höga att man kan känna dem med sina bara händer. Stormtroopers ställer upp på bilder med småbarn, vars drömmar om en egen TK 421-tag föds. Vi kan inte låta dessa magiska stunder förtas av sadister och psykopater vars högsta önskan är att splittra och krossa vårt gemensamma samhälle.

Vi behöver Stormtroopers, olika Darth’are och intergalaktiska prisjägare på plats den 16 december. Låt inte ’the dark side’’ ta det ifrån oss.

Jedins återkomst krossade drömmen

Publicerad den av

Vi fortsätter på Star Wars temat.

Jag känner att den måste hängas ut och piskas hårt. Return Of The Jedi, filmen som flyr undan filmvärldens lieman och fortfarande får stoltsera som en värdig del av det gamla gardet av klassiker med A New Hope och Empire Strikes Back.

Episod 1,2,3 är de riktiga slagpåsarna i familjen, de vet vi alla. Jag tror inte att det behöver skrivas en enda ynklig stavelse till om det som tragiskt nog är officiell kontinuitet för all framtid. Det fanns långsökta drömmar från min egen sida om att Disney skulle köra en motorsåg över precis allt som bar siffrorna ett till tre – utplåna dem från den officiella ’’canonen’’ som en stråle från dödstjärnan. Då skulle vi kanske,kanske kunna sluta påminnas om den pinsamma romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman, de urusla manuskripten, Jar Jar Binks, flodvågen av dåliga specialeffekter och,och…. Nej jag ger faktiskt upp med att lista fler otäckheter. Att detta fortfarande får vara en del av Star Wars-serien är en ondska större en hela det samlade rymdimperiet.

De som haft modet och styrkan kvar att älska Star Wars helt villkorslöst trots dessa otyg, förtjänar samtliga av de där medaljerna som hängs på Harrison Ford och Mark Hamill i slutet av A New Hope. Från att ha varit fascinerande,spännande och vackert föll allt ned till en tragisk soppa av beskrivna minus.

Men jag har alltid vidhållit iden att förfallet inte kom genom The Phantom Menace, för mig började det redan med Episode 6. Det var den första Star Wars filmen som jag fick se. Innan dess hade min kommunikation med serien enbart varit genom leksaker och de parodiskt usla svenska ljudböckerna. Det var Return Of The Jedi som blev den första introduktionen, något som i efterhand bara kan ses som en stor personlig sorg. Star Wars hade nog fått behålla mer av mitt hjärta och min själ om jag hade börjat regelrätt med A New Hope. Men detta var en tid utan IMDB och utan rabatter på Discshop. Att få tag i Star Wars på VHS under mitten av 90-talet var lika svårt som att finna något positivt i prequel-trilogin. Return Of The Jedi var det som fanns och där fick det bära av.  

Och efter att ha ruvat på filmen i åratal, kan jag bara konstatera att det inte finns mycket avfyra lasersalvor för. Jag vet inte hur många ljussablar jag kommer få igenom bröstkorgen för att skriva det här, men sanningen är den att jag inte tål Return Of The Jedi. Hela filmen är som en stor förvarning om vad som skulle komma sexton år senare. Projektet påminner mig om en lekstuga – fåniga karaktärer som kejsaren och Ewoker introduceras, favoriter som Boba Fett oskadliggörs på de mest patetiska vis, lägg sedan till otroligt kantig och torr regi från regissören Richard Marquand, ännu sämre dramatik och ett ytterst otillfredsställande klimax.

Filmen var kaotisk redan i sin förproduktion. Lucas hade just lämnat de stora fackföreningarna i Hollywood efter en dispyt angående för och eftertexter till Empire Strikes Back. Här kommer det som de flesta ser som det största offret i det löjliga bråket – Steven Spielberg kan inte tas sig an projektet då han inte får regissera åt någon som står utanför regissörsfacket. Istället faller jobbet på Marquand som varken hade erfarenhet av större produktioner eller specialeffekter. Stilen som går igenom Return Of Jedi  är torr,stel och väldigt platt. Lekfullheten som genomsyrade de första två filmerna är som bortblåst. Marquand verkar tro att han regisserar Shakespeares Macbeth. Det är överdramatiserat, pompöst och svulstigt.

Sägnen går också att Lucas själv fick hoppa in och styra upp filmen då Marquand var så komplett oförmögen att hantera alla bollar i luften. Detta kan vara ännu en god förklaring till filmens lägre kvalitet. Mycket av det som skulle fräta sönder 2000-tals filmerna finns här i sin linda. Bristen av energi, gråa karakteriseringar och allmänt trams.

Styrkorna finner vi i de fortfarande imponerande rymdstriderna, av någon anledning verkar Marquand trivas bättre med att regissera plastmodeller över aktörer. Dessa delar hör till trilogins stiligaste.

Men det här är ingen recension, det är ett gnälligt klagobrev. Vi kan aldrig få ett svar på om filmen hade blivit seriens starkaste om Spielberg fick ta kommandot. Vi vet att Spielberg inte direkt hade sin mest bekväma av period under tidigt 80-tal, med den självuttaldde avsmaken för Indiana Jones And The Temple Of Doom och hans plågsamma skilsmässa, jag vet inte om Hook i rymden hade varit ett trevligare alternativ än det vi står med idag.

Men det hade antagligen funnits en Billy bokhylla bara för Star Wars böcker i hemmet om jag hade sett A New Hope eller diamanten Empire först, då hade pojkdrömmen inte vuxit upp och blivit cynisk. Istället blev det Ewoker och högtravande drama, något som förmodligen fick den där riktiga frenetiska Star Wars älskaren att stanna i en galax långt, långt borta.  

”This film is not fully operational !”

Ett nytt hopp

Publicerad den av

James Bond har gjort sin entre och utgång. Nu finns det bara en jätte kvar. Nu fokuseras alla ögon  på årets kanske största och viktigaste film. Förväntningarna känns babyloniska, om J.J Abrams inte levererar en film som skriver om regelboken för filmhistorien kommer besvikelsens giljotin falla. Mark Hamill sade det själv för ett tag sedan – ’’det är bara en film’’. Det har inte hjälpt, filmen har växt sig till ett okontrollerbart monster, jag tror inte jag skådat något liknande på många år.

Att en film – vars serie inte varit relevant sedan trettio år tillbaka, har lyckats nå dessa frenetiska nivåer är i sig en otrolig bedrift av Disney och deras nyförvärv Lucasfilm. Den välkända ’’hype-maskinen’’ slår på alla sina cylindrar och spottar ur sig eldslågor högre än den där elgitarren från Fury Road, analytiker och experter talar om otroliga 600 miljoner dollar som avstamps inkomst. Det känns som att de enskilda förväntningarna kan gå in i ’’light-speed’ när som helst.

Att Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy lyckats bygga upp en miljö där Star Wars fanatiker inte behöver stå i skamvrån och skämmas över repliker som; ’’We’re out of rockets sir’’, ’’Sith lords are out speciality’’ och… Ja, vad som helst från George Lucas stapplande klumpighet är i sig en fantastik sak.

De enda goda minnen jag kan ta med mig från Lucas tragedier är den makalösa atmosfär alla ni entusiaster bildade inne på den där trånga biosalongen för tio år sedan i och med Mörkrets Hämnd, klockan 00.01 i Maj 2005. Filmen startade, musiken dundrade och sedan fick vi uppleva en ångest så djup och förödande att ett evighetsmaraton med Det Sjunde Inseglet hade känts som ett mer lättsamt och underhållande alternativ.

Till alla er som fått ut det minsta av nöjen ur George Lucas avskydda 2000-tals filmer, så avundas jag er livsglädje och entusiasm. Det är något cyniker och skeptiker som jag själv skulle må bra av.

Star Wars känns för första gången på väldigt länge fullt relevant. Alla de där Kenner figurerna vi spenderade allt vårt ekonomiska kapital kan återigen betraktas med stolthet. Brittiska Amazon har idag sålt slut på Stormtrooper-rustningar. Nya licenser har getts ut, Hong Kong baserade figur-företaget Hot Toys vräker ur sig oerhört genomarbetade alster, amerikanska replika-företaget Anovos erbjuder alla typer av kostymer från en galax långt borta. Förväntningarna är lika sprickfärdiga som ett o-mjölkat kojuver. Vi börjar komma till den punkt att vi kan jämna biografer med marken med en enda gnista, stämningen är så hög explosiv.

Själv känner jag mig lite trevande när det kommer till att göra trampolin hoppet ned i den hype-pool som är The Force Awakens. Jag har som alltid undvikit den senaste trailern. Men de få glimtar vi fått i den första aptitretaren och den något mer fylliga andra trailern lämnar mig konstigt oberörd. Enbart rollvalet av Gwendoline Christie som Captain Phasma får mig att nicka belåtet

Även om Abrams,Kennedy och önskar göra filmen till ett motgift mot de mardröms framkallande delarna episod 1-3, så blir jag inte såld, hur mycket jag än försöker. Den smetiga digitala tonen som serien dragits med sedan 1999 är kvar, scenen ur den första trailern där John Boyega dyker upp som i gubben i lådan ser inte klok ut och skurken Kylo Ren ser identisk ut med Darth Revan – skurken från spelstudion Biowares första spel epos Knights Of The Old Republic. Ingenting ser direkt uselt ut men det saknas kraft och sylvass egg för att verkligen få mig att börja göra djupa bugningar av beundran.

Det kan bero på att jag inte uppskattat en enda sekund av sagan sedan höjdpunkten Rymdimperiet Slår Tillbaka, att jag upplevt snarlika (Avatar år 2009 kommer nära) förväntningar och fått dem mosade av hemskheter som Spider-Man 3 och Indiana Jones 4. Den självsäkerhet flera av de närmast religösa fans uppvisat i och med det publicerade materialet är skrämmande lik de naiva illusioner som den numera ökända Det Mörka Hotet byggde upp. Se följande klipp för att se vad jag syftar till.

Jag är såklart i molekylär minoritet här. Det känns som om världen redan bestämt sig. Den sjunde delen i den här tidigare banbrytande filmserien är det häftigaste sedan elden upptäcktes. Det borde inte kunna bli så illa som podracing, kass romantik eller mögligt skådespel……. eller ?

No trying this time around…… 

Ingen midnattspremiär……

Publicerad den av

Ja det var väl inte bara jag själv som höjde ögonbrynen över et faktum att The Force Awakens inte får någon klassisk midnattspremiär. SF har fortfarande inte gett någon officiell förklaring med följande citat kommer direkt från kommunikationschefen Thomas Runfors på SF när vi frågade om skälet.

”Bra fråga – man jag tror att filmbolaget har sagt nej till detta.”
Med vänliga hälsningar,
Thomas Runfors

Varför Disney själva verkar tro att detta skall reducera spoiler-terrorister framstår än mer tossigt när filmen faktiskt inte går upp på amerikanska biografer förrän hela två dagar senare. ”The force moves in mysterious ways”

Soon home…….