Etikettarkiv: Episode I The Phantom Menace

Årets Bästa Filmer 2018

Publicerad den av

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite. 

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace. 

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War. 

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

Star Wars 1977-2005 

Publicerad den av

qmbloes

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från  myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska.  Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10 

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10  

Episode VI Return Of The Jedi 

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10 

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10 

Episode II Attack Of The Clones 

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10 

Episode III Revenge Of The Sith 

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.     

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10