An Inconvenient Sequel: Truth to Power Recension 

0013

All Images Copyright and courtesy of UIP 2017

Förutom ett par scener där Al Gore visar upp en stark empati och passion så är filmen nedkörd i en gyttja av tristess och menlöshet.

En av de värsta dokumentärerna någonsin har fått en uppföljare. Om filmen inte hade burit med sig sitt relevant budskap så hade man utan tvekan kunnat klassa detta som lika fantasilöst och moraliskt urholkat som nästa film av och med de kontroversiella bröderna Wayans.

Låt mig dock göra det väldigt tydligt, intentionen och meddelandet som den föredetta amerikanska vicepresident Al Gore vill framföra med sin Powerpoint presentation är ett bra sådant. De starka bilderna på smältande isar och förödande naturkatastrofer är – måhända, ett sätt att skaka oss ur vår egen apati där vi i västvärlden (speciellt Sverige) skojar friskt om global uppvärmning då vi nås av metervis utav snö.

0062

Shelter From The Storm 

Efter USAs reträtt från Parisavtalet borde An Inconvenient Sequel skapa mer flammig entusiasm för faktiskt förändring i världen. Men alla goda intentioner fastnar på ritbordet, hela utförandet är precis lika förkastligt som för tio år sedan.

Ett – bland många problem i An Inconvenient Truth, är presentationen, jag ägnade en hel artikel åt att starkt kritisera regissörens Davis Guggenheims skandalösa sätt att enbart filma ett föredrag och kalla det för dokumentär. Det fanns inget övergripande driv eller ens intresse, som kronan på verket lanserade man filmen som en kommersiell produkt där man begärde pengar utav publiken, detta för att se något som vi både nu då och nu kan läsa oss till på internet. En afton med nationalencyklopedin vågar jag påstå vara betydligt mer produktiv och intressant än att se Al Gores mekaniska presentation. Om An Inconvenient Truth hade fått ha premiär tio år tidigare hade relevansen utan tvekan varit större.

Denna gången har Guggenheim lämnat regin till Bonni Cohen och Jon Shenk. Och till en början blir jag en smula förvånad över att vi slipper se Gore sömnigt visa upp fula diagram, ett par otroliga naturbilder skapar en känsla av nöd som föregångaren inte hade. Sedan får vi en inblick i förarbetet till Gores presentationer där en intensiv stab förbereder varenda kommatecken.

0023

It’s a beautiful day… 

Det ser ljust ut, med prognos för få moln på himmelen. Men sedan så springer kalkonen rakt in på duken. Istället för en erbarmlig föreläsning så får vi istället ett montage av flera stycken. Och så är vi återigen placerade i en aula som är lika mörk som Lindsay Lohans chanser att vinna en Oscar. Al Gore går ut och sätter igång samma malande presentation som för min egen del skapar akut panik.

I ett av filmens få intressanta avsnitt får vi se Gore möta upp med New York guvernören Andrew Cuomo för att där diskutera problematiken i lobbygrupper som kämpar mot miljövänliga alternativ. Men istället för att sylvasst attackera detta gräsliga etablissemang som propagerar till att sätta upp diktatoriska lagar kring valet av grönenergi, så blir detta bara en bakgrund till ett trist ’’vad var det jag sade’’ scenario.

0072

Stormy May Day 

Sedan kan man ställa sig frågande till filmens objektivitet. I den delen där vi får följa förhandlingarna i Paris år 2015, så framställer filmen Gores inblandning till det som får vågskålen att tippa över och resultera i det globala samarbetet. Jag vill inte frånta Gore något för sina insatser i förhandlingarna, men att framställa situationen som ett Deus Ex Machina där Gore sveper in likt Gandalf i slaget of Helms Klyfta i Sagan Om De Två Tornen kommer nog få en stor del av publiken att höja på ögonbrynen.

En ljuspunkt är att Gore denna gång visar upp passion och en intensitet som aldrig fanns närvarande förra gången. Han bli genuint arg och uppretad över världsläget och det är något som faktiskt höjer An Inconvenient Sequel: Truth to Power över sin föregångare. Att tex se Gore genuint chockad och emotionell då han delges de hemska nyheterna kring terrorattacken i Paris 2015 ger ett klart mänskligare och tillgängligare porträtt. Där behöver man inte ta till med fånigt dramatisk musik eller handhållande.

0041

After The Storm 

För ett par månader sedan så meddelade produktionsbolaget att An Inconvenient Sequel hadeförsenats för att justeras till nuvarande världsförhållande. Med det  politiska läget i USA med osanningar och andra lögner från Donald Trump så skulle man man ha skapat något otroligt kraftfullt och provokativt.

Man sitter i ett mer eller mindre perfekt läge att angripa problemet i och med denna omklippning. Men all denna potential kulminerar i en enda extrasekvens och en textremsa… Alltså har en ansenlig produktionstid ägnats åt absolut ingeting. Med andra ord, precis det publiken behövt genomlida i 90 minuter.

Betyg 2/10

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.  

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.  

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.  

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280”Ja, argh, argh, ehh, aae”