Lejonkungen (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: En ursnygg och energisk nyversion av den animerade superklassikern. 

Det finns en skillnad mellan att renovera och att restaurera… Varav det första alternativet – ibland, innebär att allt kastas och ersätts med vit och kall slentrian, som förtar all form av personlighet eller identitet. En restaurering – kan, innebära att man bevarar det som finns, byggnationen förstärks och förbättras, samt moderniseras med nutida bekvämligheter som luftkonditionering och fräscha toaletter. Slutresultatet kan till och med överträffa sitt original. 

Lejonkungen – årgång 2019, hör till det senare alternativet. Iron Man-regissören, Jon Favreau, tillför sin igenkännbara värme, humor och entusiasm till en nyversion som är fast besluten att bevara så mycket som möjligt, och där de – få och små, förändringarna är infogade med största  försiktighet. 

Disneys moderna adaptioner – utav sina mest klassiska animerade filmer; Skönheten och Odjuret eller Maleficent, har mottagits aningen svalt utav kritiker, men istället blivit stora publiksuccéer. Det går inte att skaka bort olustigheten som uppstår då Emma Watson drar runt i en skrikgul ’’bakelse-klänning’’ medan hon dansar med en lurvigt digitaliserad Dan Stevens. 

Att tecknad film kan vara lika färggrann som den årliga karnevalen i Rio De Janeiro är problemfritt, men då människor av kött och blod, skall iklä sig dessa extravaganta kostymer och vandra runt i lika färgstarka kulisser, med tillhörande – sylvasst digitalt foto, så blir det visuella resultatet oftast skrikigt och platt.     

Därför är en film som Lejonkungen, mer lämpad att förvandlas till ett digitalt trolleritrick. Filmmakarna behöver inte ta någon hänsyn till hur skådespelare kan tänkas se ut i smink eller utstyrslar, det mest mänskliga – formmässigt, som vi stöter på är guruapan Rafiki. 

Precis som i sin nyversion av Djungelboken, så tar Favreau och instiftar en – lite, mörkare och tuffare ton än det animerade originalet. Där historien om Mowgli och Baloo, först förekom i skriven form utav Rudyard Kipling, så är Lejonkungen ett Disney original. Justeringarna och förändringarna i Djungelboken var således mer förståeliga – då man arbetade efter två ursprungskällor – novellen och filmen. Här är denna balansgång inte relevant, från och med första bildrutan så står det klart att detta är en nästan hundraprocentig adaption. 

’’Den (moderna) kung vi behöver !’’ 

Den legendariska öppningsscenen, som ackompanjeras av Hans Zimmers mästerliga musik – tillsammans med sångaren Lebo M ikoniska glädjerop, framkallar osannolika mängder gåshud. Scenen må ha varit vacker i animerad form, men nu har denna klassiska sekvens blivit visuell poesi, detaljnivån och det osannolikt verklighetstrogna renderingarna gör tittaren gråtfärdig. Man är maniskt besatt av att få med identisk komposition och exakta kameraflygningar. 

I värsta fall kunde detta blivit aningen tradigt och blivit till en menlös karbonkopia, men genom sin spektakulära digitalteknik och Favreaus energi, så blir de klassiska scenerna pånyttfödda i detta visuella fyrverkeri.

Scener som både skrämde och exhalterade oss som barn, är precis lika intensiva och kraftfulla som för 25 år sedan. Att speltiden på två timmar knappt märks av, blir ännu ett bevis på hur medryckande och underhållande filmen är.

Även om vi vet hur sagan kommer sluta, så finns det en konstant spänning i att uppelva de mest minnesvärda scenerna med nya och moderna medel, framförallt så smittar Favreaus entusiasm av sig. De få tillägg som gjorts är så pass diskreta att de nästan kunde ha sparats till de bortklippta scenerna för den framtida Blu Ray-skivan. 

’’Tämligen ute med… extravaganser’’  

I den animerade förlagan, så förekommer ett antal surrealistiska inslag – som tangerar att bryta den fjärde väggen, dessa är som mest uppenbara i de olika musiknumren. 
Låtarna och framförandena finns fortfarande kvar, men har tonats ned. 

Därmed så är de slut med Broadway spektakel – med rosa flamingos och animaliska dansnummer. Detta är helt i linjen med Favreaus önskan att framställa en – aningen, mer vuxen version.

Detta mer ’’realistiska’’ handlag är dock inte helt problemfritt. Där ett gäng följsamt animerade – och icke verklighetstrogna, djur, kan uttrycka mänskliga känslor, så är det nästintill omöjligt för ett fotorealistiskt lejon att uttrycka så mycket som skulle behövas för att verkligen gripa tag i publiken på ett emotionellt plan. Efter att ha sett mardrömmen som är Sonic The Hedgehog, så får vi vara glada att Disney och Jon Favreau inte haft det dåliga omdömet att stöpa om sina figurer till skräckinjagande monster. 

För stora känslor för ett lejon 

Problematiken framkommer då man kombinerar skådepelares röster med det som sker på vita duken. Ensemblen är namnkunnig – Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofor, varav samtliga insatser är starka, men samtidigt är de för nyanserade för att kunna uttryckas hos ett kattdjur, eller för den delen en fågel. John Oliver har det tufft i rollen som den näsvisa Zazu – som för den delen inte har en suck gentemot Rowan Atkinson insats, men över det så Oliver fångad i en näshornsfågels kropp, vars enda sätt att uttrycka något är att öppna och stänga näbben, komiken som många gånger är menad att bli av faller platt.

Humorduon Timon och Pumbaa är däremot lika magiska som sina animerade motsvarigheter. Seth Rogen och Billy Eichner är helt lysande i sina roller som det lättretade svinet och den karismatiska surikaten. Rogen kan mycket väl göra sin bästa roll någonsin i… 

Men självklart så är det James Earl Jones som visar vart skåpet skall stå. 
Jones röst dånar likt en olympisk gud, att den numera 88 år gammal skådespelaren kan leverera ännu en insats som tar järngrepp kring filmen och publiken, är både rörande och mäkta imponerande.  

Lika fantastiskt som för 25 år sedan 

Vi har redan varit inne på filmens osannolikt häftiga tekniska tillgångar. Men steget mot digital fotorealism tar ett nytt steg i flera scener. Ett antal sekvenser känns som hämtade ur National Geographic, från ett tekniskt perspektiv så är detta en genialisk uppvisning i vad som kan åstadkommas med de bästa specialeffekterna som pengar kan införskaffa. 

Och de där tillfällena då bild och musik är i perfekt symbios, och vårt inre barn både gråter och applåderar, så är denna version av Lejonkungen precis lika minnesvärd och fantastisk som för 25 år sedan. 

Betyg 8/10 

Mortal Engines Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter. 

Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig. 

Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget. 

Bluffprodukt 

Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv. 

Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad  – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn. 

Skrotnisse 

Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse

Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.  

Underkänt karaktärsarbete 

Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2

Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt. 

För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar. 

Ett enda långt plagiat 

Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det. 

Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger  just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’   

Betyg 2/10 

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

Blade Runner 2049 Recension 

008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10 

Dunkirk Recension 

013

Copyright Warner Brothers 2017

Starten är trevande och lite förvirrad. Christopher Nolan försöker flyga för nära solen med ett något för krävande intro. Men Dunkirk är en arbetsseger som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Det är en lågmäld, bitvis obehaglig och alltid gastkramande upplevelse. 

Hur riskabelt det än är att jämföra nutida personer med historiska, så är likheterna mellan Christopher Nolan och Stanley Kubrick så slående att denna mycket laddade jämförelse måste användas. Både regissörerna har rört sig genom genres och miljöer på ett närmast kameleontliknande vis.

Deras filmer genomsyras av en oerhörd teknisk kompetens, Nolan må ha gjort tre Batman filmer, men i övrigt har filmernas identitet alltid varit dynamiska och egensinniga. Det finns inte många likheter mellan Nolans genombrott Memento och rivaliteten mellan två trollkarlar i The Prestige.

Nolans tidigare film Interstellar var dock en seg historia som aldrig ville lyfta eller ge med sig. Samlingen platta och färglösa aktörer kan nog ha varit rekordstort, Anne Hathaways plågsamt patetiska monolog om kärlek och ”peace and love”, kan utan tvekan utnämnas som en framtida klassiker för exempel på kasst skådespel och dialog.

Inte blev det bättre av att storyn lade sig raklång i sängen och tog ett par stora bloss av något högst olagligt preparat. Slutet får mig att önska att jag kunde slå en signal till Leonardo DiCaprios karaktär från Inception för att be honom utföra en minnesradering. Släng också på Matt Damons bortkomna skådespel och en olidligt lång speltid, så var min personliga upplevelse minst sagt undermålig.

Men förutom detta flagranta snedsteg så står Nolan bakom flera av vår tids häftigaste filmupplevelser. Inception i synenheten går inte att hylla tillräckligt och The Dark Knight behöver knappast mer hysteriska lovord.

Nu tar Nolan och sadlar om, backar klockan till det andra världskriget och striden/efterspelet vid den franska stranden Dunkirk. Och visst är det en enorm resning från sömngången i Interstellar. 

007

Copyright Warner Brothers 2017

Ihärdig tjurighet 

En stor del av förhandssnacket har varit kring Nolans ihärdighet att fotografera helt analogt i 70mm format.

Nolans attityd till flera moderna filmiska tekniker kan ofta framstå högmodiga och ibland till och med obehagligt arroganta. För den som har sett dokumentären Side By Side känner nog igen delar av beskrivningen. Där sitter Nolan och hans före detta fotograf Wally Pfister (en karl som utan problem sågade fotografen Seamus McGarveys arbete på The Avengers, för att senare regissera kalkonfarmen Transcendence) och låter som två dryga studenter som fått för sig att världen går att spegla i konst och att pergament och gåspenna är mångfaldigt bättre än en laptop.

Man kunde ha önskat att Nolan inte skulle ställa sig i dessa polariserade positionerna, där han på samma krampaktiga sätt som författaren Christopher Hitchens (i den artikel där han påpekade att kvinnor saknade humor), surt och icke tolerant håller fast vid en ståndpunkt som definitivt kan diskuteras (eller avfärdas som i fallet med Hitchens) istället för att aggressivt angripas.

Nu kommer åtminstone handlingarna för de tomma orden. Jag kan inte vittna om hur Dunkirk kommer te sig på icke 70mm utrustade biografer. Men upplevelsen på Rigoletto i Stockholm känns som en återgång till gamla filmupplevelser från barndomen – ja, till och med en relativt ung filmtittare som jag själv minns tex hur Sagan Om Ringen såg ut på icke digitala projektorer. Bilden är filmiskt matt utan något som helst tecken av övermättade färger samtidigt som den är silkeslen och helt enkelt ’’naturlig’’.

014

Copyright Warner Brothers 2017

Autentisk

Där Steven Spielberg nyttjade en stilisering i och med Rädda Menige Ryan, så väljer Nolan att nyttja estetiken till att förflytta oss rakt in i scenerna. Detta är en genuint tredimensionell bild som slår allt vad dyra plastglasögon skryter om när det kommer till intensiva upplevelser. Det har gjorts många försök att placera tittaren i en specifik tidsperiod, Michael Mann gjorde ett katastrofalt jobb med Public Enemies som liknade en hemvideo från tidigt 90-tal. Dunkirk känns alltid autentisk, men samtidigt behöver Nolan aldrig försöka simulera känslan att vi beskådar en dokumentär. Det är filmiskt med en perfekt mängd realistiska element som skapar en atmosfär som jag inte kan påminna mig ha sett i någon tidigare krigsfilm.

Nolans uttalande om att detta är ’’Virtual Reality’’ utan apparaturen, är väldigt överdrivet, men närvarande och fängslande är det ut i fingerspetsarna.

Det finns flera klaustrofobiska stunder då kameran är placerad mitt i kaoset, dessa delar kommer  säkerligen få många att behöva ta ett djupandetag.

001.jpg

Copyright Warner Brothers 2017

Intim, stor och mäktig  

Men det mest slående med Dunkirk är hur intim filmen känns. De stora sekvenserna består av närbilder och effektivt användande av ljud, volymen är oerhörd, trycket förödande för känsliga öron och intensiteten är ställd på maxinställningen. Nolan visar upp ett stort mod i att hålla filmen så pass återhållsam. Här finns inga sentimentala avsked, teatrala tal eller ens en ambitionen att bli en hjälte. Allt som betyder något är överlevnad ett par minuter till, det ekar på så vis också av författaren Ron Kovics roman Född Den Fjärde Juli där unga män bryts ned och där deras patriotism ifrågasätts.

Med det sagt så finns det såklart scener som är lika stora som en pansarkryssare. Sekvenserna som tar sin plats i luften med Spitfire plan och en iskall Tom Hardy som pilot, är utan tvekan de häftigaste flygbataljerna någonsin. Klippningen och Hoyte van Hoytemas foto gör – vad som kunde kännas pliktskyldigt, till ett helt nervpirrande spektakel. Hans Zimmers – som alltid, intensiva soundtrack simulerar klockor som slår och svett som rinner ned för ansiktet, det är snarare ännu ett lager av ljud i samma härrad som explosionerna eller skriken, kontra musik.

Det finns inte en enda sekvens i filmen som på något sätt kompromissar kring iden att hålla publiken i ett järngrepp. Nolan har tagit i från tårna, detta genom att filma mycket på plats i Dunkirk, man har till och med varit så järv att man låtit riktiga Spitfire plan flyga över statister och skådespelare, detta i scener som ibland bara varar i sekunder. Att det är skrämmande ambitiöst råder det inget tvivel om.

004

Copyright Warner Brothers 2017

Vimsig start 

Så med alla dessa lyriska uttalanden borde väl det mesta vara upplagt för ett superbetyg ? Tyvärr så haltar Dunkirk rejält den första timmen. Nolan verkar ha satt aspirerat till lite för höga måla även  för en regissör i hans kaliber. Det tangerar att likna Terrence Malicks Den Tunna Röda Linjen, med  stora delar som saknar dialog och där bilderna istället får tala sitt tydliga språk. För det mesta är det acceptabelt, men det nyttjas för länge och vissa scener närmar sig att kännas pretentiösa.

I inledningen används också ett uppbräckt berättande som skapar problem i tempot. Och tillskillnad mot Memento där berättande var briljant och slugt, känns det denna gång onödigt och ibland till och med destruktivt. Karaktärernas anonyma framtoning skapar också ett mindre kaos.

Skådespelet är det inget fel på, men det finns tydliga skillnader i kvalitén. Jag kan faktiskt tolerera One Direction sångaren Harry Styles, men flera gånger där vi följer den yngre samling soldater, hade det behövts klart starkare personligheter. Fionn Whitehead och Damien Bonnard är så befriade från någon som helst personlighet att vi lika gärna hade kunnat ersätta dem med ett par valfria statister.

Detta kunde ha fördärvat hela filmen, men Nolan har faktiskt gjort ännu ett udda och spännande val. Dunkirk är inte en film om individen utan om händelsen samt alla dess olika faser. Genom att låta karaktärerna redan vara formade och luttrade, så känns hela filmen som en tredje akt, något som passar perfekt. Det är som en sorgsen epilog där flaggviftande och egon sedan länge dränkts i blod och kulor.

Genialt slut 

Men tillslut faller alla bitarna på plats. Slutspurten är inget annat än genial, här samlar man all energi till ett starkt slag i magen. Från att ha börjat i uppförsbacke blir det rena rama Stenmark-loppet nedåt. Nolan kränger och manövrerar hela filmen som en mästare, det makalösa hantverket lyser upp som solen. Allting blir som en elektromagnet som drar tittaren till sig. Man slår på en turbomotor och absolut ingeting står i vägen för denna farkost som tar sig fram över berg och slätter.

Dunkirk är långt ifrån att nå samma höjder som Nolans bästa verk, men i jämförelse med majoriteten av nuvarande biorepertoar med strandpoliser och mumier, så är det superbt och delvis helt unikt.

Betyg 8/10 

Bäst: Hantverket, modet att ge filmen en så stor dos melankoli och såklart slutspurten.

Sämst: Den alldeles för röriga starten.

Skämten som blev sanna: Pingvinresan 2 och An Inconvenient Sequel

Man har sina käpphästar. Vissa filmer blir som ett personligt manifest över vad som är fel här i världen. Vissa av dessa lägsta gemensamma nämnare kan hittas i Uwe Boll, PostNord och servicen i före detta Sovjetunionen. Två av dessa mätstickor av skam för min personliga räkning är dokumentärerna March Of The Penguins och An Inconvenient Truth.

Vad är nu felet med dessa två? Först och främst har båda två fastställt att en majoritet av medlemmarna i den amerikanska filmakademin (ansvarig för utdelning av Oscarsstatyetter) uppenbarligen ser sitt jobb som en lek på lågstadiet.

Diskussionen om hur man skall kategorisera film kan pågå tills den femte generationen av kossorna på ängen kommer hem. Men man måste börja någonstans, så låt oss gå direkt till Al Gores PowerPoint-presentation. Budskapet och idén är det sannerligen inget fel bakom. Problematiken är att detta är ett smärre skämt som film.

Det finns fantastiskt engagerande dokumentärer, som The September Issue; historien bakom skapandet av modetidningen Vogues septembernummer. Eller för den delen Man On Wire, en berättelse som var så spännande att Robert Zemickis gjorde spelfilm av det i The Walk. James Marsh som stod bakom Man On Wire skulle också ge oss en bra insyn i det som skulle kallas Project Nim: försöket att lära en schimpans att lära sig teckenspråk, en annan mycket intressant film.

Dokumentärer är ofta enkla och raka. De bästa är då ämnet får stå helt fritt, utan manipulering som vrider filmen till att slå in budskapet i publikens huvuden.  

Regissören för An Inconvenient Truth, Davis Guggenheim, är tyvärr en amatör som helt och hållet missförstått formatet. Jag kan inte tänka mig något värre än att betala fullpris för en 90 minuter lång inspelad presentation av faktan som idag (och då) kunde sökas upp på internet eller till och med i ett spartanskt bibliotek. I gamla intervjuer för filmen sitter Guggenehim och spär ur sig sina högmodiga pretentioner, bredvid honom sitter Al Gore och vräker ur sig lika mycket marknadsföringsnonsens.

An Inconvenient Truth är ett övergrepp på genren. Guggenheim slänger in lite klipp från Gores tidigare liv och hans förlust i det kontroversiella presidentvalet mot George W. Bush år 2000, och sett som en biografi över Gores politiska liv är filmen totalt ointressant. Största delen är dedikerad åt det hutlöst utdragna och platta föredraget. Om nu Gore och Guggenheim verkligen värnade om filmens budskap, hade filmen visats gratis. Men istället valde man att marknadsföra den som vilken annan Hollywoodproduktion som helst, där man utan problem drog ned projektet till Cannes, en plats där ryska oligarker huserar stora fester på bensinslukande yachter.

Slutligen kom beskedet att filmen vunnit en Oscar för bästa dokumentär. Återigen, det är inte Al Gores budskap jag slår ned på, utan filmen och dess bitvis stora hyckleri som en kommersiell produkt.

När det nu annonserades att en uppföljare (!?) skulle bli av trodde jag att årets aprilskämt kommit, inte helt olikt Titanic 2. Men det blev inget skämt, det blev sanning, en obekväm sådan. An Inconvenient Sequel ser ut att basera sig i samma förkastliga presentation där Gore endastHan ränner runt på en scen. Dock skall jag erkänna att filmen verkar ha lite mer krut och engagemang i sig, kanske för att Guggenheim inte regisserar denna gången.

Men jag fasar redan nu för en eventuell visning av filmen. I ett klimat (ursäkta ordvitsen) där man utan problem kan distribuera filmen genom YouTube eller andra kanaler, känns det helt befängt att en film som vill förändra viljor och idéer slås upp bakom en vägg som består av ett biljettpris som jämställer den med “riktiga” filmer, dokumentär som fiktion.  

Och kritiken har varit svidande i de amerikanska recensionerna. Detta är ett praktexempel på en förfärlig falskhet som kapitaliserar på ett ämne som definitivt inte borde bli kommersiell verksamhet.

Sedan kommer vi till dokumentär nummer två. Pingvinresan av Luc Jacquet är precis lika upprörande då den fått stämpeln dokumentär. Med tanke på att Oscarsjuryn diskvalificerat Hans Zimmer och James Newton Howard för sitt otroliga arbete med Christopher Nolans The Dark Knight, samt nobbat Bruce Springsteen på en nominering för The Wrestler, så borde Pingvinresan kastats ut som en otrevlig bråkstake från en restaurang. Filmen gjordes i sin franska originalversion som en barnfilm där pingvinerna hade röstskådespelare samt ett stort nyttjande av fransk popmusik.

För den amerikanska premiären hade filmen byggts om till något som hör hemma på National Geographic, med Morgan Freeman som berättarröst och stor orkestral musik. Och i Sverige landade man någonstans mittemellan där den bortgångne Gösta Ekman fick stå som ensam röst där han i bästa “Olof Thunberg läser Bamse-anda” gjorde rösterna till samtliga djur.  

Bara denna personlighetsklyvning och kompletta brist på identitet borde ha räckt för att avfärda filmen. Men akademin såg genom fingrarna och langade fram ett gäng med priser till Jacquet och hans team. Klart intressantare och relevanta filmer som Enron: The Smartest Guys In The Room fick se sig helt utlämnade när Jacquet och hans entourage tågade upp med en bunt pingvinmjukisdjur i famnen.

Jag ryser när jag tänker tillbaka på filmen. Ett 90 minuter långt sentimental fegspel, där man tar alla tillfällen i akt att vrida om tårkanalen. David Attenboroughs Planet Earth borde i sådana fall bli lagstiftad att se i skolorna, ett klart snyggare och mer spännande alternativ som inte behöver ta till tjafs för att visa upp vacker natur och magnifika djur.

Men precis som i fallet med An Inconvenient Sequel så har det kommit en uppföljare, i Sverige kallad Pingvinresan 2. Den har tack och lov inte fått samma genomslag och har förpassats till utkanten. Och förhoppningsvis slipper vi se detta tårdrypande trams på nästa års Oscarsgala – om vi har tur det vill säga.

Nästa gång föreslår jag att vi samlar ihop samtliga hemvideofilmer från Skansen, lägger på Leif GW Person som berättare, trycker upp filmen på närmsta bio och tar fullt biljettpris för katastrofen. Det skulle vara klart mer underhållande i alla fall.

leif-gw-persson-1280”Ja, argh, argh, ehh, aae”  

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

DoctorStrange_BD_2D_scandi.jpg

Copyright Marvel Studios 2017

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.   

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.    

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.  

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.    

019

Copyright Marvel Studios 2017

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller  Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

038

Copyright Marvel Studios 2017

McAdams är fortfarande filmens svaga kort  

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.  

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

010

Copyright Marvel Studios 2017

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

001

Copyright Marvel Studios 2017

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

 

Wonder Woman Recension

007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales Recension

P5-00753_R.jpg

Copyright Disney 2017

Trots rekordbudget och över fem år i produktion, levererar Disney och de norska regissörerna Rønning och Sandberg en sövande trist film, som inte rustar upp seriens redan dåliga rykte. Ett stort misstag från filmskaparnas sida och ett ännu större slöseri med tid för den betalande biobesökaren. 

Att gå in och se en film som bär titeln Pirates Of The Caribbean, är tillfällena man helst bara vill sopa under mattan eller skjuta upp. Som den där övervintrade badrumsstädningen, eller en tidig starttid på måndag morgon efter en långhelg. Och det är inte mycket som har ändrat sig till det bättre.

”Hej hå, vi till samma gamla gruva gå”

Trots en inkuberingsperiod på över fem år, så kvarstår samtliga problem, som får Pirates-kritiker att bli högröda i ansiktet. Manuset är lika rörigt och dränerande på energi, gurglande dialog möter rena barnsligheter, som på väldigt liten tid blir som sandpapper mot trumhinnorna. Tyvärr måste dessa dumheter också kulminera i några riktigt smaklösa och gubbsjuka perversioner.

Depps prestation är helt oskiljaktig från tidigare gånger, där han sluddrar fram sina repliker. Jack Sparrow har nu funnits sedan 2003, trots alla dessa år så Depp har inte lyckats tillföra någonting nytt till denna allt mer tynande karaktär.

Tempot är skandalöst, den yngsta publiken har nog både hunnit skaffat sig partner och påbörjat jakten på en bostadsrätt, vid den tiden att filmen ens nått halvvägs. För den som önskat sig att Pirates Of The Caribbean skulle bli – ännu segare och innehålla fler obegripliga konversationer som inte tar slut, har fått sin önskan uppfylld.

Än värre är denna fascination med att filma fötter som går på båtdäck. Jag skulle nog våga påstå att en stor procentsats, ägnas åt bilder där bara ett par fötter sakta går fram – vilken upplevelse …

Tre färglösa prestationer 

Kaya Scodelario gör sitt bästa i rollen som kvinnligt nytillskott. Men dubbelmoralen är pinsam, i ena stunden porträtteras Scodelarios Carina som progressiv och smart, samt ett mindre motgift mot den mer eller mindre idiotiska samling svin och råskägg son utgör karaktärsgalleriet, men scenerna som sedan följer, reduceras hela hennes närvaro till ett billigt skämt med sexuella anspelningar. Det är mellan varven motbjudande och tröttsamt.

Brenton Thwaites agerande är – precis som Orlando Blooms, i tidigare episoder, färglöst och totalt ointressant. Och varför filmen insisterar på dynamiken mellan Johnny Depp och nytillskotten, likt  den med Keira Knightley och Bloom, är helt oförståeligt, då det inte existerar någon som helst kemi mellan dem.

Javier Bardem verkar ha blivit det automatiska skurkvalet i stora Hollywoodfilmer. Men till och med denna mästare i diaboliska busar, verkar ha tröttnat på vägen till inspelningen. Bardem står och tittar runt med tom blick och rör inte en muskel mer än vad kontraktet stipulerar.

Dock är samtliga nytillkomna aktörer, marginellt bättre än Pénelope Cruz katastrofala prestation i On Stranger Tides från 2011. En film som jag önskar att jag aldrig hade sett.

Rostig och sliten

Att serien nu börjar bli rejält utsliten i gängorna märks. Trots att den norska regiduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, fått ta över rodret efter kompletta klåpare som Gore Verbinski och Rob Marshall, lyckas man inte tillföra något nytt eller exotiskt perspektiv. Hela filmen rör sig fram i segt fart, utan vind i seglet, precis allting känns gammalt och gjort. Logiken och begripligheten orsakar fortfarande yrsel, man jagar sin egen svans och kommer ingenstans.

Där många uppföljare leker med förväntningarna och använder sin historik snyggt och effektivt, likt Marvel eller till och med nystarten av Apornas Planet, så slänger man här alla dessa metoder och idéer i soptunnan.

Hur illa Verbinskis uppföljare än må varit, hade de – i alla fall tio år tillbaka, en och annan tältpinne där effektstudion Industrial Light And Magic fick visa upp några mycket snygga specialeffekter tex scenen med Kraken anfallet i Död Mans Kista. Men år 2017 är allt det där förlegat.

Och filmen gör inte ens ett försök att imponera eller underhålla, energin och engagemanget stannar vid närmsta flaska rom, och ber om att få resten snabbt överstökat. De stora sekvenserna består mest av lite plaskande i en barnbassäng, där man håglöst försöker få igång kaoset med lite CGI-kreatur, som hör hemma i bortklippta scener för Björnes Magasin.

Den mest ironiska är att Johnny Depps Kapten Sparrow, bokstavligt talat sover sig genom flera av filmens scener. Där har filmen hittat en gemensam sak med publiken.

Lat och bekväm 

Dead Men Tell No Tales besvärar sig inte med någonting, det förblir sittande som en stor påse och surar. Ny design eller ens miljövariation, kan man självfallet inte bemöda sig med, trots flera förseningar och kraftigt överstigande budget som i dagsläget sägs ligga på över 200 miljoner dollar(!?).

Man slår helt enkelt upp dörren till det gamla skafferiet, för att sedan gräva fram konserver med utgångsdatum som signalerar omedelbar matförgiftning, eller i detta fall filmförgiftning. Inte ens i avslutningen kan man bemöda sig med att ta i. Istället rycker man på axlarna och skyndar in i eftertexterna. Filmen kölhalar och stjäl allt i publikens plånbok, för att sedan vingla sedan bort på berusade ben, man lämnas blöt och hånad.

Inte ens det som skall vara små menlösa överraskningarna fungerar, de har redan avslöjats i promotionmaterial. Suck…

Musiken är det enda positiva 

Sedan måste det – som alltid, onödiga våldet kritiseras. Om detta skall vara en familjefilm begriper jag inte vad Disney håller på med, där både avhuggna kroppsdelar och avrättningar förekommer.  Det enda positiva jag kan säga, är att en sekvens får mig att dra lite på smilbanden. Sedan är det lite bättre än den helt gräsliga del fyra. Och det där musikaliska temat av Klaus Badelt – och som Hans Zimmer senare gjorde ännu bättre i uppföljarna, är suveränt som alltid.

Och det går inte att bli arg på något såhär patetiskt, bara trött…

Betyg 1/10

Bäst: Det är inte On Stranger Tides.

Sämst: Se trailern så kan ni nog avgöra själva.

Fråga: Är det slut på denna serie nu ? Svär på det, jag ber…