Beautiful Boy Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film. 

Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt  kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet. 

Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård. 

Kroppen vs psyket 

Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget. 

Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara. 

Virrvarr 

Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan. 

Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet. 

Obegripligt narrativt beslut 

Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut. 

Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären. 

Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf. 

Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film. 

Betyg 5/10  

Årets Sämsta Filmer 2017

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales. 

Observera att listan ej är i nummerordning. 

0033

Copyright of Paramount Pictures 2017

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad.  Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

005

 Copyright of Warner Brothers 2017

King Arthur: Legend Of The Sword 

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

007

 Copyright of Warner Brothers 2017

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

008

Copyright of Nordisk Film/Lionsgate 2017

American Assassin 

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Copyright of Anagram Film & TV AB 2017

Becker- Kungen av Tingsryd 

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

001

Copyright Of Sony Pictures 2017

The Dark Tower 

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

028

Copyright Of Noble Entertainment 2017

Valerian and the City Of A Thousand Planets 

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

009

Copyright Of Universal Pictures 2017

The Mummy 

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

null

Copyright Of Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales 

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

003

Copyright Of Paramount Pictures 2017

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

533_scr_5

Copyright Of Nonstop Entertainment

Villebråd 

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

026

Copyright Of Screen Gems 2017

Resident Evil: The Final Chapter 

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

012

Copyright Of Paramount Pictures 2017

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

Mother Recension 

005

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott. 

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande 

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade  detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film 

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien 

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet 

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10