Ben Is Back Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Beautiful Boy Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film. 

Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt  kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet. 

Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård. 

Kroppen vs psyket 

Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget. 

Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara. 

Virrvarr 

Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan. 

Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet. 

Obegripligt narrativt beslut 

Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut. 

Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären. 

Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf. 

Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film. 

Betyg 5/10