Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Publicerad den 22 februari, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU !

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar.

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken.

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel.

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid.

**Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?**

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg.

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken. Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film.

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams.

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant.

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker.

Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär.

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken.

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen.

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna.

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse.

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman.

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin.

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.

Sci Fi Mässan Älvsjö 17-18 november 2018

Publicerad den 20 november, 2018 av bosstime55

Jag citerar Mark Hamills Joker från filmen Batman: Mask Of The Phantasm, ’’For once, I’m stuck without a punch line…’’

Avengers: Infinity War är 2018 års största film, Star Wars lever igen och nördkulturen frodas som aldrig förr. Men på Älvsjömässan den 17 november 2018 så står klockorna stilla… Jag låter som ett trasigt videoband – gnälligt och hemskt, men förutom att träffa fantastiska vänner som Björn från Elm Studios och Paul och Cynthia från Lost In Collectibles – som tillsammans med Sci-Fi Shop är de enda som säljer något av värde, så finns det ingenting att bli glad över.

Detta är ingen mässa, det är en loppmarknad där man säljer vad som helst, till vilka priser som helst. Bara det har minmal anknytning till science fiction så trycks det in i överfylla hyllor fyllda med strunt. Tappra själar som 501st garnisonen är lika ihärdiga och godhjärtade som alltid med sin outtömliga passion för Star Wars och välgörenhet. Tyvärr så har denna fantastiska organisation fått en monter som jag upplever som något mindre än tidigare. Bredvid dessa fantastiska människor, så säljs det lastgamla mjukisdjur från diverse Disney filmer och än äldre Star Wars rymdskepp med gulnad plast.

Antalet kvalitetsprodukter går numera att räkna på fingrarna, att vi faktiskt hittar det mycket snygga Hulk vs Wolverine dioramat från Sideshow måste ses som ett under. Därefter så är det hundratals kvadratmeter med PVC leksaker som påminner om någon förskräcklig utställning på det gamla leksaksmuseet i Stockholm.

Comic Con Stockholm drabbades i år av flera svåra avbokningar, Sci-Fi World – årgång 2018, har haft samma problem, Jason Momoa från kommande Aquaman och Game Of Thrones fick i våras avboka i sista minuten pga personliga skäl.

För Stockholmsmässans så var Lance Henriksen påtänkt att gästa, men bara några dagar efter att han annonserats så avbokade skådespelaren. Ersättaren blev Michael Madsen, men denne drabbades av den fruktansvärda branden som härjar i Kalifornien och kunde därför inte heller medverka.

Guy Henry som hade till uppgift att återuppliva Grand Moff Tarkin/Peter Cushing, sitter nästan helt ensam, detsamma gäller för Kevin Sussman och Helen Slater, bara Tobin Bell har en någotsånär lång kö.

Egentligen finns det ingen poäng att fortsätta med denna surmagade kritik, med tanke på inträdespriset på nästan 200 kronor, så kan detta bara kategoriseras som bedrövligt.

Filmspekulationer för 2018 Del 4

Publicerad den 7 februari, 2018 av bosstime55

’’We’ve come to it at last’’, den sista artikeln om 2018 års filmer.

Image copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Mission Impossible: Fallout

Tom Cruise fortsätter leka tonårspojke, som vanligt utlovar han ett stunt som skall överträffa allt han tidigare gjort. En helikopter står i centrum för detta vansinne samt en tross… Det ser ganska exakt ut som introduktionssekvensen i Spectre. Mission Impossible – serien var som bäst då J.J Abrams kom in och styrde upp det till att blir en superb actionfilm som satte en hög standard för kommande uppföljare. Nummer fyra och nummer fem kom inte ens i närheten, gnistan och lekfullheten har helt uteblivit. Även om filmerna baseras på en TV-serie, så betyder inte det att varje del nu måste kännas som dussinavsnitt – dvs osammanhängande och utan något klister som binder samman filmerna. Christopher McQuarrie är inte regissör som ägnar sig åt något finlir, hans Rouge Nation är så urvattnad och uttråkad som dess nummer indikerar – del fem.

Trailern understryker att det blir mer av samma, biljakter, intriger och en Tom Cruise som hoppar runt som en svettsloppa. Säkerligen måttlig underhållning, men det behövs något mer om serien skall känns vital och relevant.

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Spider-Man: Into The Spider-Verse

Trailern verkar huvudsakligen vara till för att ge oss ett smakprov på filmens utseende. Personliga preferenser åt sidan, så finner jag den visuella biten fullkomligt gräslig. Det ser ut som en blandning mellan den kortlivade Spider-Man: The New Animated Series som gick MTV och Star Wars: Clone Wars. Animationen är motsatsen till följsam, utseendet är i sin tur platt. Jag får obehagliga TMNT (2007) associationer då jag ser på de rörliga bilderna.

En hel del intressanta möjligheter finns, delvis berättelsen som nu har Miles Morales som huvudperson och inte Peter Parker, en stor mängd duktiga skådespelare lånar också ut sina röster, däribland Mahershala Ali. Into The Spider-Verse verkar vilja introducera konceptet med flertalet olika spindelmän och kvinnor – från olika dimensioner. Därför är det kanske dags att hålla tummarna för ett Gwen Stacey/Spider-Gwen inhopp, en karaktär som visat sig vara ett fantastiskt tillägg i serietidningarna.

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Avengers: Infinity War

Vi sparar det bästa till sist… Detta är årets – utan tvekan, största film. Trailern har slagit alla rekord då det kommer till antal klick och visningar. Förväntningarna är enorma. Joss Whedon lyckades inte återskapa samma framgångar med Age Of Ultron som för den första filmen han regisserade. Nu har bröderna Russo – regissörerna till Civil War och Winter Soldier, fått ta över rodret, deras tidigare projekt indikerar att Infinity War bör vara mer tydlig och befriad från kval som går ut på att behöva lägga ut grundstenarna för de kommande Marvel Cinematic Universe-filmerna.

Antalet karaktärer är nästan obegripligt stort, fördelen är att vi redan känner de flesta, Thanos och hans samling av mardrömslika generaler är de enda nytillskotten. Det kommer förmodligen bli enorm action och flera ögonblick som kommer klassas som seriens bästa.

För de som redan avskyr Marvel och deras filmer kommer antagligen få gott om ammunition att fortsätta bombardera serien på olika sätt. Om allting går åt skogen – manuset är klumpigt, tonen fel, så kommer vi nog få ett par fantastiska actionsekvenser. Det vore nästan omänskligt av mig att inte erkänna följande; det är närmast olidligt att behöva vänta ett par månader till innan vi får se vad detta ’’avslut’’ kommer innebära.

Ekonomin
Behöver man ens nämna ordet rekord här ? Om Anthony och Joe Russo lyckas med att kombinera bra karaktärer med spektakulära scener innehållande fältslag och kosmiskt kaos, så ser jag ingen anledning till att folk inte kommer bli eld och lågor ännu en gång. Jag går så långt och säger härmed att Infinity War blir den mest framgångsrika Marvel Studios filmen någonsin.

Gissning: Avengers: Infinity War spelar totalt in 1,7 miljarder dollar

Kritiken
Engelskspråkiga kritiker har alltid varit mer vänligt sinnade mot samtliga Marvels filmer än i Sverige. Kritiken lär bli svidande på vår egen hemmaplan.

Gissning: Avengers: Infinity War landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Fortsättning följer i del 3

London Oktober 2017 Reseskildring

Publicerad den 23 oktober, 2017 av bosstime55

I vår första reseskildring besöker vi ett höst London där filmfestivalen som alltid fallit mellan springorna äntligen arrangerar en fantastisk premiär, vägen dit är kantad av glada chaufförer, milkshakes och en otrolig mängd nörderi.

Hur gör man egentligen en bra och intressant beskrivning av en resa som knappt varar i 72 timmar ? Vi har varit lite försiktiga med att introducera dessa typer av inslag då de väldigt lätt kan slå in på det ytliga och ihåliga spåret.

Konceptuellt så är dessa typer av resor inget annat än får vettet. Och när jag ser tillbaka på de första turerna av det här slaget så skrattar jag ett glädjelöst skratt. Utan större vetskap eller erfarenhet begav vi oss ut på domedagsturer som bara kan jämföras med den dödsdömda Polarexpeditionen ledd av Salomon August Andrée år 1897.

Bafta galan år 2011 blev ett rejält uppvaknande som har lett till att vi nu minutiöst och noggrant planerar varje steg innan avfärd. Upplevelsen att tvingas till att köa hela natten utan sängar, sömn eller ens tak över huvudet – för att sedan se de flesta aktörer och regissörer flyga förbi en som en fortkörande sportbil, ger fler mentala ärr än vad som egentligen är friskt.

London Film Festival är en gigantisk tillställning som tar sin plats över hela staden och där man hyrt in sig i de största biograferna.

Vi fokuserade denna gång helt och hållet på Battle Of The Sexes premiären. Trots möjligheten till att köpa premiärbiljetter, valde vi att den här gången avstå, för två år sedan fick se oss mer eller mindre rånade på en rejäl summa för att enbart få springa uppför den röda mattan och bli inkastade i en ful och karg salong, där den enda lyxen bestod utav ett par små erbarmliga chokladkakor och en minimal flaska mineralvatten.

Om det är lyxversionen av premiärer så vågar jag knappt föreställa mig hur det vanliga visningarna är. För att låta fördomen tala för en sekund, så är detta närmast en engelsk gliring, på samma sätt som att en engelsk måltid en gång bestod av en Mars-bar och en liten påse chips.

London Film Festival hamlar lite på sniskan då den tar sin plats efter de riktiga giganterna såsom Venedig och Toronto. Även New Yorks Filmfestival har flera gånger slagit dem på fingrarna med både utbud och gäster. Flera gånger har festivalen haft svårigheter att attrahera de riktigt stora namnen. När La La Land visades ifjol så kom ’’enbart’’ regissören Damien Chazelle.

Battle Of The Sexes annonserades som en av galapresentationerna och samtidigt stoltserade man med att Emma ’’Emily’’ Jean Stone skulle närvara. Det var ingen diskussion om att detta kunde bli något riktigt lyckat, både redaktionellt och personligen. Hela Tiger Film föddes egentligen efter en resa av det här slaget.

Med facit i hand skulle vi få ett par fantastiska dagar som är lika oförglömliga som en förtrollad natt med Bruce Springsteen eller Pearl Jam. Men sagan börjar som alltid vid flygplatsen…

Och där tänker jag bespara alla från idiotiskt irrelevanta detaljer och istället hoppa till den första intressanta punkten som blir Blacklane chauffören Seyoum, en mycket trevlig och pratglad herre från Etiopien som gärna pratade om galenskapen i Brexit, taxiföretaget UBERs dåliga avkastning samt de förfärliga lokala London taxibilarna och deras fackförening som struntar i både kunder och miljön. Det blev en rolig men också allvarlig konversation där vi mot slutet enbart talade om de förfärliga terrordåd som drabbat England sedan bombningen av London år 2005.

London är dock sig likt, efter att Tony Blair lämnade över stafettpinnen åt Gordon Brown så har staden blivit råare och mer smutsig, på alla sätt och vis. Chauffören Seyoum varnar till och med för att knarklangare springer runt nära Piccadilly Circus och att en så kallad CCTV kamera håller uppsikt på allt.

Soho området där vi bor är en kombination av slitage och hipsters där man säljer allt från vidriga sexleksaker till makalösa vegetariska efterrätter. En liten butik med namnet Yorica och en logga som är stulen direkt från The Beatles albumet Rubber Soul, serverar – enligt dem själva, ett helt veganskt utbud med diverse glassar och frusen yoghurt med fantastiska namn som ’’Pea Not Butter’’. Två trevliga biträden hälsar välkommen och kollar noggrant upp om kunden har några allergier eller speciella preferenser. Den ’’milkshake’’ som serveras är fantastisk där man lyckats sila bort den överdrivna sockermängden, smakerna är fantastiska och ställer de flesta tillverkare av ekologisk glass mot väggen.

Därifrån går vägen till Forbidden Planet, ett mecka för folk med intresse för serietidningar, sci-fi eller fantasy. Skyltfönstret tar en tillbaka till de där riktigt unga åren då man kunde spendera ett antal timmar framför ett gigantiskt skyltfönster fyllt med leksaker. Sedan Cinema Replicas slutade med butiksverksamhet så har vi i Sverige ingen som helst möjlighet att se produkter från Sideshow eller annan högkvalitativ tillverkare förutom på mässor. Forbidden Planet stoltserar med en makalös mängd produkter från både Anovos och Sideshow. I ett hörn av det stora fönstret har man inrett med Star Wars hjälmar där Darth Vader från EFX får stå i centrum. Bredvid dessa står en gigantisk staty av Groot från Guardians Of The Galaxy.

Skattkammaren fortsätter öppna sig nere i butikens källare, varenda kvadratmeter har fyllts med serietidningar och kaffebordsböcker. Här skulle minst ett dygn behövas för att gå igenom hela sortimentet. Hyllan där samtliga omnibus böcker står får mig att överväga en framtida diet på blodpudding och vatten för att finansiera inköpen.

Men efter mycket velande lämnar vi butiken med ett exemplar av Ms. Marvel i omnibus format och Spider-Gwen (ett val som skall visa sig vara mycket bra).

Nu till resans faktiska mål…

Tidigt på morgon beger vi oss till Leicester Square där premiären hålls. Väl där så står det klart att all ingående planering för vart vi skall placera oss måste kastas i sopptunnan. Arrangören har – för den här visningen, valt att strukturera om den tidigare helt solida byggnationen för röda mattan. Nu har man slagit upp en bro samt en kurvig väg som gästerna skall gå på. Detta är inte helt olikt de gånger man har köat i ett flertal timmar inför en konsert och hoppfullt trott att en barrikad/pit har etablerats längst fram – något som tillåter andrum, för att sedan upptäcka att du istället är dömd till att hamla inklämd mellan en armhåla och en ölflaska.

En kombination av frustration och enorm besvikelse infann sig således snabbt. Men mitt i denna katastrofala sits så stöter vi på en skärpt herre som ger oss armband, identiska med de man får på en konsert. Banden har ett nummer på sig och vi skall infinna oss vid bion om några timmar.

Sagt och gjort, efter lite välbehövlig vila så är det återigen dags att bege sig till festivalens kärna. Arbetet är i full gång med att sätta upp en klart mer sofistikerad galapremiär än jag någonsin sett tidigare. Bron har nu blivit färdig och flera fållor har skapats där vi med armband skall stå.

På utsagd tid förs vi in i nummerordning. I ett Springsteen sammanhang så vore numren 68 och 69 rena rama jackpotten, här är det lite annorlunda då fållorna är de minsta jag sett. I efterhand uppskattar jag det till att ett par hundra personer får plats. Vi placerar oss efter kort reflektion så nära ingången som möjligt, där kommer vi få uppsikt över premiären och platsen där man kommer intervjua samtliga av filmens medverkande.

Och så blir det till att försöka leka häst dvs stå och sova, timmarna fram tills den eventuella korta lilla adrenalinexplosionen är spänd och till och med ångestfylld.

Men från ingenstans dyker en herre upp med en stor systemkamera, han undrar om han kan få stå i hörnet, självklart tillåter vi det. Därifrån sker något som bara sådana här galna event kan leda till. De visar sig att vår nyvunna vän – Midhat (ja, hans faktiska namn) är en serietidnings älskare som utan problem kan sporra i frågor om Beta Ray Bill och hunden Cosmo. Hans filmintresse och kunskaper visar sig också vara ypperliga, de timmarna som återstår tills Hollywoods största stjärna anländer försvinner snabbt i vildsinta diskussioner om alltifrån film till hur trötta Liverpool (hans hemstad) är på att behöva få frågor om Paul, John, Ringo och George.

Under dessa timmar har Midhat också berättat om alla galna möten han haft med diverse filmiska celebriteter – Ben Affleck är en grinig gubbe, Tom Hardy kan vara riktigt generös och Chris Pine är så utomordentligt otrevlig att han inte ens kunnat se Wonder Woman med objektiva ögon.

Men så tillslut så är det dags för premiären att starta. En kvinnlig konferencier stiger fram och börjar värma upp publiken med iden att ingen annan än Emma Stone är på ingång. Men innan dess så skall hela torget dränkas i obeskrivligt fånig musik som We Are Family medan ett par plågade statister springer runt med tennisbollar och leker.

Medan detta ’’spektakel’’ tar sin plats så börjar vårt sällskap Midhat börja oroa sig rejält över alltifrån vart publiken kommer släppas in och till vår position. På andra sidan vårt staket står en autografindrivare som gjort event som detta till en verksamhet genom att samla på sig obönhörlig mängd autografer och sälja dem dyrt.

Så kallade ’’dealers’’ är lika välsedda som tokiga paparazzi som ligger med teleobjektiv i en buske för att ta bilder på människors vardag. Otaliga gånger har dessa orsakat stora problem för oss som inte gör event som dessa för pengar.

Autografförsäljaren på andra sidan staketet ser ut som Carter Beauford från Dave Matthews Band, där tar väl likheterna slut, för det enda denna herre verkar kunna göra är att reta oss och häckla oss för att vi valt ett dåligt läge. En hel del kan säkert vara skämtsamt för Midhats del – som till en viss grad känner karln, men min egen frustration är på farliga nivåer för tillfället.

Vid ett annat hörn står ett par superfans som mer är gärna visar upp sin kärlek för fröken Sten, med hjälp av skyltar som kanske är lite väl extrema. En av dem ber Emma om en återförening. Nästa gång tänker jag medföra en skylt på samma tema som ett gäng glada Bruce fanatiker tog med sig till Ullevi 1985 med texten – ’’Vi vill ha Bruce till Strängnäs’’.

Och så tillslut börjar slutligen diverse personer anlända…

Först ut är Andrea Riseborough som inleder med att skriva autografer vid den så kallade ’’drop-off’’ platsen, längst ned på röda mattan där bilen släpper av anländande. Det tar ett bra tag för henne att nå ända upp till vår position, på vägen dit kantas mattan av journalister som är precis lika desperata att få en intervju som vi är att få bilder och autografer.

Stämningen har nu blivit lite kaotisk och vissa tvivlar redan på möjligheten att det här skall gå hela vägen. Och så börjar konferenciern skrika, ’’publiken’’ börjar jubla, och så kommer the one, the only… Emma Stone …

Som skjuten ur en kanon har Emma kastat sig ur bilen och är redan i fullgång med att skriva autografer och hälsa på en skara fans som är lika uppspelta som när en rockstjärna som Eddie Vedder ränner förbi vid kravallstaketen. Stämningen är helt hysterisk, folk gapar och skriker.

När Oscarsvinnaren nått halvvägs så dras hon tillbaka till röda mattans början och samlas där tillsammans med tennisstjärnan Billie Jean King som hon porträtterar i filmen. På en videoskärm kan vi beskåda hur de båda skrattar och skojar med varandra.

Det verkar som att varenda medial institution är på plats, tiden för intervjuer känns som ett par livstider. Men när det tillslut lossnar så lägger Stone in växeln och rusar upp till vårt område, efter en kort intervju så blir första anhalten platsen där jag och Midhat står. Fram flyger vårt omslag med Spider-Gwen, där de flesta storstjärnor bara går på som signeringsmaskiner stannar hon upp och utbrister ’’Cool !’’ vid synen av omslaget. Signering sker och en helt absurd situation uppstår där världens bäst betalda kvinnliga skådespelerska på trasig svenska säger ’’ Jag förstår ingen svenska’’, en replik som jag tror aldrig har yppats offentligt förutom en textintervju i TT .

Stone besitter den där unika förmågan att skapa en illusion av att alla är sedda och speciella, en förmåga som få aktörer faktiskt besitter. Ikväll gör hon alla väntande fans helt vilda och extatiska av lycka.

Vad som händer sedan känns helt oväsentligt, att både Danny Boyle och Billie Jean King passerar försvinner i periferin, den kollektiva upphetsningen kokar över och för tankarna åt då man som bortkommen ungdom stod på arenans fält och sjöng med i varenda textrad som artisten på scenen utropade.

Det har blivit en hel del kändismöten genom åren, men detta placerar sig som ett av de mest minnesvärda. Och ’’efterfesten’’ som sker är också av ett annat slag. Helt utan alkohol blir resterande timmar en ren filmfest – där vi med vår nya vän Midhat diskuterar allt som rör film. Vi rankar Star Wars filmer, pratar om Queen gitarristen Brian May, om serietidningen Inhumans. Förutom den hemska olyckan vid Natural History Museum så är den här kvällen en av få man kan kalla för magisk.

Battle Of The Sexes väntar nu bara som den lilla epilogen och väntan på den svenska premiären kan inte komma tillräckligt snabbt.

Boende

Ham Yard Hotel

Kit Kemps flaggskepp the Ham Yard hotell är ett designmässigt under där man blandar vintage möbler med stora moderna glasade områden. Crosby Street Hotel i New York är fortfarande min personliga favorit, men bortsätt från det legendariska hotellet så är Ham Yard i det absoluta toppskiktet som kan ställa sig bredvid Adlon i Berlin. Servicen är utomordentlig, maten otrolig och rummen personliga och välkomnande. Inget själlöst Four Seasons kan konkurrera med detta.

Matställen

Chipotle Mexican Grill

De når inte upp till samma standard som borta i staterna, men de är fortfarande den bästa snabbmatsrestaurang man kan hitta. Trots stormarna kring matförgiftning så serveras det otroligt högkvalitativ mat som mättar mer än ett helt batteri av McDonalds hamburgare. Den hemgjorda guacamole-röran de serverar är i en klass för sig.

Yorica

En fantastisk liten butik som helt specialiserar sig på veganska godsaker. Utbudet sträcker sig från frusen yoghurt till glass. Även Crepes och våfflor erbjuds.

Whole Foods Market

De är just nu påväg att fasas in i internetjätten Amazons stora nätverk. Deras buffé bord där man kan plocka ihop vad man vill är suveränt. Utöver det så finns självklart deras mycket starka sortiment av ekologiska varor.

Butiker

Forbidden Planet

Utan tvekan den bästa destinationen i Europa för att uppleva en liten miniatyr av en mässa som Comic Son. Har ett sortiment som är starkare än någon av de svenska mässorna. Tillskillnad mot sitt syskon i New York City så är det lite för lite av Sideshows Premium Format figurer inne i butiken. Skyltfönstret som ständigt ändras är en dröm som gör oss alla till småbarn igen. På den undre våningen väntar en fest för serieälskare, där spaltmeter på spaltmeter har fyllts med serietidningar. Åsidosätt minst ett par timmar för att hinna se allt.

Kingdom Of Sweets

En fruktansvärd och skrikig turistfälla som spelar bedrövlig skrikmusik som definitivt bekräftar att man kan använda ’’musik’’ som tortyr. Tror dock att det är svårt att hitta så här många kalorier på ett ställe, längst bak i butiken återfinns en av de mest otäcka saker jag någonsin sett… En fullskalig skumbanan, den ser så obehaglig ut att vi måste lämna butiken med omedelbar verkan.

Hamleys

Det liknar mer och mer ett Toys R Us för varje besök. En gapig och dåligt luftkonditionerad turistattraktion som enbart erbjuder plastigt skräp och allmänna märken som Lego och Playmobil som finns att köpa vart som helst. En liten Star Wars hörna har satts upp längst ned, dock är det enda som erbjuds ett par bra Stormtrooper statyer (ej till försäljning) och några bedrövliga pappersmasker.

U2 Diskografi

Publicerad den 12 september, 2017 av bosstime55

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980)

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10

Bästa spår

I Will Follow

Out Of Control

Into The Heart

The Electric Co

An Cat Dubh

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10

Bästa spår

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10

Bästa spår

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår

Pride In The Name Of Love

Bad

Wire

The Unforgettable Fire

MLK

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen. Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt. Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Angel Of Harlem

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10

Bästa spår

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997)

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår

Last Night On Earth

Betyg 1/10

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd. Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår

Beautiful Day

Walk On

Kite

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation

In A Little While

Betyg 8/10

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10

Bästa spår

Vertigo

City Of Blinding Lights

Miracle Drug

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10

Bästa spår

Moment Of Surrender

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10

Bästa spår

Song For Someone

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Artikel

Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Sci Fi Mässan Älvsjö 17-18 november 2018

Filmspekulationer för 2018 Del 4

Filmspekulationer för 2018 Del 2

London Oktober 2017 Reseskildring

U2 Diskografi

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen