Etikettarkiv: Disney

Star Wars The Force Awakens Recension 

Publicerad den av

090

Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien. 

Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.

Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.

Lightspeed hastighet 

Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.

Rätt nostalgi

Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.

Vackert och stillsamt 

Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.

Marvel ton och humor 

Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.

Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.

Överdrivna prestationer och en makalös fiende 

För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.

Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.

Emotionell action

När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.

Bitvis långsökt och fler frågor 

Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta.  Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.

En otrolig helhet som inte går att värja sig för 

Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.

Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.

Betyg 9/10 

Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.

Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.

Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?

034

Spring omedelbart till biografen. 

Tre fantastiska år

Publicerad den av

DSC_0159

Det är knappt 48 timmar kvar tills vi svenskar får se vad Lucasfilm och J.J Abrams släpper loss från sitt hårda koppel. The Force Awakens är förmodligen årets största film, kanske den största någonsin. Förväntningarna har aldrig varit högre. Jag skrev för en tid sedan om mina egena reservationer kring filmen – att vi borde vara försiktiga för att undvika ännu fler krossade hjärtan och livströtta själar, som den gången Jar Jar Binks brände ned all heder och oskyldighet i världen.

Man kan vara hur cynisk som helst kring Star Wars. Det är mer än något annat ett märke, inte helt olikt godiset M&M eller sportföretaget Addidas. Stormtroopers är inte en ondskans soldater utan en global ikon som stått modell för så mycket parodi,hyllningar och referenser att den ursprungliga karaktären helt försvunnit.

Men den här gången orkar jag inte bittert eller överlägset arrogant bryta ned filmserien, istället vill jag tacka Disney och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy.

För vad som än händer om ett par timmar, så är det egentligen inte ens jämförbart med de tre fantastiska år av förväntan och spänning som vi fått uppleva sedan uppköpet utfördes år 2012. Varenda liten stavelse som skrivits, alla spekulationer, samt hoppet – om en räddning har varit otroligt. Att se en bruten och liten tingest – som den sönderskjutna och giftiga serien George Lucas lämnade oss med, resa sig som fågeln Fenix ur askan har varit fantastiskt. Star Wars har för första gången på årtionden känts nytt,spännande och roligt.

Att bygga upp en serie som inte tagit ett friskt andetag sedan tidigt 80-tal är häpnadsväckande stort. Att jag finner mig själv leta efter avlagda replikor av ljussablar på EBay från den numera stendöda tillverkaren Master Replicas är i sig en stor framgång. Star Wars har alltid varit bra i mina ögon men långt ifrån religon. Men det senaste året har varit en euforisk glädje att bygga upp vår samling av film memorabilia med Star Wars som en av hörnstenarna.

Så jag vill ta återigen understryka min tacksamhet för de här tre åren av förväntningar, restaurering och gemenskap som Disney och det omgjorda Lucasfilm gett oss. Snart är det dags.

Jessica Jones Recension

Publicerad den av

jessicajones1021151280jpg-996caa_1280w

Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad. 

Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.

Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.

Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.

Saknar konsekvens och gnista 

Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.

Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.

Ansträngt och överdrivet skådespel 

De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.

Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.

Snyggt,fult och utdraget 

Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.

Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.

I väntan på något bättre 

Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.

Betyg 5/10 

Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.

Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.

Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?

 

Iron Man mot en Oscar ?

Publicerad den av

IMGP1071

Hur bisarrt det än må låta i dessa knapra ekonomiska tider, så är 9 miljoner dollar ingenting för de filmbolag som snart drar igång sina PR-kampanjer för prisutdelning av guldgubbar och guldbollar.

Jag har alltid stått fast vid iden att Oscarsgalan ger minimal effekt ekonomiskt, samt att inget bolag på jorden skulle sälja en enda millimeter av Batmans öron för att få del av galans samtliga priser.

Igår kunde vi läsa i en artikel i tidningen Variety att flera av årets tydligaste priskandidater rusat in i en hård vägg. Steve Jobs biografin ekonomiska misslyckande har vi redan diskuterat, men även favoriter som Spotlight med Michael Keaton och Brooklyn har knappt lyckats håva in en miljon dollar. Publiken väljer brittiska agenter och beagle hundar istället.

Oscarsgalan och prismanin är inget du byter in en V-16 maskin som The Avengers eller Fast And Furiors för. Det är empiriskt bevisat hur lite kampanjerna påverkar filmens faktiska ekonomi. De underverk som varenda studio håller tummarna för är filmer som The Help och The Artist. Båda filmerna var gjorda på en relativt tunn budget på ca 15-25 miljoner dollar. De totala inkomsterna för The Artist låg på ca 130 miljoner dollar alltså en rejäl förtjänst på filmens 15 miljoner dollars grundinsats. The Help var en ännu större murbräcka som spelade in nästan tio gånger sin egen budget. Men dessa filmer hör till en minoritet och även vid närmare studie kan vi se att den guldiga statyetten betyder föga för Hollywoods faktiska ekonomi.

Oscarskampanjer är långt ifrån så dyra som primär huvudmarknadsföring. Enligt en artikel i The New York Times ligger kostnaderna på en kampanj – som innehåller allt från de fåniga ’’For You Consideration’’ plakaten till transport av skådespelarensembler på 9 miljoner dollar och uppåt. Detta kan i bästa fall ge en ökning på 30 miljoner dollar. Detta är oerhört små summor för de superföretag som har mer än bara en filmstudio att stoltsera med i balansräkningen.

Majoriteten av dagens studior är sammansvetsade med större inkomstmaskiner – som inte behöver drömma om en framgångssaga i Avatar-storlek. Disneys filmverksamhet är i klar minoritet till deras parker och tv kanaler. Oftast används filmerna för synergieffekter som leksaker eller fler besök till Disneyland. Som vi alla vet blev George Lucas medlem i den ytterst exklusiva miljarddollars-klubben genom att helt och hållet äga rättigheterna för allt som bar namnet Star Wars.   

Ytterligare uppgifter från The Hollywood Reporter redogör att marknadsföringen för en gigantisk produktion som Transformers gå loss på otroliga 200 miljoner dollar. Detta läggs då till i en redan hög produktionskostnad.

För att göra en sista djupdykning kan vi återigen ta The Help och The Artist som ett exempel på att pengarna för en priskampanj knappt betalar sig. The Artist såg sin ekonomiska topp kring 3,6 miljoner dollar, bara någon vecka efter att den tagit hem priset för bästa film,regi och manlig skådespelare. Detta är i en större kontext anskrämligt lite. Som en annan jämförelse drog den måhända aktuella men starkt budgeterade Straight Outta Compton  (28 miljoner dollar i budget) in detta på sin sjätte vecka. Än värre gick det for Margret (Megan) Ellison och Weinstein producerade The Master av Paul Thomas Anderson. Ynkliga 28 miljoner dollar skulle de slutliga intäkterna landa på. Trots att filmen drog in tre tunga Oscarsnomineringar och överöstes av dyr marknadsföring verkade ingen bry sig.

Det är plågsamt uppenbart vad Times artikeln faktiskt klargör. Emmys,Oscars och Baftor, må vara trevliga att skryta med i klubben för inbördesbeundran när Bob Iger (VD för Disney) och andra pampar möts upp på de åtskilliga efterfester som januari och februari bjuder på.

Men när kvartalsrapporten faller hos samtliga filmbolag står champagnen,Weinstein och all guldplätering i världen lika relevant som den lokala korvkioskens minigolf resultat från förra året. Då är Batman,Iron Man,James Bond det enda guldet i sikte.

Källor: The New York Times,The Hollywood Reporter,Box Office Mojo.

Jedins återkomst krossade drömmen

Publicerad den av

Vi fortsätter på Star Wars temat.

Jag känner att den måste hängas ut och piskas hårt. Return Of The Jedi, filmen som flyr undan filmvärldens lieman och fortfarande får stoltsera som en värdig del av det gamla gardet av klassiker med A New Hope och Empire Strikes Back.

Episod 1,2,3 är de riktiga slagpåsarna i familjen, de vet vi alla. Jag tror inte att det behöver skrivas en enda ynklig stavelse till om det som tragiskt nog är officiell kontinuitet för all framtid. Det fanns långsökta drömmar från min egen sida om att Disney skulle köra en motorsåg över precis allt som bar siffrorna ett till tre – utplåna dem från den officiella ’’canonen’’ som en stråle från dödstjärnan. Då skulle vi kanske,kanske kunna sluta påminnas om den pinsamma romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman, de urusla manuskripten, Jar Jar Binks, flodvågen av dåliga specialeffekter och,och…. Nej jag ger faktiskt upp med att lista fler otäckheter. Att detta fortfarande får vara en del av Star Wars-serien är en ondska större en hela det samlade rymdimperiet.

De som haft modet och styrkan kvar att älska Star Wars helt villkorslöst trots dessa otyg, förtjänar samtliga av de där medaljerna som hängs på Harrison Ford och Mark Hamill i slutet av A New Hope. Från att ha varit fascinerande,spännande och vackert föll allt ned till en tragisk soppa av beskrivna minus.

Men jag har alltid vidhållit iden att förfallet inte kom genom The Phantom Menace, för mig började det redan med Episode 6. Det var den första Star Wars filmen som jag fick se. Innan dess hade min kommunikation med serien enbart varit genom leksaker och de parodiskt usla svenska ljudböckerna. Det var Return Of The Jedi som blev den första introduktionen, något som i efterhand bara kan ses som en stor personlig sorg. Star Wars hade nog fått behålla mer av mitt hjärta och min själ om jag hade börjat regelrätt med A New Hope. Men detta var en tid utan IMDB och utan rabatter på Discshop. Att få tag i Star Wars på VHS under mitten av 90-talet var lika svårt som att finna något positivt i prequel-trilogin. Return Of The Jedi var det som fanns och där fick det bära av.  

Och efter att ha ruvat på filmen i åratal, kan jag bara konstatera att det inte finns mycket avfyra lasersalvor för. Jag vet inte hur många ljussablar jag kommer få igenom bröstkorgen för att skriva det här, men sanningen är den att jag inte tål Return Of The Jedi. Hela filmen är som en stor förvarning om vad som skulle komma sexton år senare. Projektet påminner mig om en lekstuga – fåniga karaktärer som kejsaren och Ewoker introduceras, favoriter som Boba Fett oskadliggörs på de mest patetiska vis, lägg sedan till otroligt kantig och torr regi från regissören Richard Marquand, ännu sämre dramatik och ett ytterst otillfredsställande klimax.

Filmen var kaotisk redan i sin förproduktion. Lucas hade just lämnat de stora fackföreningarna i Hollywood efter en dispyt angående för och eftertexter till Empire Strikes Back. Här kommer det som de flesta ser som det största offret i det löjliga bråket – Steven Spielberg kan inte tas sig an projektet då han inte får regissera åt någon som står utanför regissörsfacket. Istället faller jobbet på Marquand som varken hade erfarenhet av större produktioner eller specialeffekter. Stilen som går igenom Return Of Jedi  är torr,stel och väldigt platt. Lekfullheten som genomsyrade de första två filmerna är som bortblåst. Marquand verkar tro att han regisserar Shakespeares Macbeth. Det är överdramatiserat, pompöst och svulstigt.

Sägnen går också att Lucas själv fick hoppa in och styra upp filmen då Marquand var så komplett oförmögen att hantera alla bollar i luften. Detta kan vara ännu en god förklaring till filmens lägre kvalitet. Mycket av det som skulle fräta sönder 2000-tals filmerna finns här i sin linda. Bristen av energi, gråa karakteriseringar och allmänt trams.

Styrkorna finner vi i de fortfarande imponerande rymdstriderna, av någon anledning verkar Marquand trivas bättre med att regissera plastmodeller över aktörer. Dessa delar hör till trilogins stiligaste.

Men det här är ingen recension, det är ett gnälligt klagobrev. Vi kan aldrig få ett svar på om filmen hade blivit seriens starkaste om Spielberg fick ta kommandot. Vi vet att Spielberg inte direkt hade sin mest bekväma av period under tidigt 80-tal, med den självuttaldde avsmaken för Indiana Jones And The Temple Of Doom och hans plågsamma skilsmässa, jag vet inte om Hook i rymden hade varit ett trevligare alternativ än det vi står med idag.

Men det hade antagligen funnits en Billy bokhylla bara för Star Wars böcker i hemmet om jag hade sett A New Hope eller diamanten Empire först, då hade pojkdrömmen inte vuxit upp och blivit cynisk. Istället blev det Ewoker och högtravande drama, något som förmodligen fick den där riktiga frenetiska Star Wars älskaren att stanna i en galax långt, långt borta.  

”This film is not fully operational !”

Ett nytt hopp

Publicerad den av

James Bond har gjort sin entre och utgång. Nu finns det bara en jätte kvar. Nu fokuseras alla ögon  på årets kanske största och viktigaste film. Förväntningarna känns babyloniska, om J.J Abrams inte levererar en film som skriver om regelboken för filmhistorien kommer besvikelsens giljotin falla. Mark Hamill sade det själv för ett tag sedan – ’’det är bara en film’’. Det har inte hjälpt, filmen har växt sig till ett okontrollerbart monster, jag tror inte jag skådat något liknande på många år.

Att en film – vars serie inte varit relevant sedan trettio år tillbaka, har lyckats nå dessa frenetiska nivåer är i sig en otrolig bedrift av Disney och deras nyförvärv Lucasfilm. Den välkända ’’hype-maskinen’’ slår på alla sina cylindrar och spottar ur sig eldslågor högre än den där elgitarren från Fury Road, analytiker och experter talar om otroliga 600 miljoner dollar som avstamps inkomst. Det känns som att de enskilda förväntningarna kan gå in i ’’light-speed’ när som helst.

Att Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy lyckats bygga upp en miljö där Star Wars fanatiker inte behöver stå i skamvrån och skämmas över repliker som; ’’We’re out of rockets sir’’, ’’Sith lords are out speciality’’ och… Ja, vad som helst från George Lucas stapplande klumpighet är i sig en fantastik sak.

De enda goda minnen jag kan ta med mig från Lucas tragedier är den makalösa atmosfär alla ni entusiaster bildade inne på den där trånga biosalongen för tio år sedan i och med Mörkrets Hämnd, klockan 00.01 i Maj 2005. Filmen startade, musiken dundrade och sedan fick vi uppleva en ångest så djup och förödande att ett evighetsmaraton med Det Sjunde Inseglet hade känts som ett mer lättsamt och underhållande alternativ.

Till alla er som fått ut det minsta av nöjen ur George Lucas avskydda 2000-tals filmer, så avundas jag er livsglädje och entusiasm. Det är något cyniker och skeptiker som jag själv skulle må bra av.

Star Wars känns för första gången på väldigt länge fullt relevant. Alla de där Kenner figurerna vi spenderade allt vårt ekonomiska kapital kan återigen betraktas med stolthet. Brittiska Amazon har idag sålt slut på Stormtrooper-rustningar. Nya licenser har getts ut, Hong Kong baserade figur-företaget Hot Toys vräker ur sig oerhört genomarbetade alster, amerikanska replika-företaget Anovos erbjuder alla typer av kostymer från en galax långt borta. Förväntningarna är lika sprickfärdiga som ett o-mjölkat kojuver. Vi börjar komma till den punkt att vi kan jämna biografer med marken med en enda gnista, stämningen är så hög explosiv.

Själv känner jag mig lite trevande när det kommer till att göra trampolin hoppet ned i den hype-pool som är The Force Awakens. Jag har som alltid undvikit den senaste trailern. Men de få glimtar vi fått i den första aptitretaren och den något mer fylliga andra trailern lämnar mig konstigt oberörd. Enbart rollvalet av Gwendoline Christie som Captain Phasma får mig att nicka belåtet

Även om Abrams,Kennedy och önskar göra filmen till ett motgift mot de mardröms framkallande delarna episod 1-3, så blir jag inte såld, hur mycket jag än försöker. Den smetiga digitala tonen som serien dragits med sedan 1999 är kvar, scenen ur den första trailern där John Boyega dyker upp som i gubben i lådan ser inte klok ut och skurken Kylo Ren ser identisk ut med Darth Revan – skurken från spelstudion Biowares första spel epos Knights Of The Old Republic. Ingenting ser direkt uselt ut men det saknas kraft och sylvass egg för att verkligen få mig att börja göra djupa bugningar av beundran.

Det kan bero på att jag inte uppskattat en enda sekund av sagan sedan höjdpunkten Rymdimperiet Slår Tillbaka, att jag upplevt snarlika (Avatar år 2009 kommer nära) förväntningar och fått dem mosade av hemskheter som Spider-Man 3 och Indiana Jones 4. Den självsäkerhet flera av de närmast religösa fans uppvisat i och med det publicerade materialet är skrämmande lik de naiva illusioner som den numera ökända Det Mörka Hotet byggde upp. Se följande klipp för att se vad jag syftar till.

Jag är såklart i molekylär minoritet här. Det känns som om världen redan bestämt sig. Den sjunde delen i den här tidigare banbrytande filmserien är det häftigaste sedan elden upptäcktes. Det borde inte kunna bli så illa som podracing, kass romantik eller mögligt skådespel……. eller ?

No trying this time around…… 

Ingen midnattspremiär……

Publicerad den av

Ja det var väl inte bara jag själv som höjde ögonbrynen över et faktum att The Force Awakens inte får någon klassisk midnattspremiär. SF har fortfarande inte gett någon officiell förklaring med följande citat kommer direkt från kommunikationschefen Thomas Runfors på SF när vi frågade om skälet.

”Bra fråga – man jag tror att filmbolaget har sagt nej till detta.”
Med vänliga hälsningar,
Thomas Runfors

Varför Disney själva verkar tro att detta skall reducera spoiler-terrorister framstår än mer tossigt när filmen faktiskt inte går upp på amerikanska biografer förrän hela två dagar senare. ”The force moves in mysterious ways”

Soon home…….