Dumbo Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

Johnny English Strikes Again Recension

0014

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Den absoluta bottnen är nådd, för alla som är cyniskt inställda till uppföljare har här hittat skolexemplet på mjölkning av ett stendött koncept.   

Är det Homeros Iliaden som skall göras till film ? Eller är det någon abstrakt abstrakt novell av Franz Kafka som skall iscensättas ? Svaret är nej… Det är den tredje filmen i serien om Englands största klåpare – efter den före detta London borgmästaren Boris Johnson – Johnny English. Den uppsjö av parodier – baserade på Ian Flemings ikoniska spion, började redan 1967, med en komisk adaption av Casino Royale. Efter det så har Bond-filmernas återkommande inslag blivit utmärkt material för att användas i komiska situationer. Att göra något så enkelt som en bagatellartad actionkomedi på dessa idéer borde därför inte vara särskilt svårt, men Johnny English Strikes Again får det att verka lika omöjligt som att uppnå fungerande fusionskraft.  

0032

Älskade klyscha 

Dagens spionfilmer är inte lika beroende av Flemings grundpelare. Bond-serien har börjat ta efter amerikanska motparter som Jason Bourne, med aggressiv klippning och minimalt användande av diverse extrema attiraljer som exploderande pennor och osynliga sportbilar. 

Så att idag fortsätta med detta föråldrade koncept – som överhuvudtaget inte är betydelsefullt för filmens unga målgrupp, är synnerligen bisarrt. Enbart Mike Myers kan ha varit det minsta nöjd över det faktum att det gjordes mer än en Austin Powers-film. 

Johnny English var – tillskillnad mot Austin Powers, det barnvänliga alternativet, Rowan Atkinson var – vid första filmens inspelning, fortfarande mycket omtyckt hos både barn och vuxna för sina insatser som Mr Bean. Beskrivningen; Mr Bean som James Bond var den vanligaste då man nämnde Johnny English. Atkinson gjorde en fumlig men högdragen Bond-kopia, det var godtagbart en gång, det var ännu en roll i repertoaren där Atkinson fick blanda slapstick med hybris. Särskilt bra kan man dock inte benämna det som, även om ett par av skämten gick hem så blev det mesta grundat i riktigt usel komik som avförings – och nakenskämt. 

0062

Bankrutt

Uppföljaren – Johnny English Reborn, kom ut åtta år efter den första filmens premiär, det var en någorlunda förbättring men på det hela fortfarande ointressant. Väntetiden har varit något kortare denna gång. Dessa mellanrum – på mer än fem år mellan varje film, borde – rent logiskt, ge både Atkinson och manusförfattarna gott om tid att bli inspirerade och drivna, istället verkar det som om att detta enbart är en ofrånkomlig ångest, som ett dåligt besök hos tandläkaren eller influensaperioden. 

Hela Johnny English Strikes Again känns som en enda lång sömndvala, från första början är det klart och tydligt att vi inte har några som helst överraskningar eller nyheter att invänta. Den enda positiva förändringen är att man denna gång verkar ha avsatt lite mer av sin budget på filmens utseende, men förutom denna marginella förändring så är allting sig likt. Om detta vore ett nyrenoverat hus så skulle allting rasa ihop så fort man tog tag i ytterdörrens handtag. 

Atkinsons karaktärer – ej hans framträdande som ståuppkomiker, är inte direkt någon arvtagare till bröderna Marx odödliga kombination av slapstick och verbala humorbomber. Sedan Mr Bean så har allting handlat om att försätta sig i situationer där allting går fel. Första gången går det att acceptera, andra gången är det tråkigt och vid den tredje instansen så är det rent outhärdligt. 

Humor behöver ett överraskningsmoment, att bli given ett facit med alla slutpoänger förtar all underhållning. Johnny English Strikes Again har inga som helst problem med att spoliera alla sin skämt. Ingeting blir oväntat eller roligt då allting är förutsebart. De två tidigare filmerna bekymrade sig inte med att sätta ihop någon omvälvande berättelse, det är inte heller något man kan kritisera. Men här finns det inte ens någon tillstymmelse till sammanhållning eller en röd tråd. Helt osammanhängande scener svetsas ihop till en styggelse till film som inte går att bry sig om på något plan. 

0071

En begravning 

Rowan Atkinson och Emma Thompson ser – på pappret, ut att kanske kunna skapa något värde… Men inte ens dessa luttrade veteraner klarar sig undan misären och tristessen, Thompson spelar över och är mest bindgalen och fånig. Att den här makalösa aktrisen behövt utstå både The Children’s Act och detta är förnedrande för både henne själv och publiken. 

Atkinson ser ut som om han fått ett ultimatum – att medverka eller att få se sig själv utan tak över huvudet, även om denna teori förmodligen inte stämmer, så är Atkinson pressad och frustrerad. Hans världskända mimik och uttrycksfulla kroppsspråk kommer inte till sin rätt, uppgifterna han får är trötta och färglösa imitationer av tidigare ’’greatest hits’’. 

Tro mig då jag säger att det faktiskt gör ont att behöva underkänna Johnny English Strikes Again, den torra brittiska humorn och Atkinsons flexibla uttryck kan vara fullt godtagbara, även i en mindre bra film. Att den övervägande reaktionen mot filmen – under visningen, innehåller lika många skratt som en begravning, borde beskriva vilket totalt bottennapp vi har fått. 

Betyg 1/10 

Mission Impossible: Fallout Recension 

015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes precis som föregångaren Ghost Protocol lite avig och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10         

Star Wars The Force Awakens Recension 

090

Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien. 

Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.

Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.

Lightspeed hastighet 

Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.

Rätt nostalgi

Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.

Vackert och stillsamt 

Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.

Marvel ton och humor 

Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.

Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.

Överdrivna prestationer och en makalös fiende 

För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.

Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.

Emotionell action

När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.

Bitvis långsökt och fler frågor 

Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta.  Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.

En otrolig helhet som inte går att värja sig för 

Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.

Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.

Betyg 9/10 

Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.

Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.

Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?

034

Spring omedelbart till biografen.