Sci Fi Mässan Älvsjö 21-22 Oktober 2017

SAMSUNG CSC

Återigen så är en ny lägsta nivå nådd, med ett förskräckligt utbud och reserverad stämning. 

Jag vet inte hur länge till som man kan kritisera den årliga Science Fiction mässan i Stockholm utan att det börjar tangera billigt och hemskt hat. Det är ett årtionde sedan mässan kunde benämnas som besöksvärd. Trots att både Star Wars och Star Trek har fått renässanser genom nya filmer och yngre fans, så har man med denna tillställning lyckats hitta tillbaka till en tid då Marvel Studios var ett belånat krisbolag och Star Wars en komplett härdsmälta lämnad att dö i skam efter de tre genomusla prequel filmerna. Med andra ord en helt identitetslös och vilsen tillställning.

Om mässan hade erbjudit gratis inträde så hade kritiken självfallet inte kunnat vara lika hård, men med tanke på att priserna fortfarande startar på etthundra kronor och uppåt så öppnar man dörrarna för stark kritik. Kvalitén på majoriteten av utställarna är fortfarande alldeles för låg, hur många event måste vi ha där man kan kränger Hasbro leksaker och Lego figurer till hutlösa överpriser ? Stora återförsäljare som Webhallen har övergivit mässan sedan två år tillbaka och ekar tomt i en lokal som är alldeles för stor.

SAMSUNG CSC

…Makalöst inte sant ? 

Det har sagts förut men det tåls att sägas igen, om det inte vore för den exponering jag fick mot kvalitetsobjekt som Sideshow Collectibles eller numera nedlagda Master Replicas, så hade jag förmodligen inte funnit samma inspiration till att ge mig in i den hobby som är statysamlande.

Nuförtiden har hobbyn också blivit demokratiserad med tillverkare som Hong Kong baserade Hot Toys som erbjuder otroligt bra och högkvalitativa produkter till mycket bra pris. Även Hasbro producerar prisvärda produkter med sina Star Wars FX Lightsabers och Marvel Legends – produkter.

SAMSUNG CSC

En ensam stackars Kylo Ren kämpar tålmodigt på 

Lastgamla spel

Det finns några riktiga chockmoment, men det skapas av helt fel anledning. När mässan tog sin plats i den nedlagda Sollentunamässan så kunde man i alla fall stoltsera med testmöjligheter av nya spel. Idag är det enda som finns tillgängligt för test Star Wars Battlefront 2015 (!?) ett spel som släpptes för 24 månader sedan.

Den där unika gemenskapen som föds ur sådana här sammanhang vill inte heller infinna sig den här helgen. De som alltid fantastiska människorna från 501st Legion gör allt de kan för att samla in pengar till mycket värdiga och bra ändamål. Men värmen och vänligheten från Stockholm Comic Con är inte ens i närheten lika närvarande här, istället känns detta som om man råkat gå in på en riktigt jobbig loppmarknad, där majoriteten av försäljarna verkar säljer produkter de städat bort och inte längre vill ha.

SAMSUNG CSC

Lost In Collectibles – en ljuspunkt 

Med risk för jäv (vi känner dem sedan ett år tillbaka) så skall jag dock berömma Paul och hans partner Cynthia som representerar onlinebutiken Lost In Collectibles. Två otroligt vänliga, ambitiösa och kunniga personer som förblir den enda utställaren som verkligen inspirerar till de där värderingarna som man så gärna vill kunna tillskriva oss nördar, generositet, gemenskap och passion. Deras bås innehåller en mycket bra kombination av premium produkter från Sideshow – som den fantastiska Dark Phoenix statyn, men även objekt i lite lägre prisklasser som de mycket omtyckta POP vinyl figurerna. Här flockas människorna och verkar genuint intresserade, något som bevisar att kvalitet och ambition faktiskt ger god avkastning.

Här och där finns också en och annan mycket duktig artist eller konstnär som visar upp sina verk, tyvärr så blir dessa helt malplacerade i denna röriga och fula lokal.

vlcsnap-2017-10-25-14h34m28s056

En trött Christopher Lloyd

Christopher Lloyd från Tillbaka Till Framtiden är fullt belastad, han flyger mellan att skriva autografer och ta bilder i en DeLorean som står uppställd i den bakre delen av mässhallen. Lloyd som faktiskt fyller år på söndagen kämpar på tappert men ser märkbart sliten ut efter anstormningen. Att någon skall behöva spendera sin födelsedag i en ful mässhall i utkanten av Stockholm kan bara ses som en tragedi.

När jag tar mitt sista uppgivna varv på mässgolvet ser jag till min förvåning att ett litet stånd erbjuder lakritsremmar helt utan animaliska ingredienser, det är mässans enda genuina överraskning…

Transformers: The Last Knight Recension

012

Copyright: Paramount Pictures 2017

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?