Bumblebee Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10 

Transformers: The Last Knight Recension

012

Copyright: Paramount Pictures 2017

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?