Copyright: Paramount Pictures 2017

Vi vet vad som gäller vid det här laget. Det är ett mullrande som alltid blir ett mer eller mindre enerverande uthållighetstest som pågår minst en timme för länge. The Last Knight gör ingenting för att rusta upp seriens skandalösa rykte. Det är mer av allt, och vid det här laget har man antingen omfamnat serien eller utvecklat stark resistans.

Om Paramount och leksakstillverkaren Hasbro hade tagit serien på någorlunda allvar hade Transformers kunnat vara en busig liten filmserie som på naivt manér drivit och lekt med sitt plastiga ursprung. Men då Michael Bay blev klar som ledare för projektet var nog dessa möjligheter pulveriserade och dumpade på havets botten. Vad som borde vara en juvenil familjefilm har istället blivit en symbol för vidrig smaklöshet; man spelar på den värsta sortens sexism med en inoljad Megan Fox liggandes på en motorcykel tillsammans med rasism och stereotyper. Från och med uppföljaren Revenge Of The Fallen har Transformers-serien associerats med hemska saker som sommarförkylningar och bilköer under rusningstid.

Nu har Bay för tredje gången lovat att lämna sin roll som regissör och ägna sig åt personliga projekt. Om det tveksamma löftet infrias återstår att se, men vad vi får här och nu är lika oskiljaktigt från sina föregångare som två blåbär i den svenska skogen.

Svulstig och bufflig

Detta innebär mer svulstiga actionsekvenser, som efter ett kort tag flyter ihop till en högljudd hård klump som misshandlar publikens hörsel. Man kan likna det med en spellista med musik där man vridit upp basen till max och ställt övriga parametrar till noll, gott om dunkande men innehållet och övriga faktorer dränks fullständigt.

Bay tar som vanligt och eldar igenom den enorma budgeten (förmodade 260 miljoner dollar) genom att konstant vräka på med en överdriven mängd digitala specialeffekter. För tio år sedan var det till en början imponerande, idag endast tröttsamt och gammalt. Man släpper bokstavligt talat bomber och granater över hela skärmen; skrotar mer bilar än i ett berusat demolition derby. Egentligen finns det väl inte så mycket mer att säga, varenda sekvens känns som en upprepning av den föregående. Trots de enorma bilderna på den stora IMAX duken så känner man sig mätt innan filmen ens gått igång.

På väg att sprängas

När vi når första halvan så känner jag mig som Mr Creosote i den där motbjudande scenen ur Monty Pythons Meningen Med Livet, en stor övergöd boll som när som helst riskerar att explodera. Måttlighet eller omdöme finns inte hos Michael Bay. Det skall vara mer av allt, vare sig det är bra eller inte.

Att det saknas logik, struktur eller ens ett övergripande berättande är inget nytt. Här kan inte ens filmens frustrerande klippningen hålla takten med Bays odisciplinerade och impulsiva regi. Man kastas fram och tillbaka i frenetiska sekvenser. Tillslut blir det som att befinna sig på en hemsk åktur på ett nöjesfält, där allt snurrar omkring och den oundvikliga känslan att frukosten är på väg tillbaka upp.

Allt är en orgie i dåligt filmskapande. ILMs storslagna effekter må både vara dyra och bitvis tekniskt imponerande, men det är en yta som gnuggas bort lika lätt som damm på en gammal bok. Under dessa digitala under så återfinns en fullkomlig katastrof som spricker i varenda söm. Bay klipper filmen som om det vore en stirrig musikvideo där allt är förvirrande och obegripligt. Helheten blir ett kaos där jag känner mig som en vilsen främling på en skrikig och otrevlig marknad.

Inramningen är precis så död och själlös som Bay alltid smittar sina projekt med. Likt en prålig amerikansk muskelbil så är lacken och chassit iögonfallande, men vad som väntar under ytan är dyra reparationer och brustna löften. Det finns ingen som helst flexibilitet, allt bryts på två istället för att följsamt böja sig.

Cyniskt och grym

Bay må försvara sig med att han gör film för barn, rättare sagt tonåringar, men med de ögonen blir eländet enbart värre. Med sin groteska ytlighet och därefter brist på liv eller optimism, känns det uttalandet bara cyniskt och grymt. Om Bay just hade gjort en barnfilm om stora robotar som slår skruvarna ur varandra, hade detta uttalande varit mer acceptabelt. Tyvärr så fyller han dessa projekt med gräslig kvinnosyn och karaktärer som för det mesta är helt smaklösa.

Längden på vansinniga 150 minuter kan bara klassas som ett hån mot filmmediet. Och för att raljera ytterligare mot det korporativa systemet i Hollywood, så är den påstådda budgeten på 260 miljoner dollar inget annat än ett slag i magen på det normalt funtade samhället. För dessa summor kan vi utan problem bygga ett par mindre sjukhus eller rusta upp ett dåligt kvarter i nedgångna städer.

Kvinnor som objekt

Den hemska objektifieringen av kvinnor och minoritetsgrupper är kvar, om än i mindre skala. Bay tror att ett par glasögon på aktrisen Laura Haddock samt ett par konstant återkommande punkter om karaktärens utbildning, skall ursäkta det faktum att hela karaktärens existens är till för någon slags sexuell upphetsning, där män väntas stå som dreglande vildar. Haddock har med största sannolikhet enbart fått rollen då hon delar gemensamma yttre attribut med Megan Fox.

Mark Wahlberg får fortfarande spela en både burdus och osympatisk buse, som är lika lätt att tycka om som en kaktus som huvudkudde. Isabela Moner får representera den yngre generationen, men lyckas bara skapa en karaktär som plågar mitt tålamod. Och den där tillvridna och rent idiotiska humorn gör självfallet en återkomst. Interaktionen mellan de olika talande maskinerna är ofta orsak för kvidande obehag, i sina stereotyper och generaliseringar av olika folkgrupper.

Ingen LaBeouf i alla fall

Det enda jag kan identifiera som positivt är att filmen är en ytterst liten resning från föregående tre delar. Vi slipper återigen Shia LaBeouf, något som enbart kan beskrivas som positivt. Och Anthony Hopkins gör en flera gånger karismatisk och underhållande prestation, även om den är långt ifrån på högsta växeln. Hopkins räddar det hela från ett absolut bottenbetyg.

När hela bombardemanget smält färdigt, kan man bara sucka och stirra in i eftertexterna med viss sorg. The Last Knight är långt ifrån det sämsta jag sett, men kanske det mest tröttsamma och livlösa.

Betyg 2/10

Bäst: Anthony Hopkins och ILMs specialeffekter

Sämst: Allt annat

Fråga: Kan den här serien möjligtvis bli någotsånär anständig utan Bay?